DIATRIORON
Mellan Västerås och Venedig ["Lågan och lindansaren"]
Allt mänskligt liv är spänning mellan två poler. Jag känner mig i detta nu både trygg och trött - buren av en djup och förblivande segervisshet:
Jag har trängt till bottnen av mitt livs problem - jag har funnit de båda polerna, mellan vilka jag ett halvt liv igenom vibrerat och snurrat - fram och tillbaka - fram och tillbaka.
Jag har sett mig själv som en diktens lindansare på repet spänt mellan de två pelarna och motpolerna i mitt liv: farbror Sam och Gian Giacomo Casanova.
Mina två beteendescheman.
Och i spänningen mellan dem växte och danades mitt öde.
På en lina spänd mellan Västerås och Venedig - mellan Djäkneberget och Dogepalatset - mellan kapten Sam Lidman och och cavaliere Gian Giacomo Casanova. Och ena hälften av mitt väsen blev broderat på farbror Sams släktstramalj - den andra hälften låg som växten i sitt herbarium - i press mellan boksidorna i Casanovas memoarer.
»Titta på stamtavlan när du känner dig villrådig och trög och var säker på det piggar upp dig och ingiver dig hederliga och uppfriskande tankar.»
Ja, så hade farbror Sam skrivit i ett av sina brev till den älskade brorsonen - och över min stolpknäckta säng prunkade nu den stolta stamtavlan i det mörka rummet in på gården i huset Brunkebergstorg 9. Och ärkebiskopen och biskopen och domprosten och prosten och friherrinnorna och farbröderna och fastrarna sågo dygnet om och åren igenom ned på ättlingen i sängen nedanför och hans sällsamma sysselsättningar under täcke och lakan.
Ja, föreföllo de dem egentligen så sällsamma? Jag vet det ej, vet endast att jag aldrig tittade upp på dem när jag kände mig villrådig och trög, och att de i varje fall inte medvetet eller direkt ingåva mig några uppfriskande tankar. Nej, när jag visade upp dem, var det endast för att höra deras namn och titlar ljuda för att med dem, så gott det sig nu göra lät, lyfta mig över eller upp till besökarens sociala ställning - och hävda mig - lyfta mig - breda vingarna till flykt upp mot bördens och anornas blå och gyllene himmel:
»Det där är min farfar - domprosten Sven Lidman - den berömde orientalisten - medlem i Götiska förbundet - och det där är hans far - prosten Sven Lidman i Tingstad [Tingstad socken] - den förste Sven Lidman i svensk historia - och porträttet där föreställer min fars grandoncle ärkebiskop Carl von Rosenstein - och miniatyren där är min farmors morfars mor - Riksrådinnan Cederström född Rålamb [Charlotte Rålamb, 1696-1768] - när hennes make [Olof Cederström] riksrådet begrovs i Solna kyrka bars kistan av hans tolv söner av vilka tre var landshövdingar, två överstar, en general och en amiral.»
Ja, man kunde slicka sig om mun för mindre.
Och ändå - när könet exploderade - blåste de allesammans bort så lätt som fjun för vinden - både namn och titlar - och de franska casanovaglosorna brände i mina lemmar:
»L'amour confondait nos âmes dans la même volupté - elle était née avec tous les prérogatifs de la volupté. Le canal fut ouvert en riant - mes deux jeunes élèves avaient passé maitresses dans l'art d'éveiller et procurer la volupté - la plus belle toison d'or que j'ai jamais vue - elle etait douce comme un agneau et amoureuse comme une colombe» - etcetera, etcetera, etcetera.
Hela stamtavlan brann och blåste bort och det var som om den aldrig funnits. Jag frågade i de stunderna inte längre efter riksråd och fältmarskalkar eller grevar och baroner utan efter de unga vackra venetianska flickorna Marton och Nanette och deras lyckliga likar, som väntade mig på boksidorna i Casanovas memoarer.
Ja, så djupt borrade sig mitt begär in i deras namn och deras lemmar, att jag mer än tjugu år efter våra första möten kunde skriva i min dagbok för 20 feb 1918:
»När jag på morgonen efter vanan låg i min säng och översåg min själs skulder och tillgångar, slog mig den tanken att det kanske är ganska klent med min religiositet - att min kristendom är mycket grund, att jag endast är en ytterst lätt fernissad hedning. Är inte min innersta aspiration i grund och botten könslig? Är inte min dröm om lyckan ännu densamma som mina unga års? Skulle jag inte helst som en ung Casanova ha fått vila i lätt och obekymrat sinnesrus mellan Marton och Nanette i 1700-talets Venedig?»
Ja, jag minns också hur jag - mer än fyrtio år efteråt - några månader efter den kväll då bibelordet ibi dissipavit grep mig där jag stod i Katarina kyrkans predikstol - hur jag som åhörare av min vän Zander Åbergs predikan plötsligt upplevde att varje möte med Gud innebär en uppgörelse med den egna orenheten. Men hemkommen hade jag under en timmes förmiddagssömn och efter denna djupt uppbyggliga predikan följande dröm:
Jag var livegen på någon av de svenska öarna utanför Estlands kust. Jag var stor och lång och kraftig och tjugo år. Vi voro många och rätt nära mig vid vårt arbetsbord eller mattråg stod en stor fyllig trälkvinna - kanske rentav äldre än jag.
Det hade bland de unga männen varit fråga om att vi skulle göra något slags uppror mot våra herrar. Men själv hade jag bara ett våldsamt behov att få ligga med kvinnan vid min sida, och vi fullgjorde genast vårt ljuva tarv bakom en buske strax intill arbetsplatsen.
Och så gick jag tryggt in till slavfogden och på dennes närgånget frågande, på en gång föraktfulla och förtroliga blick - den kväljande och kvaddande blicken hos den som vet till vilket pris man är till salu - förklarade jag mig vara villig att skvallra för honom om vad de andra talade och tänkte.
Och så skulle jag få den fylliga, välvilliga trälkvinnan till hustru.
Jag vaknade ur denna dröm av flykt och djup hållningslöshet i något slags ljuv dvaldomning av sexuell tillfredsställelse och djuriskt välbehag - av mätta lemmars lust att vara till. Och jag sade till min Herre och Frälsare att detta var sanningen om mig själv, att jag hade allt detta:
ett orent hjärta, orena läppar och orena lemmar.
 
 
Senaste blogginläggen
Slumpade personer

IDA
DE GEER
(1853‑1926)

g. Printzsköld

SAM
LIDMAN
(1981‑)

f.h. Schmidt

JACOB
KIMVALL
(1972‑)

g. Sköldin
g. Hagel

WILHELM
JUBELL
(1858‑1902)

g. Pettersson

ERIK
LIEDMAN
(1907‑1986)

g. Gustafsson

THURE
LIDMAN
(1833‑1889)

Ogift.

JOAKIM
LANGER
(1957‑)

g. Kaukonen

JONAS
LIDMAN
(1977‑)

g. Musenge

TEKLA
PETTERSSON
(1858‑1923)

g. Jubell

GERHARD
LINDGREN
(1883‑1930)

g. Lidman

EIVOR
LIEDMAN
(1944‑1992)

f.h. Waholm
Slumpade bilder