PEDER
LARSSON
(1720‑1785)

g. Bengtsdotter

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

JOHAN
LIDMAN
(1755‑1795)

g. Bolling

 

SVEN
LIDMAN
(1757‑1823)

g. Landberg
g. Landberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

MARIA
LIDMAN
(1790‑1867)

g. Lidman

SVEN
LIDMAN
(1784‑1845)

g. Annerstedt

 

LARS
LIDMAN
(1786‑1839)

g. Lidman

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

RUDOLF
LIDMAN
(1828‑1889)

g. Wolff

MARIA
LIDMAN
(1818‑1861)

f.h. Okänd
g. Ringstrand

SVEN
LIDMAN
(1824‑1905)

Ogift.

JOSEPHINA
LIDMAN
(1830‑1901)

g. Bergqvist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SVEN
LIDMAN
(1882‑1960)

g. Thiel
g. Otterdahl

ALBERTINA
RINGSTRAND
(1849‑1942)

Ogift.

 

CARL GUSTAF EMIL
BERGQVIST
(1855‑1871)

 

 

1839 hade han [Sven Lidman, 1824-1905] vid 15 års ålder blivit faderlös. Min farfar [Sven Lidman, 1784-1845] hade skaffat sin ende brorson en plats för lantbruksutbildningens skull hos en släkting, en baron Cederström, arrendator av det Braunerhielmska Sandemar.

Härifrån hade han 1846 flyttat för att övertaga skötseln av fädernegården. Och nu hade han suttit där i ett halvt århundrade utan att hava rest från trakten. I stora salen eller salongen en trappa upp stodo möblerna som på hans faders [Lars Lidman] tid, och längs väggarna hängde alltjämt de dyrbara färglagda koppargravyrer som min farfar 1816 skickat hem från Konstantinopel till sin ende och älskade broder. I rummet innanför mitt hängde jaktgevär och bössor från 1700-tal och tidigt 1800-tal med hagelpungar och kruthorn - en hel vägg - och hyllor med gamla nackstyva och guldstärkta skinnband med bland andra sjuttonhundratalets svenska ostindiefarares reseskildringar. Skall jag någonsin kunna glömma att jag en gång bakom böckerna hittade ett par undanstoppade handskrivna häften: "Rosen på berget Mont-Salvat" och "Eleonora eller den sista dagen"? Min gamle onkel hade i sin ungdom också han fuskat såsom författare. På chiffonjén i min gamle farbror Svens arbetsrum låg ännu min farfars fars [Sven Lidman] sjöskumspipa och solglaset med vilket den tändes. Böcker och brev tillhörande den gamle prosten funnos där också. Kyrkofäder och klassiker, interfolierade, och med sidorna här och var fyllda med anteckningar både på grekiska och latin.

Men den dåvarande ägaren till detta sällsamma hem kunde hela "Frithiofs saga" [1825] utantill och hade alltid ett lämpligt citat till hands för varje situation han råkade i.

På detta Lilla Gullborg fick jag uppleva något, som jag aldrig i hela mitt liv på så intensivt och djupt sätt fått erfara. Den lille rotlöse inackorderingspojken slog rot på ett obegripligt, obeskrivbart, djupt och intensivt vis. Min lilla evigt vibrerande, oroliga drömjagade pojksjäl vilade ut för första gången i sitt liv.

Några lyckliga sommarveckor kände jag mig för första och kanske för enda gången i mitt liv absolut hemma i tillvaron. Jag var hemma med varje cell i hela min varelse. Jag var den fjärde Sven Lidman som gick i dessa rum och sprang i dessa trappor. Och i många hemlöshetens år var minnet av Lilla Gullborg den enda fasta punkt jag kände till i universum. Vid det minnet knöt jag dock an i den av min ungdoms första stora avgörande kriser, då jag på allvar beslöt mig för att söka tjänst hos sanningen, allvaret och verkligheten. Det var minnet av Lilla Gullborg, som lyste upp och på nytt blev betydelsefullt för mig under några förtvivlade decemberdagar 1909 i Rom. I den stunden tycktes det mig vara mitt enda trevande och verkliga minne av äkta liv. Och det blev i diktens form till min första roman: "Stensborg" [Albert Bonniers förlag, 1910].

Men nu är Lilla Gullborg rivet. Dess böcker, brev och gamla möbler - om de finnas kvar - äro i nya och okända händer.