Min vän - vilket sällsamt resultat av alla dessa visa brev - av all denna kärlek och denna omsorg - av dessa stora planer och dessa stolta principer. Sju år hava ej gått från det sista brevet, när den ännu ej tjugutvåårige Sven Lidman ger ut »Pasiphae och andra dikter». Vilken hisklig blomma på ett gammalt hederligt släktträd! Vilken tacksamhet måste jag ej känna att min gamle farbror Sam - tolvåringen från katedralskolan i Uppsala [Uppsala katedralskola] - då var längesedan död och begraven.

Och när jag denna vår ser en ny generation Sven [Sven Lidman] och Sam Lidman [Sam Lidman] börja livet i Norra Latins båda första klasser, då vet jag endast, att jag lämnat dem och deras öden i min Frälsares händer.

»Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jubla mot levande Gud.

Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar: Dina altaren, Herre Sebaot, min konung och min Gud.»

Men till dig, som har ett hjärta som lever och lider, och en tro, som tar del i de mänskliga problemen och människornas prövningar, viskar jag i natten:

Bed för mina barn.