Jag har gästat en kvinnlig kusin [Caroline De Geer], en mer än sjuttioårig brukspatronessa på ett gammalt bruk i Dalarna [Ulfshyttan]. Nu sitter jag i avresans stund vid frukostbordet och språkar om min stora upplevelse denna sommar: att jag verkligen är »född på nytt till ett levande hopp». Min kusins ögon vila forskande och iakttagande på mig. Jag vet ej själv därom, ty jag talar till samtliga vid frukostbordet sittande. Plötsligen ler min kusin och avbryter mig. Våra blickar mötas. Hennes ögon tyckas mig se på en gång långt bort och långt in:

»Vet du Sven, det är så underligt. Jag har suttit och sett på ditt ansikte medan du talat - ibland har jag känt igen mamma - och ibland har jag sett morbror Sam [Sam Lidman] - ett tag var det morbror Thure [Thure Lidman].»

Det är längesedan döda fränder, som hon sett tala och leva i mitt ansikte. Jag får en sällsam intensiv förnimmelse av att nuet är en källa, över vilken det förflutna speglande lutar sitt ansikte för att se in i fram. tiden. Mitt eget jordiska liv är endast en sländas snabba sekundkorta vingflykt däröver. Och sedan är jag själv återförenad med detta hemlighetsfulla förflutna, ur vilket nuet och framtiden oavlåtligt födas.