» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
En småstadsfrus bekännelser
I.
Efter en halvårslång brevväxling med utbyte av många förtroenden och mycket talande, dömande och skvallrande om teater, aktörer och aktriser från fru Josephines sida, sänder denna i januari 1872 på uppmaning av väninnan ett långt brev med bl. a. följande innehåll:
»Vet du, jag kunde inte låta bli att le, då jag genomläste ditt brev. Samma anhållan, som du däri framställer, hade August Blanche i åratal gjort hos mig. (Blanche var mycket i mina föräldrars hus och i min ungdom kände han mig mycket väl.)
Nu äro mina ungdomsvänner till det mesta utdöda. Nu kan jag gärna gå dina önskningar till mötes på det du själv må lära känna något av den som du hedrat med din vänskap. Hade jag förmåga, tid samt ihärdighet, skulle jag kunna ge dig stoff att fylla volymer med och dock endast berättelser om vad jag själv genomlevat. Nu fattas mig allt detta.
Jag vill i få ord ge en kort och hastig teckning av en och annan händelse i mitt liv. Ditt hjärta säger dig nog vad strider min penna icke vill yppa, och din fantasi uppfattar huru stormigt mitt liv varit, utan egentligt hem eller skyddande hand.
Några dagar efter min födelsedag dog min Mor. Jag överlämnades åt hennes gamla amma, som hade ett gott hjärta för den moderlösa och vårdade mig ömt till dess jag fyllt fyra år. Då jag inackorderades hos en intim vän till min Far, en Läkare med stor familj. Där började jag få begrepp att lyda och kuscha. Efter två års vistande hos dem lämnades jag i helpension. Blev allt mer och mer främmande för min Far, vars tid icke tillät honom att ofta besöka mig. Han bodde på Söder, jag i Claratrakten. En dag då jag besökt honom skulle han lära mig räkna. Jag var blott sex år, då han började undervisa mig i de fyra första räknesätten. De tre gingo bra, men division omöjligt: ettdera var jag trött eller dum. Min visit slutade med en duktig risbastu för min enfald (och detta kan jag aldrig glömma).
Då jag fyllt åtta år gifte min Far om sig, med en utmärkt vacker Norska som han förälskat sig uti under sitt vistande i Köpenhamn. Far min var kär till galenskap, hon klok nog att uträkna det hennes framtid blev mera än betryggad. Deras äktenskap förblev i många år lyckligt. Då jag blev tio år övertalade hon min Far, att jag skulle flytta hem till dem, ty folket kunde möjligtvis ha något att tadla, att jag icke vårdades av henne. Jag kom också hem - till en pina för både henne och mig. Jag hade lärt mig lydnad till slaveri, men jag var bliven inbunden och tyst med stor observationsförmåga och de medfödda anlag för satir jag mot kamrater begagnade, kommo understundom fram i hemmet och gjorde förtvivlad effekt. Huru mången gång fick jag icke stå och avhöra huru hennes vänner utropade: »Vet du, Carolina, jag hade icke tagit Hulting till man bara för den fula ungens skull. Hur skall du göra med henne i en framtid?»
Emellertid gick jag i halvpension under denna fasans tid. Stora klagomål inlupo till Mamma från pensionsfruar, att jag narrade pensionärerna att begå otroliga dumheter vid hemgåendet från skolan. Jag vill blott nämna en av dessa. En Lagman B:s tvenne flickor fingo dagligen förargelser av föräldrarna för det de icke gingo ginaste vägen till hemmet från skolan. De försvarade sig med, att Josephina Hulting alltid hade så mycket att förtälja om allt vad hon såg, och förde dem än hit, än dit. Jag stod ånyo inför rätta. Det grämde mig att jag, som aldrig brukade skvallra eller skylla på någon, beständigt skulle vara föremål för tillrättavisningar. Jag blev mot kamraterna kall och fjär.
En dag då vi utkommo på gatan, ber dessa flickor mig ånyo börja mina berättelser, men i detsamma får den ena av dem se kritade fönster och frågar i all sin oskuld vad det betydde. - Jag stora spyfluga förklarar att 'där fönstren ses vara vita, därinom finnes fallandesot, en mycket smittosam sjukdom; den gives till känna just på detta sätt, för att människorna skola akta sig för smittan'. Flickan blev rädd och de började se upp på alla hus, de måste passera förbi. Som det var sommar, funnos kritade fönster allestädes, och följden blev den, att dessa tvenne barn, som omsorgsfullt skulle undvika smittan, kommo till sitt hem senare än vanligt - och när de skulle ursäkta sig för sitt dröjsmål, kom mina givna upplysningar i dagen.
Föräldrarna satte mig åter i helpension. Min skrivklåda förskaffade mig många glada och många sorgliga stunder. Nu utvecklades passionen för teatern; vi spelade komedi och tragedi varje ledig stund. Och som jag i tvenne år var kamrat med Emili Högqvists systerdöttrar, så fick jag genom dem och henne tillräcklig spis för att nära lusten för komedi. Sedermera tvenne år kamrat med aktör Almlöfs döttrar, förbättrades smaken till tragedi. Då jag blev tretton år, var jag fullt utbildad och ansågs vara aderton. Följderna av detta utseende blev (trots pensionen) att jag vid fjorton års ålder förlovade mig i all tysthet med en man, omkring 26 år. Under de fyra sista åren, då jag var i pension, hade min styvmor fått smak på älskare. Vid mina besök i hemmet blev hon ursinnig om någon herre vågade visa mig uppmärksamhet, och hennes avund började nu beständigt sjuda över, ty mig visades nästan alltför mycken hyllning vid så unga år. Men herrarna resonerade som så: »Den flickan har icke allenast fördelen av att vara en rik flicka, hon är enda dottern och utan all släkt.» Och i allt detta många fördelar.
Vid femton år skulle jag konfirmeras. Jag bad min Far att få vistas på landet i ett prästhus under denna tid, vilket även beviljades. Under detta år korresponderade min hjärtans kär och jag. Han omtalade, att han genom Blanche fått insteg i mina föräldrars hus, och att han vid min hemkomst skulle tillsäga föräldrarna om min hand.
Vid sexton års ålder beträder jag ånyo föräldrahemmet. Emottages mera såsom främling än såsom dotter. Min styvmors avundsamma blickar sade mig genast, att jag icke hade trevnad att vänta inom dessa murar. Min fästman korn hem, men såg beklämd ut. Jag kände i luften att något tryckande var å färde. Som min Far höll öppet hus för allt vad virtuoser hette, så voro de mina på alla möjliga konserter, soiréer och spektakler. Jag kom nu hem och skulle naturligtvis vara med. Hade den förfärliga olyckan, att människor stormgapade på mig - herrarna i synnerhet. Då blev Mamma vred och mitt upp i all poesi hölls följande dialog mellan oss. - Mamma: Får jag se, huru du ser ut. Gud i himlen vad du är ful. - Det kan jag inte hjälpa. - Herre Gud, din näsa är värre än vanligt. - Kära Mamma, se icke på den. - Jo, jag skall säga varför folk ser på dig så mycket, du ser ut som en hora, ja, som en riktig pyscha, fy. Jag vill icke sitta bredvid dig, jag skäms att vara i ditt sällskap, du får vända dig så, att människorna tror dig sitta ensam och ej i mitt sällskap.
Vanligtvis var allt mitt visade kurage då slut, och jag brast i gråt till ännu större förvåning för de av publiken, som bekikade mig. Alltid skall det förekomma besynnerligt, att en ung person kan gråta, då hundratals personer visa glada ansikten och skratta högt åt komedien eller njuta av skön sång och musik. Sålunda avlopp alla mina publika nöjen.
Min styvmor tog sig för att ofta gå ut i skymningen (som hon föregav för att handla). Och jag tänkte icke mycket därpå, ty för mig var det en lättnad att vara utav med henne några timmar. Men en dag sedan vi ätit middag, satte Blanche och jag oss att lägga bokstavsspel. Då kommer Mamma iklädd kappa och hatt och säger sig nödvändigt behöva gå till trädgårdsmästaren men att hon snart skulle återkomma.
Genast Mamma var utom dörren säger Blanche: 'Nu skall Josephine genast lyda mig och göra vad jag säger, gå på ögonblicket efter din Mor, men kom hem innan hon kommer.' Jag med schal och duk på huvudet gav mig utav och hann lagom nog att få se en herre i militärkappa och uppspänt paraply bjuda Mamma armen. Detta var i slutet av gatan, de gingo till Maria Magdalena kyrkogård och satte sig på en bänk, som stod framför ett gammalt träd. Jag smög mig bakom dem - vad jag hörde och såg kom mitt hjärta att stanna av förtvivlan. Min Mor hade bytt om älskare, hennes nuvarande var min fästman.
Jag kom hem. Min sinnesstämning kan du förstå. Over mina läppar kom icke ett ord varken till Blanche eller någon annan. Blanche såg alltför väl att jag var vorden upplyst om sakernas tillstånd i mitt hem. Min första tanke var att kunna väl dölja denna olycka för Pappa. Jag hade sett huru han led vid Mammas första kärleksäventyr. En timme efter mig kom Mamma hem och en halvtimme därefter hennes älskare. Min andra tanke var att dessa båda olyckliga icke skulle få glädjen skåda min smärta. Jag hade på dessa timmar blivit tio år äldre samt en fulländad skådespelerska. Min blygsamhet tillät mig icke visa honom vad jag visste. Hans uppmärksamhet mot mig yttrade sig mera som beundran än försök till kärlek.
Min Far reste kort därpå till Paris för att tillbringa sommaren där för sitt företags framåtgående. Nu fingo de älskande fritt spelrum. Vad som nu talades eller handlades känner jag icke. Men en dag sitter jag i mitt rum och spelar piano, då Mamma inträder, och fattar mig om strupen och med förvirrat sinnelag utropar: »Du. Du, det är dig han älskar - han har hycklat detta för mig för att lära känna mitt lynne och karaktär». - Jag lösgjorde mig så fort som möjligt, och med spelat lugn sade jag: »Min styvmors älskare blir aldrig min man, hälsa honom och säg detta.»
Nu blev villervallan större än jag hade förmodat: konvulsioner, hot och allt vad vidrigheter finnas i en vild passionerad människas karaktär omväxlade beständigt dag och natt i tvenne månaders tid. Jag vågade icke sova lugnt av rädsla för att bli överfallen - ja - något ännu sorgligare, jag vågade icke dricka det kaffe hon tillredde åt mig och befallde mig dricka. Min förtvivlan blev så stor, att jag slutligen flera gånger under denna tid tänkt kasta mig i sjön. Men bönen till Gud om styrka och medvetandet om att icke ha gjort något ont skingrade dessa dåraktiga tankar.
Min Far kom äntligen hem. Då Mamma vid hans hemkomst förkunnade älskarens frieri till Josephine och berättade i förtroende för min Far, huru kär jag var och att mitt bleka utseende härledde sig av sorg och tro att Pappa skulle säga nej. Jag inkallades och tillfrågades om jag ville hava denna Löjtn. Ännu kan jag se min Fars förvånade utseende då jag svarar: 'Nej.' Mammas dåndimp var nära att förråda hennes fel. Till min heder teg jag fortfarande med den sorg hon gjort mig. Jag gjorde allt för att glömma, Mamma allt för att martera mig.
Under tiden hade jag många friare och kurtisörer, lockade av penningen och endast förvärrande avunden hos Mamma. Äntligen kom år 1844. Jag var brudtärna på ett bröllop där brudparet avflyttade till Hamburg. Under bröllopsceremonien kom jag att tänka på att det skulle vara roligt komma ut litet i världen. Jag föreslog detta för min Far. Han sade, att detta skulle jag få, om jag ånyo ville komma i pension. Men att föra ett onyttigt liv i en främmande stad finge jag ej. Detta gick jag in på. Dessa nygifta efterhörde genast vid sin framkomst till Hamburg plats uti en skola för mig, och en månad efter detta mitt påhitt var jag redan där. Nu fick jag andas ut efter många strider, fick tänka över det förflutna och började så småningom känna mig lycklig. Glädje och trevnad började följa mig i spåren.
Under min stockholmstid såg jag ofta en Hr. Wolff uti flera familjer, där jag umgicks.. Detta bör du veta för att fatta vad som nu kommer. År 1846 blev jag förtjust uti en medicine läkare. Han friade och fick ja av mig. Han skrev till min Far och anhöll om min hand. Doktorn var bosatt i Amsterdam. Nu väntades på svar. Svaret kom med Pappa själv, som överraskade mig.. Men överraskningen blev ännu större, då han säger: »Här har du din blivande make», och pekar på den herrn, som är honom följaktlig och jag knappast igenkänner! Den herrn var H. Wolff. - »Nu packar du in dina saker och reser genast med oss hem, utan prut! Jag har haft för mycken förargelse av mitt enda barn för att icke en enda gång bliva åtlydd.» - Sålunda talar han i flera timmar till den, som räddat hans känslor från avgrunden.
Jag måste skriva till min Doktor. Han infann sig hos Pappa, men allt förgäves. Du kan fatta min sinnesstämning. Jag hade så klart för mig, att någon intrig låg under allt detta, och att min Far trots hans goda förstånd endast var ett tanklöst verktyg. Vi kommo till Stockholm och efter ett halvårs förlopp var Mammas intrig klar för mig. Nu ville hon sammanpara Löjtn. och mig, samt att jag skulle uppslå förlovningen med W. Nu genomgick jag återigen så många händelser att jag icke vill nämna alla eller några därav.. Jag var emellertid trött på livet och på världen och tänkte blott på att få vila och denna måtte jag väl finna i Visby.
Uti augusti stod jag brud. Strax därpå reste jag till mitt hem, okunnig om alla en matmoders plikter. Hade fått lära mig allt vad jag på denna plats inte behövde. Den vila jag väntade mig, avlägsnade sig allt mera. Min Man god, tanklös och lättsinnig till ytterlighet, åstadkom köld redan i början av äktenskapet, och efter åtta månaders giftermål var det han, som föreslog äktenskapsskillnad, därför att jag icke dugde till hushållerska och inte kunde sköta en stortvätt samt saknade förmåga att stryka min Mans skjortor. När han gjorde detta förslag, var jag i grossess. Likafullt gick jag med kallt blod det till mötes. Då han såg mitt lugn, ändrade han sig. Och under dessa 25 år, vi varit gifta, har detta förslag ofta varit å bane. Men han alltid den, som tiggt till försoning. Nu hoppas jag blott att Gud skall åstadkomma detsamma, nämligen skilsmässa.
År 1849 dog min Far. Bouppteckningen efter honom gick till 100 000 rdr b:o. Alltså skulle vi få 50 000. Men min Mor, sig lik uti allt, såg tydligt och klart huru svag Wolff var för könet. Då delningen skulle ske, upplyste jag min Man om hennes karaktär. Men svaromålet därpå lydde blott, att jag var misstänksam till vidrighet och själv hade största lidandet därav.
Mamma tog sig väl ut i sin sorgdräkt. Hon koketterade till ytterlighet för W. Jag var som vanligt tystnaden. Hon lyckades få W. att låta henne sköta affärerna för gemensam räkning ett helt år. Jag nekade, men min man svag, han biföll. Då året var förgånget och räkenskaperna slutligen skulle uppgöras, fick W. betala fiolerna, s. m. o. Men de voro dyra, ty av våra 50,000 avdrogos 22,000. Nu, då det var för sent, blev det annat ljud av. Dessa båda åtskildes såsom ovänner, och han ville icke se henne mera. Efter några års förlopp gifte hon om sig med en man, 20 år yngre än hon. Efter 6 års förlopp hade han omsatt allt vad hon ägde, blev galen och dog på Köpenhamns dårhus, efterlämnande blott skulder. Nu lever hon i Stockholm - av vad, känner jag icke. Hennes djärvhet och smak för intriger fortsätter, och nu spelar hon olycklig över att hava en styvdotter utan hjärta, för vilken hon gjort allt.
Ännu några rader om min Man. Han skaffar till sitt hus allt vad man kan tänka sig uti matväg, fullt upp uti allt. Och då man har detta, skall kvinnan icke våga önska något mera, och mannen skall äga rättighet att vara borta från hemmet både dagar och nätter opåtalt. Vill hustrun ha främmande, så hav, men fordra icke att mannen skall vara sällskap. Dessa åsikter ha gjort, att jag är både värd och värdinna. Jag strider aldrig med honom, jag frågar huru han vill ha det, och därefter rättar jag mig.
Men han är också snäll på det viset att jag rår mig mycket själv, utom då penningar behövs - ty han behöver allt, hustrun intet. Denna senare kasus har gjort många förargelser och gör det än i dag. Men han kan på hotellet eller ångbåten förstöra 50 rdr allt som oftast i veckan; det gör intet. Sin tjänst sköter han mycket bra och till allmänt beröm och aldrig trassel med penningar eller något dylikt. Det kommer icke i fråga.
Min första sorg var då min äldsta dotter dog vid åtta års ålder. Och en son vid tre månader (det är mera som en dröm). Men en ännu större sorg skulle träffa mig 1864, då min äldsta son dog 16 1/2 år gammal. Att jag icke då förlorade förståndet är en Guds skickelse, ty han var min vän, förtrogne, mitt stöd, mitt allt. Sedan dess blevo mina själskrafter brutna - jag märker själv att jag icke är densamma. Min själ blir så uttröttad av att aldrig äga skydd eller hjärta hos någon.
Mina barn älska mig högt, det märker jag alltför väl, men de behöva mitt beskydd i dubbel måtto, emedan de icke ha något stöd av sin Far. Jag är den, som får parera på alla håll. Vad säger du nu, att jag aldrig sagt ett ord till min Man för hans gräsliga lättsinne utomhus - så gammal jag är, blyges jag att tala med honom om dylikt, och jag behöver det heller icke, ty jag har själv kommit åtskilliga gånger opassligt på kärleksleken. Så han vet vad jag vet.
Seså, min vän, nu tycker jag du skall vara utledsen på min skrivelse. Men skyll dig själv. Glädjen över att icke se mig totalt glömd gör att jag gärna uppfyller din begäran. Men hoppas dock, att du icke uppläser detta för någon, utan behåller mitt förtroende för dig själv. Skissera mig gärna om du tycker det vara värt på dessa få berättelser jag gjort, men låt namnet döljas.
En besynnerlig händelse måste jag berätta. Då min Far var begraven om dagen, gick Mamma och jag till graven några timmar därefter. Döm om min bestörtning, då jag finner det trädet borthugget bakom vilket jag stod, den kvällen jag lyssnade, och därstädes var graven grävd. Mina känslor var så i uppror och Mamma så förvånande kall, att jag fann ett nöje uti att väcka henne. Jag sade blott dessa få ord: 'Det trädet fällt, bakom vilket jag stod, då min styvmor låg i armarna på sin älskare, som var dotterns fästman. Tycker Mamma icke att Nemesis vill väcka Mamma?' Hon blev både röd och vit, och vi talade icke mera vid varandra den dagen.
Nu är du troligen uttråkad på mig? Så jag skyndar att avsluta ett brev, som blev något längre än jag tänkt.
Var icke ledsen på mig för det, och glöm icke att skriva till vännen Josephine.
Allt gott nu och alltid önskas dig. Jag förmår icke genomläsa vad jag skrivit. Du ursäktar nog alla fel?»
Lotten von Kræmer har tydligen varit djupt gripen av vad hon fått läsa, ty i ett följande brev till henne skriver Josephine Wolff:
»Tack för båda dina brev. Jag har inte ett ögonblick ryggat tillbaka för att ge dig min levnadsteckning, ty jag anser dig så stor och ädel, att du aldrig kan missbruka mitt förtroende, liksom jag tror att mitt händelserika liv kan under andra namn och förhållanden ge stoff till mångahanda fantasier. Det förvånar mig mycket att du kunde finna mitt utkast till skizz någorlunda bra, emedan jag aldrig skriver koncept eller sedermera gör mig besvär att genomläsa det hela.
Emellertid blir jag förtjust då du gillar mig aldrig så litet.»
II.
»Min själ blir så uttröttad av att aldrig äga skydd eller hjärta hos någon.»
Jag vet få ord av en kvinna om en kvinna, som så djupt gripit mig och fyllt mitt hjärta ända till brädden med ett namnlöst vemod och ett gränslöst medlidande; den förlamande förnimmelsen av en liten värnlös och hudlös människas ohyggliga hjälplöshet och ensamhet.
Och även från henne bär jag arv.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Karin
Frostenson
1946-

g. Hillersberg
g. Saltnessand

Madeleine
Lidman
1964-

g. Lydén

Claes
Grill
1817-1907

g. Lidman
15 slumpade bilder