I.

Har du någonsin under en längre simtur utanför havskusten, på din väg inåt land plötsligt gripits av en havets hemlighetsfulla och mäktiga motström?

Det är en sällsam upplevelse.

Till en början förstår du inte ens eller lägger märke till vad som har hänt dig. Du hade huvudet fullt av dina egna tankar och fantasier. Med lugna, jämna, maskinmässigt säkra simtag klöv du vattnet. Det var ju bara ett hundratal meter kvar in till stranden och målet. Plötsligt lyfter du förvånat huvudet och samlar blickarna: det var väl egendomligt! - är inte den där lilla röda stugan nu längre borta än för en stund sedan?

Du tar en serie svepande långa, kraftiga simtag.

Men du är ej en meter närmare målet därmed - nej sannerligen, är inte den lilla röda stugan än längre borta. Hela ditt metodiskt kraftiga och målmedvetna simmande mot land är resultatlöst. Strömmen har tagit dig och den är din herre.

Det finnes här i livet människor, vilkas livskamp och livsöde utkämpas och uppleves på just samma sätt. Du ser deras arbete - ansträngningar - insatser - pliktuppfyllelse - uthållighet - men varken de eller deras verk blir till något. Deras liv och öde är på något hemlighetsfullt sätt: strandlöst - mållöst - resultatlöst. hemlighetsfullt sätt: strandlöst - mållöst - resultatlöst.

De äro på ett beklämmande vis ett levande illustrationsmaterial till Predikarens ord: »Ytterligare såg jag under solen, att det icke beror av de snabba huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna huru striden utfaller, icke av de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka ad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet.»

Och du mötte människor vilkas tid och lägenhet på att outrannsakligt och obevekligt sätt var motströmmens: olyckans - oturens - misstagens - felgreppens maktlöshetens människor för vilka »all their striving urned to sin or to nothing».

Jag ser alltid framför mig bilden av den målmedvetet kämpande simmaren, vilken strömmen obevekligt drar tåt och bort, medan jag läser min farfars brev till Adlerbeth [Jakob Adlerbeth] under lektorsåren i Linköping med deras ständigt återkommande rapporter om arbetet på boken om en egyptiska resans resultat.

Sommaren 1821 har han besökt Otto Friedrich von Richters föräldrar och bror på deras lifländska domäner och talat med de professorer vid Dorpats universitet, vilka skola utgiva Otto Friedrich von Richters anteckningar från hans egna orientaliska resor. Den egyptiska resans historiker skall Sven Lidman själv bliva.

»Men var få pengar att betäcka mina mest pressanta skulder, var få de första hundrade riksdalerna att ge professor Forssell (den berömde kopparstickaren)? Kan jag väl efter det vänskapsfulla sätt varmed jag emottogs av min reskamrats far, efter den hjärtliga aktning och tillgivenhet man visade mig, ehuru främling och okänd, börja med att skriva: Herre, i Sverige kan jag med mitt ärliga ansikte och så ämbetsman jag är ej få förskott till de första små depenserna vid utgivandet av min resa. Ni måste låna mig 4 å 500 Riksdaler. Skulle du i min Ni måste låna mig 4 å 500 Riksdaler. Skulle du i min ställning ej säga som jag redan sagt: heldre må hela arbetet i Guds namn vila.» (21 okt 1821.)

Den sista i samma månad [31 okt 1821] skriver han:

»Här må alla väl, men nog önskade jag må något bättre, det vill säga, få litet mera tid att läsa själv. Då man läser för andra omkring 24 timmar i veckan och dessutom korrigerar latin och sitter i konsistorium, så duger man ej stort till att skriva över Nubien, om ej därför att man har hett om öronen.»

Samtidigt sänder han Adlerbeth översättningar av sina i Drottning Kristinas arkiv i Vatikanen gjorda avskrifter av Possevino m. fl. för eventuellt publicerande i Iduna.

Dagen före nyårsafton 1821 [30 dec 1821] skriver han:

»Jag har närmare betänkt min ställning och funnit att jag nödvändigt måste göra allvar av min resas utgivande, kosta vad det vill. Den skall ock, vill Gud, bli färdig om ett eller högst halvtannat år, h. e. på tvänne färdig om ett eller högst halvtannat år, h. e. på tvänne somrar. Men den viktigaste personen är ej jag utan professor Forssell. Du erinrar dig att vi åto med honom i somras hos Pontin och att han då lovade mig hjälp, sedan nämligen Kungens arbete blivit färdigt. - - - Jag bläddrar emellertid i mina saker och ju mer jag tänker på dem ju livligare önskar jag mig tillbaka till Orienten. Ack hade jag penningar, så toge jag min hustru och pojke och prompt ombord till Egypten. Hon och han lämnades i Cairo [Kairo] hos min gode vän Bokty i hans harem och jag åt Nubien igen. Men - brist på pengar, brist på allt. Nu bygger jag blott luftslott och ser beklagligen att jag borde och kunnat göra mycket mer, då jag var på stället. Medgiv mig, ädle vän, att det ändå var en himmelsvid skillnad att lustvandra i Thebens ruiner och att gå här och läsa Logican.»

3 feb 1822:

»Jag har ej ett ögonblick för egen räkning. Lägg härtill att jag har en privatist, som jag vill om 14 dagar skicka till Akademien, som sedan trettondagen tagit bort från mig 4 timmar om dagen, och du skall absolvera mig.»

9 jun 1822:

»Jag har tre vuer av Nubien och Egypten färdiga och de riktigt lyckade. Jag förmodar att du vid din tillbakaresa till Stockholm är god och visar dem och de övriga då färdiga för Acrell; och i samråd med Pontin uppgör affären. - - - I måndags avträdde jag mitt Rectorat åt Kinnander, som i år är Magnificence.»

24 nov 1822:

»I medlet av dec är jag, vill Gud, i Stockholm för att studera i General Suchtelens bibliotek och framför allt skynda på professor Forssell. Många resor hava sedan min kommit ut, men kunde jag få min på trycket, så tror jag ännu att däri något nytt skulle finnas. Vi skola i dag viga präster och jag måste sätta mig i krage.»

28 aug 1823:

»Här har du brevet till Forssell. Kanske har jag varit nog karg i mina prospecter, men jag var så rädd att tråka ut Messieurs les Franvais med för många detaljer. Säg Forssell det, och lägg till att vill han ha den längre och mer utvecklad, så har han blott att befalla.»

II.

Från min barndom minns jag något slags jättelik portfölj eller tygklädd papplåda, i vilken huller om buller voro nedstoppade allehanda trasigt och defekt bild- och illustrationsmaterial av det mest växlande värde och innehåll: oljetryck i färg från 1840-50-talet - stramaljmönster - märkböcker - stålstick och litografier med vyer från främmande länder och städer - kartblad, äldre och senare - och bland allt detta sällsamma, för hand färglagda blad där på skiftande, merendels mörkröd bakgrund voro avbildade egendomligt klädda och smyckade människor - människor med djurhuvuden - väldiga tjurar - underliga skrivtecken - bilder av jakt och åkerbruk - med mera dylikt.

Alltsammans lustigt för en liten gosse att leka med och riva i eller utdela bland beundrande små kamrater.

Nu förstår jag, att här voro de sista resterna av min farfars mödosamt hopsamlade och bekostade bildmaterial till den egyptiska resa, som aldrig blev skriven, men som han under många år alltjämt drömde att en gång få skriva - ända från den dag, då han återvände upp för Nilen »spoliis orientis onustus».

Jag ler svårmodigt ironiskt och översätter på svenska »spolierad orientalisk onyttighet». Jag tänker med vemod på detta lilla så symboliskt riktiga faktum, att min farfars dagbok från hans resa till den gamle von Richter på Waimel i Lifland [Livländsk dagbok] är skriven med ett så svagt och dåligt bläck, att ord och rader och nästan hela sidor äro till hälften eller helt utplånade och förbleknade - och för vart år, som går, alltmer förblekna och försvinna.