» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Barnbarnen i katedralskola
I.
Nu taga vi ett tjugutvå års långt steg genom tiden - från Carl Meurlings brev av 1814 om kumlaflickornas alla förtjänster och biskopen och biskopinnan Carl von Rosensteins förtjusta kärlek till fosterdöttrarna, brors och systerbarnen - ack, så lätt steget förefaller oss! - till några av kumlaflickornas söner och deras prövningar på skolbänken, där barnbarnen nu växa upp under Carl von Rosensteins alltid kärleksfulla och övervakande öga i det nådens år 1836.
Henriette De Geer-Lagerstråle har redan fött sina fjorton barn och Ebba Annerstedt-Annerstedt nio av sina tolv: alla tjugutre kusinbarnen ännu i livet - i barnkamrarna, på skolbänken, på tröskeln till livet eller tafatt trampande på den stora samhällsstegens första ämbetspinnar. Du återfinner några av de tjugutre i Uppsala katedralskola, boende i ärkebiskopshuset, där kumlaprosten och linköpingsbiskopen, ärkebiskop sedan 1819, en gång residerat, men ej längre bor, då han i anledning av sina dåliga affärer flyttat ut till sitt landställe Brunna och hyrt ut större delen av bostaden i Uppsala. Mest till släktingar.
»Sålunda bodde där nu», skriver Louis De Geer, »utom min bror Carl och jag, två Annerstedtar, Gerhard Lagerstråle, Rudolf Cederström [1816-1908], två Lidmänner - (ack, det var i själva verket tre: den store statsministern glömde dem fort) - vilka alla höllo hushåll tillsammans.»
II.
Vi tala om att den och den mannen eller det och det företaget fått en god press, medan en annan eller ett annat - lika förtjänt eller oförtjänt - fått en dålig press. Det förefaller mig ibland som om ärkebiskop Carl von Rosenstein haft en dålig press och därmed fått en dålig historia. Det är inte lätt att vara en offentlighetens man och få andra människors missnöje, lynnesutbrott, förtal och avundsjuka gjutna över sig som historisk sanning och så bliva bevarad till eftervärlden i andras galla och vinaigre. Det förefaller mig ibland, som om det gått Carl von Rosenstein så. Han var aldrig persona grata hos tjugu- och trettiotalets tongivande makter i litteratur och politik - vare sig hos nyromantikerna eller den växande liberala oppositionen.
»Säg Wilhelm», skriver Per Daniel Amadeus i ett av sina fästmöbrev 1822, »att den platta paddan Rosenstein (Ärke Biskoppen), som krusar för mig och går med hala, fryntliga miner och söta ord omkring mig liksom katten omkring en het gröt, arbetat i Stockholm med all sin makt att jag ej skulle erhålla Adjunkturen. Kronprinsen har upptagit detta hans bemödande ganska illa.»
Och i sina riksdagsbrev från 1834-35 års riksdag låter dåvarande oppositionsprosten Christian Stenhammar sin onåd regna både över Ebba Annerstedts fosterfar och över hennes make med nävtals peppar och ättika dricksglasvis.
Det är kanske därför skäl att här även återge några rader ur Louis De Geers intimare skildring av honom i hans blandning av skämt och allvar:
»Han var en ovanlig personlighet. Med sin hustru hade han i vardagslag tagit sig en vana att jollra liksom ett litet barn, vars roll han spelade med mycken sanning och komisk kraft, men å andra sidan behandlade han mig och andra ungdomar såsom fullväxta karlar och ingick i resonemanger om både politik och litteratur samt gav många nyttiga lärdomar för livet. - - - Till mig sade han en. gång - - - då han förmodligen fann mig något lillgammal: Vad du är lik din salig farfars fru mormor, och då jag invände att han icke kunde veta huru hon såg ut, svarade han: Nej, men jag måtte väl veta hur en gammal käring ser ut.»
Hur han tog sig ut, utifrån betraktat - vid ämbetsförrättningar och middagsbord därom vittnar en rätt så kritisk prästson, hans frände J.M. Rosén [Johan Magnus Rosén]:
»Såsom prelat var det egentligen genom den yttre apparitionen han imponerade. En mera ståtlig biskopsfigur har väl sällan funnits. Första gången jag såg honom i full skrud var vid min faders installation. Han var assisterad av sex eller åtta kyrkoherdar, alla i mess-skrud och uppställda i led å ömse sidor om altaret, framför vilket Rosenstein stod i sin gyllene kåpa, med sin krumstav i handen och höga biskopsmössa på huvudet. Man kunde drömma sig tillbaka i den katolska tiden. Det hade varit ämne för en tavla. - - -
Det var väl egentligen i att representera Rosensteins överlägsenhet bestod, och det gjorde han - och även hans fru - med en medfödd och sedermera till mästerskap uppövad talang. Han hade förmågan att vid ett middagsbord av t. ex. femtio personer animera konversationen utan att lämna befälet ifrån sig - om ett sådant ord kan begagnas. över det allmänna sorlet svävade värdens stämma såsom en lätt sky, och hade man ett öra för vad grannen sade, så hade man det andra färdigt att uppfånga de ord, som kunde komma flygande från värdens läppar.»
Till sist tror jag mer på den akademiske minnestecknarens ord än på Atterboms platta padda:
»Människokärlek och begäret att göra och se alla lyckliga omkring sig voro grundprinciperna i Rosensteins karaktär.»
III.
Nu ett par brev av maj och juni 1836 från ärkebiskopen till domprosten Sven Lidman i Linköping om hans tre pojkar i katedralskolan. Det är Carl [Carl Lidman] född 1821, Otto [Otto Lidman] född 1823 och Sam [Sam Lidman] född 1824, vilka här skärskådas av den skicklige pedagogen och intresserade ungdomsvännen.
»Jag anser mig böra tillägga några ord till dig om gossarnas information. Då de bägge äldsta i höst bliva uppflyttade till Rektors-Classen, varken böra de, eller är det dem tillåtet att hava informatorer. En sådan behöves således i Upsala endast för Sam. Jag börjar med att uppriktigt säga, att vi här för ingen del äro missnöjda med Axberg. Han är säkerligen en i botten hederlig karl, till sina seder alldeles oförvitlig, Dig och ditt hus av själ och hjärta tillgiven samt den mest anspråkshus av själ och hjärta tillgiven samt den mest anspråkslösa och vad man kallar accomodanta människa man kan hava i sitt hus. Han går sällan eller aldrig ur sitt rum, har nästan intet umgänge och skulle således tyckas oförhindrad att efterse och sysselsätta sina disciplar. Men det som jag nyss förmärkte och som förundrar både mig och deras morbröder är att han aldrig frågat någon lärare i skolan huru gossarna där bära sig åt, om de kunna sina läxor m. m. d. Först i sist förflutna vecka, då han av Sam fick höra att dennes tema varit misslyckat, lät han gossen börja skrivövningar hemma.
Sam anses sämst i hela klassen och det torde något bero av informatorns bristande uppmärksamhet eller duglighet. Dock detta borde jag icke yttra eftersom jag därom alldeles icke är säker. Vad jag visst vet är att Axberg icke har gåvan att roa gossarna eller sysselsätta dem mellan lästimmarna. Besynnerligt är att Sam, som är mer än vanligt kvick och i mitt tycke ganska hygglig, rolig, god och lättstyrd, har alldeles ingen den minsta håg att lära, huru lycklig fattningsgåva han än äger. Med särdeles lätthet hjälper han sig, då han har boken i hand, men utan bok kan han aldrig sin läxa och minnes nästan ingenting av vad han läst. De äldre äro i alla stycken bra och vilja framåt. Tredje klassen, där Sam nu går, har i Magister Callerholm en alldeles förträfflig lärare. Hör noga efter Sams studier, när han hemkommer. Det vore synd om ett så gott ämne skulle hamna uti eller under medelmåttan. Barnbarnen ligga mig ömt om hjärtat.»
Sju veckor senare få de tre pojkarna Lidman fara hem på sommarferie och morfar medskickar följande brev:
»Älskade måg. Jag hade både lust och velat vid dina gossars hemresa låta dem åtföljas av ett rekommendationsbrev. De hava i sanning förtjänt att medhava ett sådant, ty de brister hos dem förefinnas äro inga andra än sådana som åtfölja deras ålder. Vad jag i främsta än sådana som åtfölja deras ålder. Vad jag i främsta rummet väntade hava de uppfyllt. De hava intagit både mormors och morfars hjärtan genom oskuld, livlighet och genom vad man om dem kan säga utan missbruk av det ofta illa förstådda ordet 'riktigt goda hjärtan'.
Verkliga framsteg i studier hava de gjort, ehuru dessa icke kunnat hinna bli så märkliga genom deras stora Verkliga framsteg i studier hava de gjort, ehuru dessa icke kunnat hinna bli så märkliga genom deras stora icke kunnat hinna bli så märkliga genom deras stora brist på grammatikalisk underbyggnad. Louis De Geers exempel gör att denna brist icke bör avskräcka varken mig eller dem. Genomgoda och lättrörda, följaktligen lättförda äro de alla tre. Hos Carl önskade jag något mera håg och ihärdighet för studier. övriga naturanlag saknar han visst icke. Otto vill och gör sig mer möda. Kroppen behöver utvecklas och stärkas.
Sam har kanske lyckligaste naturanlagen; men åldern och en ovanlig livlighet hindra honom ännu från att kunna finna intresse i bokliga konster. Han påminner mig ofta om Claudii bekanta: 'Kann sein, sprach einer, geht aber uns nicht an.' Jag nödgades offentligen giva honom förmaningar på stora examensdagen och hoppas de göra honom gott.
När de i höst återkomma, skall jag icke försumma att påminna Axberg om nyttan och angelägenheten att ofta hos deras lärare i skolan efterfråga om de där kunnat de läxor de bort överläsa hemma. Sådant tog jag alltför länge för avgjort. Det är i synnerhet nödvändigt med länge för avgjort. Det är i synnerhet nödvändigt med Sam, som t. o. m. för kamrater predikat läran från Linköping om onödigheten att läsa över. Med hans försök köping om onödigheten att läsa över. Med hans försök att utbreda denna ton som pojkar så lätt fatta och antaga hava lärarna varit missnöjda och beklagat sig för mig. Jag tror det icke skulle skada, om hans hjärteligen älskade pappa härom ger honom några förmaningar.
Med Upsala skola fortfar jag att vara fullkomligt nöjd. Ypperliga lärare, grundlig metod, allvarlig uppmärksamhet och vänligt behandlingssätt utgöra denna skolas karaktär. Den bereder och utgör min ålderdoms hugnad. Du har eller får snart De Geers äldsta flickor till dig. Invideo. Vad jag gärna skulle se dig och Ebba och de sex små ännu obekanta! Nästa år ger mig hopp.»
IV.
Det kan vara underbart att brev bliva bevarade. Här kunna vi i denna stund även få höra en för historien alldeles okänd stämma tala till oss ur det förflutnas ogenomträngliga natt. Det är informatorn Anders Axberg, som upphöjer sin stilla röst för att försvara sig mot onklars och lärares besvärliga kritik. Det är ingen otrevlig röst, min vän, och det är ganska kloka saker den har att säga denna den 19 november 1836. - - -
»Ehuru jag icke erhållit något brev ifrån Hr Doktorn förrän nu med en påminnelse, att gossarna oftare borde hälsa på sina morbröder, har jag likväl själv ansett att de borde göra det så ofta som möjligt. Jag har också icke underlåtit att därom ofta påminna dem; men de hava varit så tröga att få till att gå dit, att varje gång det skulle ske har jag med pock måst fösa ut dem. Orsaken till denna tröghet bör man väl dock icke endast söka hos gossarna; något fel torde även finnas hos morbröderna själva. Vill man draga barn till sig, bör man väl för dem göra vistandet hos sig så angenämt och nöjsamt som möjligt: och sker det så inställa de sig nog självmant. Där barn finna nöje, dit gå de gärna, men möta de däremot strävhet och stränghet, så är det icke underligt om de bortskrämmas. Jag har också sagt dem, att detta icke minskar deras skyldighet, utan att de åtminstone borde gå dit och bocka sig - de kunde sedan göra visiten så kort de behagade.
Ett par gånger har Carl gjort mig den ledsamheten att utan min vetskap låna bort sina bästa kläder, nästan som det tycks, för att undandraga sig skyldigheten att hälsa på sin morbror; och detta har t. o. ni. hänt en gång denna termin, just då de speciellt voro bjudna till Rektor Annerstedt. Jag har varje gång sagt Carl huru oskickligt ett sådant förhållande är, ty det är klart att skuggan därav måste falla på mig, liksom höll jag icke skuggan därav måste falla på mig, liksom höll jag icke deras kläder i ordning - - -
Den däremot som begär mer av gossarna än att de skola vara hela och rena, besinnar allt för litet att de ännu äro för mycket pojkar för att vara eleganta ynglingar. Huru ofta händer det icke, att gossarna gå både hela och rena ut ifrån mig, men utkomna bland kamrater tumla de om, slita sönder och smutsa ner sig och skala, måhända i detta skick kring en och annan gata, innan jag kan bli det varse - och kanske kunde sådant även ske, om de stodo under dens tillsyn, som mest klandrar min. Men icke få de gå sådana med min vetskap. Och att förekomma sådana händelser kan väl knappast ske, förrän de själva börja fästa någon uppmärksamhet vid sitt eget yttre.
Vad åter deras uppförande angår, varöver Hr Doktorn yttrat sin ledsnad, så har det väl icke alltid varit så rent och klanderfritt som det bort vara; men säkert vida bättre än den underrättelse, Hr Doktorn har fått, tycks antyda. Det svåraste man här har att lägga dem till last är att de några gånger varit inne på en likörkammare. Men vad är orsaken därtill? Jo, att de några gånger haft för mycket penningar. Således hava deras välmenta vänner, som häröver föra mesta larmet, mycket att förebrå sig själva i detta fall. Deras penningegåvor kunde ibland varit utdelade med mera urskillning. De hava sällan varit gossarna nyttiga, men merendels en orsak till påföljande ledsamheter.
För övrigt vet jag ingenting ont med gossarna. Flyktiga och obetänksamma äro de visst och kanske något mer än man av deras år kunde fordra, men så har jag sökt att hålla dem i ordning så mycket som har varit möjligt, ehuruväl jag kan se, att man även klagar över mitt förhållande; men med vad skäl lämnar jag därhän. Att min möda icke helt och hållet varit fruktlös börjar jag med glädje finna, om icke hos alla, så åtminstone hos de båda äldsta; och med tiden ger väl även Samuel med sig. Varken jag eller andra hava rätt att fordra att gossar skola vara stadgade män. Man bör vara nöjd när man tydligen ser dem göra framsteg i det goda.»
V.
På dagen tre veckor efter detta brevs författande jordfästes stoftet av framlidne Svea Rikes Ärkebiskop Carl von Rosenstein i Uppsala domkyrka. Bland de närmast sörjande stod också vid graven Sam Lidman, iförd en splitterny sorgdräkt, som fyllde hans tolvåriga hjärta med en oändlig tillfredsställelse och glädje, ur vilka han i ett nu våldsamt kastades, när han här för första gången i sitt liv fick vara med om hur det adliga vapnet krossades vid den öppnade graven, då den avlidne var den siste på svärdssidan av sin ätt. Ceremoniens sällsamma och dystra storhet fyllde plötsligt pojkens medvetande med vissheten om dödens fruktansvärda, oundkomliga, allt förintande allmakt, och hans smärta utlöstes omedelbart i en våldsam gråt.
Anade han kanske omedvetet det övermått av motgång, som väntade den lilla svartklädda brödratrion framför alla andra i den stora allvarliga sorgklädda släktskaran kring den öppnade graven?
Inga andra anade den. Och det sista vitsordet jag äger om gossarna i katedralskolan är en deras lärares brev därom från 1837:
»Din äldste son, Carl, tyckes arta sig att bliva en förståndig yngling. Några av mina kamrater berömma honom för hans framsteg, och för mig kan han alltid sina läxor. Otto är den yngste i klassen och ännu mycket barnslig, men när han hinner växa från konfekten och snasket, torde han även bli bra. Han ger åtminstone hopp om sig. Om Samuel har jag icke på länge hört något; d. v. s. han är på den goda sidan icke utmärkt, och på den dåliga icke anmäld för något pojkstreck. Slår den gossen sig på det gott är, så kan han däri gå. långt. Hans ostyrighet har aldrig haft en dålig karaktär. Kraft har han nog. Vildheten tyckes hava givit sig. Sådana gossar som han äro roliga att studera. Ingen av dem visar självklokhet: en oart som förstör alla bättringsförsök.»
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Lisa
Schlatow
1984-

f. Olofsson

Theodor
Grill
1864-1912

g. Grill

Sam
Lidman
1824-1897

Ogift.

G-A
Lidman
1895-1962

g. Engström

Erik
Printzsköld
1889-1908

Ogift.
15 slumpade bilder