» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Tre generationer Wolff
När jag nu som gammal man betraktar min mors släkt, nystas en hel härva sällsamma öden upp för mina häpna ögon, bara jag snuddar vid en del detaljer i några gamla likpredikningar och herdaminnen.
Dagen före midsommarafton 1740 föddes åt handlanden Peter Wolff [1697-1762] och hans hustru Margareta Maria Ambders [1707-1746] i närheten av Töndern i det danska Slesvig en son, som i dopet undfick namnet Johan Bernhard. Hans tidigare öden finner jag bäst skildrade i en likpredikan över honom.
»Redan i spädaste åren hade han visat en synnerlig håg för läsning och sällsynt fallenhet att en gång ingå i det stånd, som både Farfader och Morfader tillhört. (Varav jag drar den slutsatsen att ett rikt prästerligt påbrå måste finnas även på mitt möderne.) Men föräldrarnas knappa villkor medgåvo icke att på egen bekostnad låta honom börja och fortsätta sin bana på lärdomens vidsträcktare fält. En mild Försyn öppnade likväl en utväg, som gav det unga snillet fritt utrymme att utveckla sig.
Tönderns pastor, Amts Prosten och Consistorial Rådet Baltasar Petersen, en man av stora talenter, mycken arbetsamhet och sant nit för allt gott och nyttigt, hade nämligen inrättat ett privat institut, där förmögne mäns söner, emot bestämd avgift, på bestämd tid, erhöllo den undervisning i språk och vetenskaper, att de vid ankomsten till Akademien kunde genast avlägga de lärdomsprov, som berättiga till högre värdighet i de lärdas samfund.»
Amtsprosten hade sålunda vad vi på ett mindre abstrakt och stelbent språk helt enkelt skulle kalla en privat studentfabrik för rika och lata s. k. bättre mans barn. Men här är också en stor skillnad mot en modern dylik:
»Vad genom denna inrättning inbragtes av dem, som kunde betala, användes helt och hållet till förmån för fattiga ynglingar med snille och fallenhet för studier, åt vilka lämnades husrum, föda, kläder och undervisning utan ringaste avgift.
I detta berömda institut upptogs Johan Bernhard Wolff vid elva års ålder och inhämtade här de många grundliga och mogna kunskaper varmed han begav sig till Kongl. Akademien i Köpenhamn (år 1763). En dansk dukat var hela hans förmögenhet sedan han bestritt omkostnaderna för sin inskrivning vid Akademien. Men genom tyska Hof-Predikanten Blume, till vilken han av sin välgörare Amts Prosten Petersen var recommenderad, fick han genast inträde i flere förnäma hus, i synnerhet hos Deras Excellenser Grevarne Schimmelmann och Ahlefeld samt Baron Knuth, vilkas döttrar han gav undervisning i Religion, Historic och Geographic. Därvid hade han nu god utkomst och fortsatte utan hinder sina lärda yrken vid Universitetet med den framgång att han efter halvtannat års förlopp uti Theologiae Candidatexamen hedrades med högsta betyget.»
Två år senare blev han rektor vid Tyska skolan och »aftonsångspräst» vid Tyska kyrkan i Karlskrona. Pastor där blev han 1772, fick prosttitel 1783, blev teol. doktor 1800 och dog 1821 som kyrkoherde i Karlskrona tyska församling och i Listerby [Listerby socken] samt Förkärla landsförsamling, i fullkomlig okunnighet om det nära och betydelsefulla släktskapsförhållande han en gång skulle komma till mig och om den förbittrade motvilja jag under årtionden skulle ägna hans namn och hans minne.
Ja, så hade de yttersta ytkonturerna av min morfars farfars liv varit, men om den kvinna med vilken han i sitt nya fädernesland år 1773 förenade sina öden - Ulrika Brock - en förening genom vilken också mitt lilla människoliv förbereddes och blev till - skymtar jag i herdaminnena levande och fantasieggande detaljer.
Hennes far hade varit häradsprost. Son till en kyrkoherde Christopher Brock [1677-1731] i Löfvestad hade han ärvt förmögenhet efter föräldrarna och lär under sin studenttid varit vad man kallar sprätt, men bortlade detta, då han under en sjukdom blivit tungsint.
Ack, det har funnits pommersk sjuka i släkten ej blott på von Meviusars, Cederströmmars och De Geerars sida utan också på Brockars och Östermänners, fast herdaminnena säga att han skall ha haft en ståtlig figur och ett vackert utseende samt åtnjutit mycken aktning. Prosten Santeson yttrar i sin likpredikan över honom:
»Vid mitt sista besök och ensliga rörande samtal fann jag i honom en bedagad Simeon med Jesum på trones armar och den helige Ande i hjärtat, liggande i en stadig själens uppvaktning inför sin Herres tron och förbidande utslaget till sin förlossning. Han talade om sin död som en liten flyttning, alldeles viss om sin krona.»
Vilka för oss underligt kruserliga och kraftlösa fraser helt enkelt kunna översättas med att han dog som en lycklig och levande kristen.
Han hade en gång som predikant vid Livgardet åtföljt sitt regemente till 1741 års nesliga fälttåg i Finland och vid den slutliga återfärden över Stockholm där funnit sitt livs ledsagarinna i kopparslagare Östermans dotter Christina Regina Österman [1724-1763], ur vilkas äktenskap tre söner föddes av vilka den äldste dog i holländsk tjänst i Batavia, den andre föll i en duell för ett förrädiskt skott och den tredje fick dö sotdöden hemma i Sverige som kapten vid Kronobergsregementet, medan dottern Ulrika åt sin make efter ett ettårigt äktenskap den 17 juli 1774 födde ett riktigt missfoster till son - att döma av en här återgiven originalteckning.
Denne min morfars far fick sedan - endast tolvårig fara till Lund, där han i flera år »frequenterade Academien och tog examina Theologicum et stili» - en högst preliminär liten examen i begynnelsen på den ecklesiastiska vädjobanan. Varefter han någon tid fick »conditionera som informator hos landshövdingen Herr Baron Köhler och så småningom erhöll Kongl. Committeens förordnande att var Extra ordinarie Informator vid Skeppsgåssescholan i Karlskrona» - en icke alltför hög plats i den officiella andliga hierarkien men i vilken egenskap han - 1798 placerad i tredje rummet på tjänsteförslaget till besättandet av en lärartjänst - förklaras ha förvärvat sina förmäns lovord och förtroende.
Hans fader, prosten, var tydligen en mäktig man och den i tredje rummet placerade blir 1/8 1798 Collega scholæ vid Karlskrona läroverk, där man i series collegarum inferiorum under hans namn kan läsa:
»Collega åren 1/8 1798-1817, då han erhöll avsked. Obs. Otjenlig såsom lärare, förlorade förtroendet att undervisa barn. Övergiven av alla lärjungar var han tjänstfri 1804-1817.»
Men under denna sin långa och förnedrande tjänstefrihet lever han ingalunda övergiven av kvinnligt deltagande. År 1808 gifter han sig i Karlskrona med amiralitetspastorn Fredrik Stenbeck [1743-1789]s dotter - Christina Elisabeth - och det är i denna äktenskapliga förening som min morfar - min barndoms jätte - en gång födes.
Och rent kronologiskt sett är det under dessa Johan Petters förfallsår i Karlskrona som min farfar i Upsala, Konstantinopel och Egypten utför sin vetenskapliga forskargärning och grundlägger sin karriär utan att f. d. collegan i Karlskrona och lektorn i Linköping ha någon aning om att deras livs- och ödesbanor en gång skola löpa samman i en liten gosse som får namn efter den förres son och den senares far.
Men nu återvända vi till det stora reformationsjubelåret 1817 med dess glansfulla minnen från den Tegnerska vältaligheten i Lund, där den store skalden också fått ta del av en skrivelse till Domkapitlet från Karlskronaläroverkets rektor, där denne skriver om orsakerna till skolans förfall och planerna att få den på fötter igen.
»Orsakerna till Scholans förfall härleda sig från lärarnas usla löningsvillkor, brist på tillräckligt antal dugliga lärare... Att till en betydelig del avhjälpa denna olägenhet erbjuder sig nu ett gynnsamt tillfälle, då, genom Max. Ven. Consistorii försorg Scholan i stället för Wolff och Kihlgren erhållit 2ne duglige Colleger.»
Och så avflyttar f. d. collegan Johan Peter Wolff med sin hustru Christina Elisabeth och sin son Hindrik Nathanael till Listerby - en av de socknar där hans far är prost och kyrkoherde - och blir bonde.
Det finns inget monument över eller märke efter hans grav. Han lever för eftervärlden endast kvar i en karikatyr.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Sven
Frostenson
1942-2011

g. Franzén
f. Sandberg

Sigrid
Lidman
1893-1967

Ogift.

Erik
Printzsköld
1889-1908

Ogift.

Otto
Sylvan
1865-1952

g. Kahl

Lennart
Kimvall
1944-

g. Sturell
g. Lidman
g. Silberstein
15 slumpade bilder