» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Vargablodet
Men nu blev denna tragiska och trasiga, ett liv igenom misshandlade människovarelse ej blott min mormor, utan genom okunnighetens och bördshögmodets årtionden även det oavlåtliga föremålet för mitt hjärtlösa förakt och min nedlåtande ringaktning. En inställning så grundmurad och djuprotad, att jag ännu vid första läsningen av hennes brev till Lotten von Kræmer i henne endast såg en löjlig teaterapa till småstadsfru - just sådan hon var på mina pojkårs första fantasibild av henne.
Varken min morfar, min mor, min moster eller mina morbröder hade kring sina gestalter, sina livsöden och sitt sätt att vara något av den förnäma behärskning, överlägsna världsvana, bokliga kultur och det korrekta maner som så djupt imponerat på mig hos min fädernesläkts människor. Jag uppfattade dem tidigt - redan i min »förfarbrorsamliga» levnadsperiod som vulgära och i ordets djupaste bemärkelse »världsliga» varelser - ett folk utan nobless - en atmosfär av enfaldig och självbelåten underklassighet.
Deras bullrande muntra och ytterst enkla kvickheter, deras förmåga till hejdlöst frosseri i mat och dryck - deras sätt att äta och samtala och deras samtalsämnen - allt föreföll gossen i grottan främmande, föraktligt och frånstötande. Men jag förstår nu som gammal att de själva trots allt - omedvetet - hela livet igenom behöllo sin småstadsatmosfärs uppfattning, att de voro rike kronofogden Wolffs barn och kunde göra vad de ville.
Bismarck har en gång sagt att »fåfängan är en inteckning som måste räknas bort från mannens värde». Det blir nog inte mycket av värde kvar att deklarera för mig efter den avskrivningen.
Farbror Sam var fåfäng, djupt fåfäng, men vad värre var: hans fåfänga utövade - omedvetet för mig själv - ett ödesavgörande inflytande på hela mitt väsen och min världsbild genom att väcka och utveckla alla mina slumrande anlag och instinkter i den vägen.
Vad hjälpte det, att han så ofta och så vackert talade om all den kärlek och tack, som jag var skyldig min mor för allt vad hon slitit och arbetat för mig! Ur atmosfären, tänkesättet och handlingsschemat Sam Lidman drack jag i fulla drag och för hela livet omedvetet in hans djupa, jag skulle nästan vilja säga »konstitutiva» motvilja mot allt vad »Wolffiskt» väsen var.
Han hade naturligtvis reagerat mot allt detta bohemiska, bullrande, obehärskat lössläppta i familjens väsen och sätt att vara samman. Hans härskar- och ordningsvilja led av att en främmande makt lagt beslag på två av hans bröder och därmed ryckt undan hans absoluta välde två brickor i det framgångens läggspel han från begynnelsen drömt att få begagna dem till. Deras möjlighet att utnyttjas som byggstenar i hans Lidmanska Pantheon hade betydligt minskats genom deras ingifte i den wolffiska världen och miljön.
Det hade räckt med en Wolff. Två var dubbelt opp för mycket.
Om man inte själv var adelsman, borde man laga att man blev gift med en adelsdam, så ättens namn, titlar och ordnar i alla fall funnos införda i den enda säkra socialrangrulla som existerade: adelskalendern. Farbror Sams förhållande till denna bok är intensivast formulerad i en hans egen brutala junkermässiga maxim.
När han förvärvat någon ny bok brukade han hänsynslöst gallra bland de gamla, som åkte ut på det enklaste och mest nyttogagnande sätt genom att få tjänstgöra som toalettpapper på avträdet i de olika hus han bebodde. Adelskalendern undgick denna lottning med den ironiskt sarkastiska förklaringen till mig:
- Ja, ser du, adelskalendern kan jag ju inte gärna hänga på dasset - jag kan ju inte anständigtvis torka mig i rumpan med min egen släkt.
Bibelordet säger så sant att tron kommer av predikan, och predikan av Guds ord. En förblivande släkttradition byggs också upp genom predikan och denna predikan på förekomsten av skrivna och tryckta ord. Släkten Wolff hade i mitt liv ingen predikant att förkunna dess storhet och förtälja dess bragder - inga intressanta och inspirerande dagböcker och släktbrev som kunde tala till ättlingarna om vad de tänkt och känt, fått ut av eller förlorat i livet.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Anna-Lisa
Jubell
1896-1993

Ogift.

Claes
Lagerfelt
1878-1965

g. Berg

Anton
De Geer
1848-1919

g. Fischer

Thure
Lidman
1833-1889

Ogift.
15 slumpade bilder