Ehuru boende i ett hem där de flesta rummen hyrdes av vackra unga kvinnliga kontorister, seminarie- eller flickskoleelever, skulle det aldrig ha fallit mig in - i mina vildaste vällustdrömmar ens - att jag skulle på något sätt söka mig in i deras tillvaro.

Mitt kön blev från begynnelsen instängt inom böckernas och boksidornas värld. Den första bok jag förvärvade som ledljus och »Badeker» var Boccaccios Decamerone i Eichhorns översättning köpt för ursprungligen farbror Sams sista terminsslant till mig på den gamle schackmästaren Robert Sahlbergs antikvariat på Malmskillnadsgatan. En bok som jag plötsligt och blixtsnabbt blev överraskad av min mamma med och fick obönhörligt konfiskerad.

Men endast en lika brinnande onanistkollega kan ana den hänförelse och den gallgröngula avund med vilken jag läste om drottningen av Algarves och alla de andra villiga och könsfogliga damernas erotiska äventyr i den förste Dantekommentatorns stora pornografiska sagobok. Men jag skulle snart på närmare håll lyckas ta min revansch och finna obegränsade möjligheter till ett fortsatt studium av all världens pornografiska litteratur.

Det var på det gamla Klemmingska antikvariatet, som hade sina dåtida lokaler i huset bredvid vårt - Brunkebergstorg 11. Jag minns innanför disken - en lång korridor djupt in genom hela lokalen - försvinnande in i ett halvmörker där en enda gaslåga gav ett svagt ljus och där böcker i rader bakom varandra voro pressade ända upp till taket och där jag på en bräcklig stege med fara för mitt eget både lekamliga och själsliga liv klättrade lika hänfört som någonsin en passionerad, toppbiten alpinist trotsat nedstörtandets alla möjligheter.

Det hade varit en ung israelit av god och förmögen familj - medicine eller filosofie licentiat vill jag minnas - systerson eller brorson till stadens polismästare - som varit specialist på s. k. erotisk litteratur och som redan innan sina trettio tröttnat - antar jag - både på sig själv och samlandet och tagit sitt liv.

Hans samlingar och intressen hade en gång varit väl kända i de Stockholmskretsar, där man intresserade sig för pornografi i ord och bild - jag antar en mycket stor krets vid den tiden. Jag ser i skrivandets stund framför mig ett par äldre herrars njutningslystna rynkande på näsan, blinkande med ögonen och smackande med tungan medan de vid punschglas och konjaksgroggar talade om denna den största samling »erotika, sexualia och sviniosa som funnits i Skandinavien, ja, kanske möjligen i Europa».

- Fast förnäma ryssar och engelsmän ha ju sina stora hemliga slottsbibliotek - hela lönnrum fyllda av erotiska målningar, gravyrer och bokverk.

Och hundratals - familjeförsörjares och ungkarlars - punschmagar på Operakällaren och Rydbergs och Grand och Du Nord skakade av skratt när det berättades att hela den väldiga samlingen legat hos polisen innan polismästaren hunnit få den ordnad, katalogiserad och såld.

Alen det var i den nu utskällda victorianska tiden - underavdelning den oscariska - då en gammal rödnäst hovrättsnotarie och advokat för mig berättade om den unge mannens och hans biblioteks öde utan att ana, att jag själv i högsta grad njutit av resterna av dessa skatter däruppe under taket i skumrasket inne i det Klemmingska antikvariatets inre avdelning.

Jag tänker, ofrivilligt, medan jag skriver ned detta, på en Albert Engströms skämtteckning i nittiotalets Strix, där en gammal rödnäst och degenererad aristokrattyp diskret lutar sig över bokhandelsdisken och meddelar det djupt bugande bokhandelsbiträdet:

- Jag önskar inköpa ett nuditetsalbum i psalmboksband.

Ack, det var nog många äldre, medelålders och yngre herrar som den tiden hade dylika drömmar!

Den farbroderlige advokaten - hovrättsnotarien - tante Emma Wigselstjernas systerson och själv son och brorson till ett par kända professorer - brukade gärna med uppenbar skadeglädje och tillfredställelse för mig skildra hur han och hans bäste vän i Uppsala - son till en den tiden känd biskop - piggade upp sig på de trista påsk- och julhelgsbjudningarna i de konventionellt fromma och »gudfruktiga» hemmen med att spela krona och klave med enkronasinsats på udda eller jämnt i den bibelvers som man fick upp med en tuminstickning i den på salongshärnbordet placerade Dortlibeln.

Otaliga gånger har jag hört klimaxen i denna historia:

- Och förstår du, gosse, en långfredagseftermiddag medan vi satt där och vännen John redan blivit av med fem kronor, korn gamle domprosten Torgin och frågade oss: »Nå vad äro ni, mina unga vänner, sysselsatta med» - och vi visade hur vi satt och läste bibeln. - »Det verkligen värmer mitt hjärta att se ungdom upptagen av dylika intressen.»

Jag har ingen aning om hur mycket han ljög och överdrev, men han hade ett intensivt hat till det officiella och religiösa hyckleri som han ansåg prägla samtiden. Både efteråt och i mina första studentår förvånade jag mig över att han dock aldrig läst Strindberg eller modern skönlitteratur. Själv betraktade han Zola som en svinaktig författare och hade väl utom lagböcker och Juridiskt Arkiv ej läst andra böcker än rent naturvetenskapliga om fåglarna, där hans farbror var en världsberömd vetenskaplig auktoritet.

Men nu tillbaka till gamla Klemmings antikvariat Brunkebergstorg 11 vid slutet av 1890-talet - tillbaka till den där bokkorridoren eller långsträckta bok- och bokhyllefullpackade rektangeln som i mitt minne naturligtvis blir ännu mycket längre och mörkare än den i verkligheten var för expediterna och de normala kunderna.

Ty jag var förvisso ingen normal kund.

Jag klättrar därinne i halvmörkret bland de dubbelradade bokhyllorna högst upp under taket och letar under ständiga erektioner fram erotisk litteratur på för mig både kända och okända språk - mina närsynta ögon fara nervöst över sidorna i markis de Sades romaner utan att rätt kunna fatta och förstå vad jag läser - jag förvärvar en billig klotbandsbunden upplaga av vicomte Parnys Poésies érotiques, om vilken jag till min häpnad läser i Nordisk Familjebok att »han återinförde sann och osminkad känsla i den urartade franska lyriken», dock i den stackars urartade gossen Sven Lidmans liv införde han endast en serie tillfällen till sädesuttömningar följda av ruelse och ånger.

Så fladdrade och flög jag några år, ej olik någon sällsam nattfjäril eller mörkrets vampyr, mellan böckerna och boksidorna i en olycklig självmördares erotiska bibliotek på sökarfärd efter sköna kvinnoblommor och vita kvinnolemmar.

Ack, denna bokkorridor är i själva verket oändligt lång. I början på den skymtar jag den lille gossen i gymnasistmössa, som jag ser avbildad sid. 256 i "Gossen i grottan" [Natur & Kultur, 1952], och i slutet på den ser jag mitt nuvarande jag. Den förefaller mig vara ässjan eller gjutplattan där något mycket väsentligt av min varelse göts eller smiddes färdigt och mycket väsentliga värden ödelades för hela min kommande tillvaro. Jag känner ett allt djupare behov att vända mig bakåt och söka för mig fånga bilden av den unga gymnasist, den naiva skolgosse som vandrade in i mörkrummet på det Klemmingska antikvariatet och som kom ut därifrån betydligt annorlunda.

Det blev först och främst förvärvet av och det jämna studiet i Casanovas memoarer - först på tyska och sedan på franska - som blev den avgörande, erotiskt karaktärsdanande och beteendeskapande faktorn i hela min tillvaro.

Här grundlades i mig något slags ömtåligt, inbilskt, avgörande krav på att hos varje kvinna, jag möter och får begär till, genast möta en absolut själens och sinnenas intensiva hängivelse åt och uppgående i mig själv. En uppfattning som jag kan säga ha inonaniserat under mina tre sista gymnasistårs förtvivlade, ständigt sig upprepande onaniakter över Casanovas kärleksskildringar.

En sexuell isoleringsinställning helt inriktad på självnjutning.

Jag kan i denna stund höra ekot av hundratals sådana under avund, hunger och vilt begär onaniserade situationer efter Casanovalektyrens grundläggande formning av mönstret för ett erotiskt beteendeschema i mitt eget liv - dess fantasi-, känslo- och livsinställningsskapande betydelse för hela min varelse:

sexuellt idealbildande känslostereotyperande - den ideella ramen för mitt sexuella stämnings- och känsloliv - mönstret för mina erotiska upplevelser - paradigmet heter det visst.

Jag minns hur jag med min farbror Sams gamla tumstock - en gång begagnad av honom till att mäta och rita ut bokstäverna på hans mer än åttahundra götiska och fosterländska inskriptioner på Djäkneberget - hur jag, hans arvinge och brorson begagnade den till att konstatera om min manslem hade samma längdmått som Casanova uppgav för sin.

Kristens resa i kloaken.

Ja, jag rör här vid oerhörda väsentligheter i mitt eget livsöde. Jag går så djupt ned att jag i detta nu måste säga att jag talade sanning mer än jag någonsin själv anade när jag först formulerade mina tankar på en verklig själs- och självrannsakan med de orden.

För det började i själva verket på en gammal torvströklosett - vars yttre form jag beskrivit i Huset med de gamla fröknarna.

Dit smög jag mig ibland i min hjälplösa besatthet och tömde min ändtarms innehåll i en påse eller ett gammalt nummer av Stockholms Dagblad, som jag formade som ett rör och i vilket jag sedan sprutade en laddning vit säd.

Det bittra surrogatet för min intensiva längtan efter och dröm om det milda kvinnoskötets mjukhet och famnande värme.

Men kvar blev blott ånger och förtvivlan och jag tror ibland bön till Gud att bli befriad och förlåten. Och samtidigt rädsla för självbefläckelsens fruktansvärda faror och följder, sådana man kunde se dem skildrade i de vidriga böcker som funnos tillgängliga.

Men framför allt sådana de i stenstil framförts i farbror Sams inskription på Djäkneberget:

Röj bort den tidiga ålderns hemliga synd;
brådmogen brånad förderfvar årslånga omsorgers frukt.

Jag minns ännu hur jag ibland kunde fylla mitt stora handfat med iskallt vatten direkt ur vattenledningen för att sätta mig i det och därmed övervinna erektionens våldsamhet.

När jag ser mig därinne på torvströklosctten med stearinljuset tänt tänker jag på att vårt hem var fullt av unga, därav många vackra flickor, som jag aldrig kom på tanken att jag skulle kunna vädja till - eller rent av förföra som en modern Casanova. Nej, det var över sidorna och orden i dennes förförelseskildringar som jag slösade min unga mannakraft - ett till synes outtömligt förråd.

Ja, det var väl minnesbilden av detta skenbart outtömliga förråd som lät mig i vårsolen utanför Grand Hotell 1903 i en dikt uppleva mig själv som livets store såningsman och slösare.

Evoe - jag nalkas - livets saft jag skänker
överallt där solens silverdiskos blänker,
slösande jag sådden strör,
jag är våren vilken aldrig dör.

Livets vårdag - det är jag som löser
alla kvinnors bundna krafter,
livet bringar jag att sjuda och dess safter
över tusen jungfrusköt jag öser.

Jag är livet, jag är världens vår,
jag är solen vilken trotsigt stiger -
alla heta hjärtans slag jag slår,
alla varma blod jag sammanviger.

Jag är världens återlösare,
livets såningsman och slösare -
livssäd strör jag över tusen sköten,
livssäd skänker jag i nattens möten.

Men det gick aldrig upp något slags sol på dasset i våningen två trappor upp i Brunkebergstorg 9 och någon återlösning mötte jag aldrig den tiden.

Nej, det var umgänget och samtalen med David Sprengel och hans förtroenden om de flickor han redan förfört, som kom mig till slut en kväll under vårterminen i 7: 2 - ytterligare styrkt av Hans Alienus äventyr i Rom och Nineve - att tafatt och förvirrat, i vild och hjälplös beslutsamhet, bakifrån slå armarna om den adertonåriga inackorderingens hals och förvirrad säga den stora lögnen »jag älskar dig».

En handling, som på intet sätt ledde till något närmande, utan till att hon smärtsamt drog sig undan med ett »nej, nej Sven då», och sedan efter en stunds samtal föreslog mig att jag »skulle tala med tante Olga om mina känslor för henne». Tala med min oförstående illitterata mamma om att jag ville ha samlag med en av hennes inackorderingar!

Så småningom kom jag emellertid tillbaka till mitt rum och kände mig, vill jag minnas, ganska stolt och belåten över att jag för första gången i mitt liv försökt förföra en kvinna. Att jag så grundligt misslyckats beredde mig kanske mindre bekymmer i det ögonblicket: bättre lycka nästa gång!

Jag hade i alla fall gjort ett försök. Jag var en man och ingen skolpojke längre.

Men när jag nu mer än ett halvsekel efteråt ihågkommer detta mitt första uppträdande på den erotiska vädjobanan som man inför en medlem av det motsatta könet, måste jag säga att det präglades av en absolut och omedelbar lögnaktighet.

»Jag älskar dig!»

Här var det helt enkelt en fråga om onani tillsammans med en varelse av det motsatta könet. Efter vad jag nu tror mig förstå hade denna sädesvätska endast en längtan - att bli uttömd - likgiltigt i vem.