» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Skymtat i de förflutnas segel
I.
Under de många förtroliga samtal, som fördes mellan min mer än sjuttioårige farbroder, Sam Lidman, och hans fjorton-femtonårige brorson [Sven Lidman], var det förflutna och förfäderna givetvis ett ganska dominerande samtalsämne - i varje fall ett som intensivt intresserade mig själv. Porträtten och namnen på »epitafiet» eller »släkttavlan» gåvo alltid anledning eller förevändning till frågor och samtal om släktens historia.
Om ett av kvinnoporträtten på epitafiet - min farmors mormor, Elisabeth Cederström [Elisabeth von Mevius], f. von Mevius, av en gammal pommersk-dansk släkt, ljöd omdömet rätt kort, men sällsamt fascinerande för fjorton-femtonåringen:
»Ja, de gamla brukade säga, att med henne kom 'pommerska sjukan' in i släkten!»
Pommerska sjukan - det var melankolien - »mjältsjukan» - något hemlighetsfullt ödesbetvingande, viljeförlamande, kraftstjälande tungsinne, som här och var i de från henne härstammande många släkterna och inom olika generationer av dessa dök upp och ödesmärkte en människa - ibland redan i unga år, ibland först i äldre - ibland förande sina offer till sinnessjukdomens brant eller därutöver - ibland resulterande i sällsamma för att icke säga kuriösa karaktärsdaningar eller i plötsliga hänsynslösa viljebeslut i nyckens eller passionens tecken. Men alltsammans följder av den pommerska sjukan - denna sällsamma mjältsjuksbacill, som helt plötsligt kunde smitta eller rättare sagt vars smittämne helt plötsligt kunde bli virulent i en omedveten och oskyldig bacillbärare och göra henne eller honom till en för familj och bärare och göra henne eller honom till en för familj och omgivning outhärdlig, bitter och elak melankoliker eller i grund ödelägga ett helt mannaverk eller låta de mest lysande möjligheter bliva till intet.
Vilket sällsamt öde hade ej t. ex. redan hennes näst yngste son Claes Classons [Claes Cederström] varit! En ung - vi skulle kanske i dag kunna säga - bolsjevikbaron, som tjuguåttaårig debuterade som politiker vid 1800 års riksdag i Norrköping, där han - enligt "Svenskt biografiskt lexikon" - visade prov på en ungdomlig djärvhet i framträdandet och en avancerad radikalism i åsikterna, som för de maktägande syntes farlig nog, och där han tillhörde den krets yngre adelsmän, som samlades kring Adlersparre och Hierta och mest gjorde skäl för de konservativas skällsord på oppositionen: »jakobiner». Där avsade han sig också adelskapet med alla de rättigheter, detta då medförde, för att protestera mot det sätt, på vilket de maktägande genomdrivit sin ståndpunkt.
Men när en gång den svenska revolutionen ägt rum, och hans meningsfränder och släkt nått maktens tinnar och Karl XIV Johan gjort honom till sin adjutant, överste i armén och förvaltare av konungens skånska egendomar, blev han ett offer för sin moders sjukdom, den pommerska, eller som en historiker formulerat det: »Han led under sina senare levnadsår av en tungsinthet, som tidvis tycks ha närmat sig sinnessjukdomens stadium.»
II.
Men om hans syster, den barnlösa men barnaälskande ärkebiskopinnan Henriette von Rosensteins [Henriette Cederström], en så trofast, vakande, kärleksfull fostermor för en så väldig skara syskonbarn och syskonbarnbarn berättar en yngre frände till ärkebiskopen i sin skildring av den Rosensteinska familjens slutliga öden bl. a. följande:
»Den som hade känt Rosenstein [Carl von Rosenstein] under de tre stora perioderna i hans liv: då han var prost i Kumla [Kumla socken], biskop i Linköping och ärkebiskop i Upsala, kunde inte draga i tvivel, att den första av dessa tre perioder var för honom den lyckligaste och den sista den minst lyckliga. Hans glada lynne syntes såsom ärkebiskop alldeles vara borta, vilket väl till någon del berodde på tyngden av år och ansvarsfulla ämbetsgöromål, men dock väl mest på hans förstörda affärer, vilka i tidens längd ledde till en för en ärkebiskop lika ovanlig som förödmjukande åtgärd: att göra cession.
Men att det skulle sluta så, kunde väl ingen ana ännu under Linköpingstiden. Rosenstein skötte själv sitt vidlyftiga lantbruk, och det förträffligt, följde med alla nya uppfinningar med såningsmaskiner, exstirpatorer o. d. och hade en stor ladugård med de utmärktaste raskreatur - och inventarier därtill i bästa skick, samt ett hov, som ägnar och anstår en biskop med 12,000 riksdalers inkomst, så att allt tydde på välmåga och soliditet i affärer.
Det väckte därför så mycket mer bestörtning hemma. då min far från Ebba Annerstedt fick ett brev med en bön, att han så fort som möjligt skulle besöka dem: så och så stod det till med hennes tante (eller man kunde rättare kalla det fostermor) biskopinnan. Denna hade en dag, medan hon satt och skrev brev till sin man, som var i Stockholm, överfallits av en djup melankoli, som yttrade sig genom en fix idé hos henne, att huset vore på obestånd.
Emot sjukdomen fanns ingen bot, sade läkarne; det var endast att avvakta tiden. Själv tycktes biskopinnan ej veta om sitt tillstånd: hon satt endast i en soffa alldeles tyst, och hennes omgivning hade kommit överens om att tyst, och hennes omgivning hade kommit överens om att ej tala till henne eller låtsas om förändringen; allt gick inomhus sin vanliga gång, utom att det ej kalasades, vilket ju så mycket mindre kunde komma i fråga, som värden ej var hemma.
Nu hade emellertid biskopsgården i Linköping, förr ett trevnadens hem, blivit tyst och dyster, och vi hörde just ingenting därifrån, förrän åter en dag ett brev kom från Ebba Annerstedt, men denna gång med ett gladare innehåll: hon berättade, att en brytning inträtt i tante Henriettes sjukdom, från vilken hon lika plötsligt blivit befriad, som hon därav överfallits.
Även denna gång hade förändringen skett, medan hon satt och skrev brev till sin man (som varit hemma, men nu åter var i Stockholm vid riksdagen). Hon hade börjat svettas i högra handen och med detsamma var sjukdomen totalt försvunnen och patienten fullkomligt befriad från sitt svårmod. Var det någonting i den vägen att anmärka, så var det, att den nyss så svårmodiga övergick till en annan ytterlighet - en glättighet, som icke heller den var rätt naturlig, men som dock efter hand gav med sig och väl kunde förklaras av glädjen att ha övervunnit ett svårt lidande.
Det dröjde ej heller länge, förrän biskopen kom hem, och så fick biskopshuset i Linköping åter sin vanliga fysionomi. Dock ville den gamla glädjen ej rätt mera återkomma, vilket väl kom av ändrade yttre förhållanden. Ebba Annerstedt var fästmö och sjöng icke mera - Lidman brydde sig ej om musik - och De Geer [Gerhard De Geer] hade flyttat till Stjärnholm samt tagit sitt musikaliska hov med sig.
Men från denna tid var det förbi med det glada skämtet vid måltiderna i det Rosensteinska huset. Biskopinnans sjukdom återkom periodiskt. Hon satt väl till bords och gjorde les honneurs som värdinna, men det var en stor skillnad mot den tiden, då några dystra framtidstankar än ej smugit sig in hos henne. Middagarna voro ej heller så glänsande som förr utan inskränkta till en förtroligare krets och ett antal utvalde bland de studerande, vilka ävenledes sutto tysta vid bordet - såsom väl skickligast var hos eforus - och när middagen var förbi vördnadsfullt bugade sig och ljudlöst försvunno.
Jag minns en sådan, när gymnasisten Ek, son av en vän i huset, prosten Ek [Jacob Ek, 1774-1827] i Rogslösa [Rogslösa socken], innan vi gingo till bords blev tillfrågad av den i soffan sittande biskopinnan, som fäst sina ögon på Eks fotbeklädnad: 'Vem blankar Eks stövlar?' En fråga, varpå han litet förläget svarade: 'Det gör jag själv.' Frågan, i och för sig litet ovanlig av en värdinna till en gäst, väckte mest uppseende, därför att det var de enda ord, biskopinnan den dagen yttrade. Det säger sig självt, att under sådana omständigheter stämningen i ett sällskap ej kan vara animerad. Och nog tänkte Svea Rikes Ärkebiskop med vemod på de lyckliga dagar, då han var prost i Kumla.»
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Albertina
Ringstrand
1849-1942

Ogift.

Alexander
Langer
1984-

g. Hasartsilp

Sven
Lidman
1882-1960

g. Thiel
g. Otterdahl

Otto
Lidman
1822-1858

Ogift.
15 slumpade bilder