DIATRIORON
Kumlabarnen och deras öden ["Blodsarv"]
I.
Du kan titta ett ögonblick på den lilla flickan, biskopinnan Henriette von Rosensteins [Henriette Cederström] systerdotter, som de båda barnlösa upptagit som eget barn redan i späda år. Hon heter Henriette Charlotte Lagerstråle [Henriette Lagerstråle] och är nummer tre i en syskonkrets på tio. Hennes yngste bror [Gerhard Lagerstråle] blir en gång statsråd och civilminister i den berömda ministär, där en av hennes sju blivande söner, den ryktbare Louis De Geer, själv är justitiestatsminister.
Sonen har ju i sina "Minnen" berättat huru hennes bröder och de övriga gossarna på Kumla [Kumla prostgård] »uppfostrades efter en egen men ganska framgångsrik metod. Barnen härdades till kropp och själ men överansträngdes alldeles icke med läsning. Under snart sagt hela sommaren lades böckerna bort och tiden anslogs till lekar och lantliga göromål. Min mor var klädd som gosse tills hon var femton år, kunde tre böcker i Euklides, innan hon kunde läsa rent, och lärde av främmande språk först latin. Rosenstein brukade på skämt överhopa henne med det utsöktaste och överdrivnaste smicker för att hon icke skulle tro på sådant, om det en gång sades av andra.»
II.
Om hur det för övrigt såg ut bland den somliga år av ett dussin pojkar bestående barnaskaran på Kumla berättar här en av dem, Rosensteins systerson, den sedermera berömde politikern Jacob Nils Tersmeden [Nils Tersmeden]:
»Morbror, den ledande principen i allt, syntes blott liksom för att uppmuntra, och våra lärare syntes ej utom lästimmarna följa oss med någon sträng uppmärksamhet, men voro ofta med oss i våra lekar liksom för att roa sig själva. Dagliga, stundliga påminnelser voro sällsynta och bestraffningar ganska sällsporda. Man visste dock, att de kunde följa och var detta nog för att åstadkomma en ganska stor lydnad. Största uppsikten höll man dock på varandra inbördes, man var rädd om sin heder och sitt rykte och respekterade högt varandras omdöme. Denna känsla var ganska stark och utgjorde det kraftigaste band på vårt uppförande. Några få gånger skedde tillrättavisningar från Morbrors sida, men de voro då i högsta grad allvarsamma och glömdes ej gärna oaktat de ej voro handgripliga. Lärarna nyttjade aldrig någon den ringaste kroppliga aga. Bestraffningar måste alltså varit från högre ort förbudne. De minsta gossarna torde dock någon gång fått smaka riset. Lärarna voro mycket omtyckta. Det sätt varpå de i huset av alla behandlades bidrog ock mycket därtill. Både morbror och moster voro utmärkt goda mot dem; vare sig vid middagsbordet eller aftonsällskapet behandlades de som medlemmar av familjen.»
En av dessa omtyckta lärare var under ett år docenten i österländska språk i Uppsala, magister Sven Lidman, son till prosten Sven Lidman i Tingstad [Tingstad socken], om vilken samme hans lärjunge i sina minnen bl. a. skriver:
»Det var en i högsta måtto överlägsen människa, därjämte mycket älskvärd och angenäm. Hans snillegåvor voro verkligen briljanta och hans själ högt lyftad. Hans kunskaper voro utmärkta och hans framställningssätt av det mest livliga och intressanta jag hos någon känt. Genom sin ovanliga livlighet och blixtrande kvickhet var han stor älskare av paradoxer, men de framställdes med så mycken talent, att man alltid måste beundra talaren, om man ock ej alltid kunde godkänna de yttrade satserna.»
Särskilt mindes och prisade Nils Tersmeden sin lärare för hans föreläsningar i historia, åtföljda av disputationer på latin. Hänförelsen för och övningen i det ädla romarspråket var det kanske, som år 1812 kom den då sjuttonårige ynglingen att i ett av nio Sven Lidmans f. d. kumlaelever till den saknade informatorn i Konstantinopel sänt hälsningsbrev formulera sina känslor på latin. Flickan däremot, som först av alla främmande språk lärt latin och som var klädd som gosse ännu det år, då dessa brev skrevos, uttryckte däremot sina känslor på svenska:
»Herr Pastor. Det gjorde mig mycket nöje att emottaga Pastorns brev, ändå mycket mer emedan jag såg att Pastorn var nöjd med Kumla. Om Pastorn någon gång vill göra sig det besväret skriva till mig, så skall det visst vara roligt att svara därpå. Vi fortsätta för det visst vara roligt att svara därpå. Vi fortsätta för magister Lundborg vår historiska läsning. Min cousin Ebba Annerstedt är hitkommen. Pappa, mamma och mamsell Wikmanson hälsa. Med uppriktig erkänsla och vänskap alltid pastorns ödmjuka tjänarinna
III.
Det är Ebba Annerstedt, som, nu en fjortonårig fattig faderlös flicka, upptagits hos sin moster och hennes man som fosterdotter och från Kumla får följa sin till biskop i Linköping befordrade onkel. Han och hennes kusin Henriette och kumlalivet skymta ännu en gång i ett brev från Sven Lidmans efterträdare som informator, Carl Meurling, vilken enligt Tersmedens beskrivning »var en övermåttan glad och lustig man, som sällan kunde gå tvärsöver golvet utan att göra ett skutt eller en piruett». Hans åtta helarkssidor tjocka brev tyckes mig så levandegöra en förgången tids stämning, att jag här låter ett par större brottstycken följa:
»Förrän jag begynner själva relationen får jag förklara dig min största och innerliga förbindelse för det du rekommenderade mig till din efterträdare; detta har helt och hållet grundlagt min framtida lycka. Sedan du rest från Kumla tillbragtes tiden förmodligen på samma sätt som före min ankomst, med läsande, resonerande och musicerande; i det allmänna talet utgjorde du en huvudperson, i vilkens öde alla samtliga hade ett synnerligt deltagande. Jag för min del behövde tid för att bliva hemvan, men blev det snart genom herrskapets hänsynsfulla bemötande, som jag aldrig nog kan berömma. Åtta dagar efter din bortresa kom amiral Lagerstråle och tog fröken Hedda med sig till Karlskrona. Jag hade ännu för litet sett henne för att kunna sakna henne. Hennes plats blev ock snart uppfylld genom en mamsell Annerstedt från Uppland, som ännu är kvar och snart lärer bliva Biskopens och Biskopinnans enda dotter. Du torde undra varför jag nästan först kommer att Du torde undra varför jag nästan först kommer att nämna dessa unga personer, som vid din närvaro voro att anse såsom barn. De äro det icke numera utan presentera sig såsom giftasvuxna och äro även de förnämsta både i yttre och inre egenskaper. Således intet under att dessa först komma mig i hågen, som känner en särdeles rörelse vid första åsyn av ett ungt, vackert och hyggligt fruntimmer. - - -
Mamsell Wikmanson, alltid intressant, var merendels glad så ofta inte någon påminnelse av dig betog henne nöjdheten, flickorna alltid muntra, sprungo som förut lika oskyldiga och i sin oskuld önskade även de magister Lidman åter. Gossarna, alltid raska, läste tämligen väl sina timmar och nötte sedan sina av naturen givna skor under täta utrop: Så gjorde Lidman... så sade Lidman.» - - -
Även det aktuella litteraturpolitiska läget i 1813 års Sverige berör Carl Meurling som hastigast i sin långa brevrevy:
»Atterbom och Boktryckarne skriva förfärligt och tvista ännu förfärligare med det Wallmarkska motpartiet; detta sednare börjar dock ligga under, hälst sedan Fru Stael och Fredr. Schlegel, som en tid vistats i Stockholm, visade Atterbom en särdeles attention. Fru Stael hölt på att genom sitt inflytande göra Atterbom till Legations Secreter i Spanien. Han skulle då följt med De La Gardie, som är ditskickad ambassadör. Men saken gjordes i hast som är ditskickad ambassadör. Men saken gjordes i hast om genom någon mig obekant händelse och Atterbom stadnade kvar hemma. Några band småsaker hava vi fått av Atterbom, som äro av mycket värde; får han leva och finge han resa, bleve han nampenkunnig.»
 
 
Senaste blogginläggen
Slumpade personer

OTTO
LIDMAN
(1822‑1858)

Ogift.

BIBI
LIDMAN
(1928‑2020)

g. Langer

BIRGIT
LIDMAN
(1891‑1928)

g. Lindgren

AMANDA
KARLSSON
(1880‑1951)

g. Liedman

REGINA
GRILL
(1854‑1936)

g. Lagerfelt

CAROLINE
DE GEER
(1861‑1943)

g. Arfwedson

OTTO
PRINTZSKÖLD
(1846‑1930)

g. De Geer

ANNA
FISCHER
(1848‑1918)

g. De Geer

BRITA
OTTERDAHL
(1890‑1987)

g. Lidman

MADELEINE
LIDMAN
(1964‑)

g. Lydén

SIXTEN
LEWENHAUPT
(1849‑1916)

g. De Geer

HELNY
WOLFF
(1858‑1942)

g. Lidman
Slumpade bilder