» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Till sjöss
Så ofta jag stiger in i en fartygshytt av den gamla typen med sin runda tillskruvade glasventil minns jag ögonblickligen den tidiga junimorgon 1892, då jag vaknar i min hytt på Poseidon. Jag hör vågornas lugna, jämna kluckande mot skeppssidan - jag ser bara genom glasrutan en blå sommarhimmel. Jag klättrar upp i sängen för att få se ut - och ser endast vågkrusat vatten - en havsoändlighet av små vågor i oavlåtlig rörelse.
Jag är för första gången i mitt tioåriga liv medveten om att för veckor och månader framåt vara absolut skild från hem och mor.
Detta är sagan - detta är äventyret - detta är något aldrig anat och alldeles nytt i mitt liv. Även om det var litet besvärligt i går kväll med akterstäderskan som ville vara som en mor för mig och kyssa mig godnatt - och hon hade tjocka, köttiga, röda läppar. Men jag klarade av det hela med att berätta att min mamma aldrig brukade kyssa mig - inte ens godnatt.
Jag har alldeles ensam en av de fyra hytterna i aktersalongen. Varje morgon jag vaknar - vare sig vårt fartyg ligger förankrat vid sin ordinarie förtöjningsplats -- Badholmen i Oskarshamns hamn - eller om vi äro ute på någon bärgningsexpedition, så möter mitt öga med detsamma jag vaknar och kryper upp i sängen vattenvidder och himmelsrymd.
Jag minns också de snabba, plötsliga, alltid lika spännande uppbrotten då det kommit order från Stockholm att Poseidon skall ut för att bärga ett sjunket eller nödställt fartyg någonstädes vid Smålands-Blekingekusten eller i dess närhet. Färden går över vida, ibland stormpiskade och vågupprörda vatten, ibland över sollysta blåa havsfält - under ständiga möten med segelfartyg: skonerter - briggar - slätskonare - barkskepp - fyrmastare.
Det är 1892 - det är ännu segelfartygens tid.
En förmiddag seglar en brigg förbi oss, och från kommandobryggan, som är mitt vanliga tillhåll, ser jag den så nära att jag i kikarn urskiljer människornas ansikten på skeppsdäcket. På styrbordssidan är för vädring eller rengöring en fartygsport öppnad och jag ser in i ett mörkt, men delvis av dagsljuset upplyst rum. Där rör sig en ung sjöman med någon svabb och jag urskiljer hans unga gestalt och huvud - rytmen i hans gungande trygga rörelser. Jag ser den lockande blå dagern tränga djupt in i och liksom delvis fylla det öppna, mörka, okända rummet.
Det är för mig något mystiskt lockande i hela briggen med dess svällande segel - mannen vid rodret och männen på det ljusa, sollysta, välskurade däcket. Men mest fascinerande är den där blå, mystiska skuggdagern inne i rummet under skeppsdäcket, där den unge trygge jungmannen skenbart lekande bekymmerslöst låter svabben gå fram och tillbaka över ett osynligt golv.
Jag känner med hela min varelse - med en fullkomligt kroppslig hängivenhetskänsla att här hör jag hemma - att jag skall gå till sjöss som pojken där med sin svabb och pyts - och så småningom skall jag bli skeppare på eget fartyg. Hela min varelse följer med blickarna det där underbara blålysande rummet under briggens däck där en ung ljushårig pojke i rytmisk trygg och jämn rörelse jobbar med sin svabb och pyts.
Jag måste dit - där är lyckan - där är livet - där måste jag leva.
Men jag belägrar fåfängt min morbror med de intensivaste böner att få som kajutpojke följa med honom i höst på den stora sagolika expeditionen till Spanien, Biscayabukten och bärgningen av den berömda stora engelska pansarkryssaren Howc.
Jag har ju ingen som helst aning om att det ligger en fast och hård och målmedveten vilja och väntar på mig och mitt öde för att för alltid prägla mitt liv och min varelse med sitt ödes härskarstämpel - och att mot den viljan betyder min mäktige morbror rakt ingenting.
Och så korn i stället den bittra men stolta stunden, då ångaren Södra Sverige, på vilken min morbror låtit en av sina sjökaptensvänner taga mig ombord som gratispassagerare, en sen augustidag ångade ut från Oskarshamnskajen och hela Poseidons besättning - styrmän, maskinister, eldare, sjömän och dykare - stod vid relingen och hurrade och höjde leverop för lille Sven Lidman och man hälsade med fartygsflaggan. Och alla Södra Sveriges akterdäcks- och hyttpassagerare iakttogo med roade och nyfikna blickar den lille späde pojkvaskern som med mössan i hand och tårar i ögonen och hjärtat fullt av fåfänga avtackade och avviftade alla sina kamrater från en hel sagosommars skiftande öden och äventyr.
Och vilka äventyr! Och vilken sommar!
Jag gömde i packningen bl. a, ett praktexemplar av Lloyds Annual Register över lustjakter, deras vimplar och deras segelsällskap - en ständig fläkt från all världens hav och hamnar och den internationella aristokratins och finansvärldens herrar och hajar - taget som byte på baron Oscar Dicksons Adventuress som jag till min patriotiska fägnad återfann bland de internationella lustjaktsberömdheterna.
Och så hade jag en inbunden engelsk roman, som förste styrmannen tillägnat sig ur det Dicksonska biblioteket och nu skänkte mig som avskedsgåva att ta med mig hem och överlämna åt min än ej adertonåriga syster:
- Den skall Sven ge sin syster - den kommer hon att få glädje av - den är konfiskerad i Amerika och omöjlig att komma över i en engelsk bokhandel - och glöm inte att hälsa henne från mig, Sven.
Och jag framförde hälsningen och frambar boken jämte styrmans muntliga rekommendation, varpå min mor ögonblickligen i sin tur konfiskerade boken för att begagna den som bränsle under kaffepannan.
Men alla dessa sommarmånader äro en evigt förblivande oas eller enklav i mina minnens värld - av sol och vatten och vilda äventyr - där jag ännu i dag hör universal- och centrifugalpumparnas våldsamma arbete skaka hela Poseidons skrov, medan allas blickar med spänd uppmärksamhet följa det av dykaren Carlsson och hans medhjälpare omsorgsfullt tätade lustjaktskrovets långsamma färd uppåt mot vattenytan - och hör jublet när den kommit upp i flytande tillstånd - och jag som den lättaste först får försiktigt kliva ombord och sedan öppna dörrarna till aktersalongen och så småningom stiga ned i det kaos där nere, där ännu sängkläder och flaskor och koffertar och askar och toalettartiklar och handväskor ligga genomdränkta av havsvattnet eller ännu flyta omkring oskadade på det.
Men att detta inte blev mitt livs melodi och öde har jag främst att tacka den Gamle på berget. Sommaren därpå tog han mig för all framtid till kajutvakt på den gamla Lidmanska släktkorvetten, där hans mor domprostinnan satt som galjonsbild i stäven och där man varken begagnade fotogen eller ånga eller elektricitet.
I varje fall var det en sommar, från vilken jag ej har något minne av några längre och sammanhängande storhetstids- och fälttågsfantasier. Jag levde den i nuet fullt tillfredsställd och upptagen av allt det nya och aldrig erfarna, som den hade att ge mig.
Men när jag strax efter hemkomsten måste gå upp på rektorsexpeditionen för att göra mig underrättad om tiden för uppropet, tillfrågar mig den därstädes tjänstgörande adjunkten - en glad och blåögd och munter skämtare:
- Nå lille Lidman, var har han varit i sommar?
Med den skickelsetyngda rors- och sjömannens korta, kärva sätt att svara på kaptens eller styrmans fråga om kursen, slungar jag tungt och överlägset fram de enkla, ödesmättade orden: - Till sjöss! Och lärarens blåa glitterögon darra av skrattlust och hans mun ler och kinderna rynkas. - Till sjöss, sa du - det har väl varit vid Vaxholm det! Jag begriper i dag inte att jag ej sprack eller gick upp i rök medan jag i vildaste falsett skrek ut min rasande replik - som ångan vid för högt tryck genom säkerhetsventilen skriker ut sin varningssignal: - Jag har bärgat baron Dicksons lustjakt och en norsk brigg och en slätskonert vid Ölands södra udde. Och läraren flinade och log och hela hans ansikte rynkades i skratt: - Det var mycket det, lille Lidman, som du hunnit med på en sommar. Ja, tänk att jag inte sprack eller gick sönder på en sådan behandling - och tänk att det ännu inte givits skolbarn rätt att med kroppslig aga tillrättavisa sina lärare!
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Karin
Frostenson
1946-

g. Hillersberg
g. Saltnessand

Otto
Sylvan
1865-1952

g. Kahl

Joakim
Langer
1957-

g. Kaukonen
15 slumpade bilder