» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Landsflyktens eviga tragik
Det var nog Sven Lidmans stora grundolycka - eller nyckeln och fröt till alla dem, som skulle komma över hans karriär och över hans liv, att han var frånvarande från sitt älskade och dyrkade hemland de avgörande år, då dess yttre och inre öden på så grundligt och - vi få väl säga - på så lyckligt sätt omskiftade.
Vänskapen och det befruktande umgänget med den av honom högt värderade Erik Gustaf Geijer och med de litterära och litterärt intresserade »östgötalandsmännen», från Adlerbeth till Atterbom, kunde inte på något vis ersättas av Adlerbeths och Pontins långa brevkrönikor om vad som hände i hemlandet. Jag måste le för mig själv när jag läser den hederlige, redlige, trofaste Jacob! Adlerbeths brev av augusti 1813 med rader som dessa: Adlerbeths brev av augusti 1813 med rader som dessa:
»Nu några ord om litteratur. E. G. Geijer, jag m. fl. hava stiftat ett Samfund under namn av 'Göthiskt Förbund' (1811) vars ledamöter utgöra redligt verksamme Svenskar av alla levnadsyrken. Vi utgiva en Tidskrift kallad Iduna, som sysselsätter sig med ämnen för den Svenska fornforskaren och patrioten. Tidskriften utgives i fria häften och häftena äro icke bundna till någon viss vidd - - - Hittills hava fyra häften utkommit. E. G. Geijer har där uppträtt såsom Skald med en förvånande framgång. Allt vad han där skrivit är förträffligt. Ett av hans skaldestycken, Wikingen, är ett av alla Scholor erkänt Mästerstycke. Tegn6-, Ling, Holmbergsson, Öfver Intendenten Tharn, Bredman, Biberg, Tannström, m. fl. äro alla Göther. Hur innerligt jag längtar efter Din återkomst till Hembygden för att anmäla Dig, eller rättare se Dig inträda i detta samfund, kan Du föreställa Dig.»
Ack, det hade ej ens hjälpt med att invälja Sven Lidman som frånvarande. Det finns ingenting som ersätter atmosfären, dagrarna och skuggorna kring den personliga samvaron eller den inspirerande eggelsen av gemensamma strider, strävanden, fröjder och framgångar på hemlandets mark.
Sven Lidman var borta från sitt fädernesland under de betydelsefullaste åren av dess politiska och litterära pånyttfödelse. Det hjälpte honom ej ens att han där ute i Orienten hade mycket olika orienterade brevskrivare.
Vad Adlerbeth i augusti 1813 meddelat om Iduna motsäges en smula i september av Lifmedicus M. Pontin, detta år nybliven assessor i det nyblivna Sundhets Collegium, och Lidmans vid sidan av Adlerbeth trognaste och trägnaste vän i brevskrivning:
»Vår litteratur har tagit en lugnare mine i år än i fjol, ungefär som lugnet efter ett rus - men även med den åtföljande overksamheten. Alla Polyfemer hava tystnat med sitt skrål, och även den andra Sekten, från Circes ö, låter sin chef, den arma Wallmark, vila sina hesa lungor, så mycket honom är möjligt. - - - Iduna har stundom vackra bitar av Tegnér, för övrigt ingenting smakligt hos vår Svenska Musa.»
Och själve gamle ärkebiskop Lindblom skickar ett par år senare den unge legationspredikanten några små litterära tips mitt i sin ecklesiastika korrespondens:
»Vår landsman Atterbom är à la tête för en litterär Sect, som kallas phosphorister. De hava rest huvudet högt, men börja nu sakta sig, sedan de fått varningar från Regeringen att i sina omdömen vara mera varsamma. Stenhammar, Jacob Axel, har retirerat sig ur Boktryckeribolaget, och i hans ställe har nu Palmblad en Compagnon i Brukspatron Zeipel.»
Det hade kanske kunnat gå Sven Lidman bättre om tiden hade känt sådana kontaktmöjligheter som telefon, radio, flyg- och biltrafik. Men hur hopplöst isolerad min farfar var och kände sig där ute i Konstantinopel, blev mig först levande, då jag tog del av ett brev från honom till Pontin. Det är skrivet som svar på ett dennes av augusti 1814 från Uddevalla, där vännen, på återväg från ett besök i det nyss erövrade Norge, är tjänstgörande livmedikus hos drottningen och ivrig poet i hemlighet, då han som här »får vara lossad från bandet av de flesta ämbetsgöromål, rikt och läckert född vid den kungliga taffeln, sorgfri och en smula uppburen».
»Nu hava vi redan badat här en månad. I Konungens Cabinet finner jag, utom vid Hovet, ett dagligt glatt sällskap: nommement två Lagerheimar, Hochschild och D'Ohsson. Du kan anse dem för dina kamrater, de känna dig redan genom mig och tala om dina nödiga löneförbättringar.»
Men huru långt, långt, allra längst bort på periferin höres ej som i ett avlägset fjärran min farfars svar till den i maktens och framgångens centrum sittande vännen:
»Ditt brev från Uddevalla och din blomma från Fredrikshall, lika Eldstoden för Israeliterna, ha givit åter liv och glans åt min Constantinopolitanska natt, mörk som Tyranniet kring den fordom fria Bosporens strand. Väl dig, du gode, som tänker stundom på din övergivne vän i hans Babylon. För dig går han snart att i Saharas mumiebrunnar upphämta en Ibis, ej så skön, ej så dyrbar som din blomma, men dock förvärvad med mångdubblare möda. Dig skall han snart hälsa från foten av Pyramiden, med en röst, kal och enformig som naturen som omger honom där, men livad av en vänskap evig som Egyptens ruiner.
Huru leker ej ödet med oss människor! Då jag för fyra år sedan reste åt Kumla [Kumla prästgård] till Biskop Rosenstein, drömde jag visserligen ej att 10 månader därefter få se Constantinopel. Och nu är jag kanske inom två månader vid Nilens strand. Blott Norden, Norden synes sluten för evigt för den landsflyktige ynglingen: En Ängel med bart huggande svärd stänger vägen till mitt paradis. - Från ett nyfött, förstorat och förädlat fosterland har du tusen, tusen saker att skriva om, och tiotusende för en, vars Svenskhet, jag vågar säga det, är ren som himlen under vilken han nu lever.»
Men, min vän, när vi här följa min farfar på hans färd genom livet och på hans färder i Österlandet, få vi ej glömma, bland många liknande brevsidor till Pontin och Adlerbeth, ett stycke som detta:
»Du känner bättre än jag Sonnettens värld. Trånande och anfull går han, född av kärlek och religion, igenom livets törnen mot det ljusare livets boningar; och Mignons dahin, dahin är hans eviga valspråk. Ehuru. inskränkt i anseende till sin mekanism är han dock kapabel av en ganska stor omfattning, som en integrerande del av ett större helt. Jag har försökt en sådan förening av sonnetter. Huru den lyckats skall du en gång döma om. Såsom provstycke skickar jag dig hosgående. - - De tre övriga får du vid min ankomst till Sverige, ifall du tror att det lönar mödan att utarbeta mitt utkast. Måtte du blott, gode vän, taga för avgjort att ditt omdöme är av diktatorisk vikt för mig. Jag kan aldrig tro att Pontin kan missbruka den att leda sin godtrogne vän bakom ljuset med några banala complimenter. Du är för ädel att smickra på sanningens bekostnad.»
Varav du ser, att den unge constantinopolitanske Sven Lidman till alla sina andra olyckor och olycksmöjligheter också lider av en olycklig kärlek till Sånggudinnan och av ett stort behov att skriva vers.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Ebba
Lidman
1827-1909

g. De Geer

Elsa
Lidman
1874-1952

Ogift.

Theodor
Grill
1864-1912

g. Grill

Sven
Frostenson
1942-2011

g. Franzén
f. Sandberg
15 slumpade bilder