» Arkivet    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

BLOGG
Familjen Lidmans olycksöden [18 nov 2019]
Publicerat: 18 nov 2019
Följande text är författad av Ove Hassler [1904-1987], präst, och verksam i bland annat Linköping. Ove Hassler verkar ha forskat en hel del om just Linköping (därav kopplingen till Lidman), bland annat boken "Kyrkogården berättar om det Linköping som var" [AB Östgöta Correspondenten, 1976], vars pryds av en bild på Lidmanska graven.
Eftersom Ove Hassler är död sedan många år men inte länge nog för att upphovsrätten inte ska gälla så har jag kontaktat Ove Hasslers son som har givit sitt godkännande för mig att få publicera denna text.
Jag har stött på teorin att Sam Lidmans olycka på Ladugårdsgärdet 22 aug 1850 inte ska ha varit en olycka utan ett medvetet mordförsök(?) (LÄS MER: BLOGG: Georg Bagge och de Lidmanska hjältarna). Påståendet går tillbaka till August Blanches "Bilder ur verkligheten" [1865], en bok jag har skummat igenom för att hitta detta påstående men inte lyckats. Oavsett så tar jag påståendet med en nypa salt tills dessa att jag hunnit undersöka det mer.
Tack även till Svante Bengtsson [1963-] som tillhandahöll denna artikeln som jag i min tur har transkriberat.
Själva texten
Sven Lidman (1784-1845) blev efter studier i Uppsala docent arabisk litteratur och tillbringade sedan en följd av är som legationspredikant i Konstantinopel och på vidsträckta resor i Levanten. Hans stora samlingar förstördes emellertid vid en brand, och sitt planerade arbete om Nubien fick han inte möjlighet att färdigställa. Från 1817 var han lektor i Linköping, där han utnämndes till domprost 1824. Om hans insatser och om de olycksöden som drabbade honom och hans familj berättar teol. dr. Ove Hassler i denna och en följande artikel.
Carl von Rosenstein, prost i Kumla och Hallsberg 1798, biskop i Linköping 1809, ärkebiskop 1822, var en man av sin tid. Han var föregångsman inom lantbruket, köpte de nyaste såningsmaskinerna och exstirpatorer och hade en stor ladugård med rasdjur. Han förde ett hov son det anstår en biskop med 12 000 riksdaler inkomst och allt tydde på att hans affärer var solida. En och annan anmärkte på att han hellre umgicks med officerare och adelsman in med sitt eget stånd. Hans väsen var "en sammansättning av präst, adelsman, officer och lantjunkare". Vad ingen kunde tvivla på var hans människokärlek och hans behov av att se alla lyckliga omkring sig.
Rosensteins livsinställning delades av hands maka, friherrinnan Henrietta Elisabeth Cederström [Henriette Cederström]. Makarna var barnlösa men i Kumla prostgård, i någon skala också i Linköpings biskopsgård, upp till tio av släktens barn, som undervisades av skickliga lärare. Ett av barnen vår biskopinnans systerdotter Ebba Annerstedt, tidigt faderlös; hon fick efterhand ställningen som biskopsparets fosterdotter. En av lärarna var Sven Lidman, senare Ebba Annerstedts make.
Mjältsjuka
Mjältsjuka denna tid drabbade inte bara en nationalskald som Esaias Tegnér - den drabbade också biskopinnan von Rosenstein [Henriette Cederström]. Hon fick tid efter annan tvångsföreställningar, t ex att biskopshuset i Linköping var på obestånd. När makarna flyttat över till Uppsala, visade sig tvångsförestältningarna ha motsvarighet i sinnevärlden. Det sades om Rosenstein, att han visserligen var en skicklig jordbrukare men att hushållningen upphörde, när skörden var bärgad. Ärkebiskopen måste, som så som många andra män i staten denna tid, göra konkurs. Han tvingades i hyra ut ärkebiskopsgården och själv bosätta sig på en lantgård, Brunna, utanför Uppsala.
Paradoxens mästare
Sven Lidman, som är huvudpersonen för oss, föddes 1784, blev student i Uppsala 1800, magister 1806 och docent i arabiska språk 1811. Han var en lysande intellektuell begåvning - "snille" sade i man på den tiden. En av hans elever i Kumla, den senare berömde politikern Jacob Nils Tersmeden [ Nils Tersmeden], skrev i sina memoarer om sin forne lärare, att han var "en i högsta måtto överlägsen människa, därjämte älskvärd och angenäm. Hans snillegåvor vore verkligen briljanta". Han var "en stor älskare av paradoxer, men de framfördes med så mycken talent, att man alltid måste beundra talaren, även man ock ej alltid kunde godkänna de yttrade satserna".
Lidman fick i Uppsala uppleva nyromantikens preludier och genombrott, Han var ledamot av sällskapet Vitterhetens vänner och blev vän för livet med många av dess ledare, främst Geijer [ Erik Gustaf Geijer] och Atterbom [ Per Daniel Amadeus Atterbom]. Vid ett återbesök i hemlandet 1816 upptogs han som medlem i Götiska förbundet med namnet Sigurd Jorsalafar. Atterbom önskade då i en dikt vännen välkommen tillbaka till Uppsala högar, som ej kunde bytas mot Mohammeds trollslott, även om njutningens kalk fylldes av en houri själv:
"Ja, du åter den ser, svensk i var åder är,
varm för sanning och tro, liksom i forna dar.
Varm för hjärtliga handslag, varm för sång och pokalers klang."
Orientaliskt
Lidmans stora längtan och kärlek var dock Orienten. Han prästvigdes 1811 av sin faderlige vän i Kumla kyrka och begav sig till Konstantinopel som legationspredikant och tjänsteförrättande sekreterare. Han tog genast steget in i den högre diplomatin, då han blev svensk delegat vid den viktiga konferensen i Bukarest. Här samlades under Napoleons invasion i Ryssland de allierade makternas diplomater, här gjordes den gemensamma aktionsplanen mot Napoleon upp. Här lärde Lidman personligen känna Wienkongressens män, som i decennier skulle länka Europas öden. Nya diplomatiska uppdrag förde honom allt längre In I denna krets.
Mest betydelsefullt var dock hans nära förhållande till den svenske ministerresidensen i Konstantinopel, Nils Gustaf Palin, berömd orientforskare med oskattbara samlingar Han öppnade för Lidman hjärta och hem och blev hans store handledare i de orientaliska vetenskaperna.
Pallin stod även bakom och organiserade genom sina underlydande och övriga förbindelser Lidmans stora resa till Egypten, Nubien, Palestina och Syrien, från vilken han återkom 1815. Resan beräknades dra en kostnad av 4 000 turkiska piastrar men detta förslog inte. Genom Palin fick Lidman ett statligt bidrag av 600 hamburgerriksdaler, i verkligheten satsade Lidman på resan hela sitt inte obetydliga mödernearv. Dessutom tog han ut sin lön för hels det kommande året förskott - det var på den tiden ungefär lika vanligt att tjänstemän tog ut sin lön ett år i förskott som att de fick vänta på sin lön ett eller flera år.
Hittills hade Lidman haft Caesars lycka med sig i skeppet. Nu började motvinden blåsa. På återresan från Nubien till Kairo försvann på oförklarligt sätt ett stort paket med 200 större och mindre pjäser, många oersättliga mästerstycken, inget kom tillrätta, trots de våldsamma bastonader, som de arabiska tjänarna fick utstå på den arameniske dragomanens order.
Orientens skatter...
Detta hindrade inte, att Lidman återvände till Konstantinopel "som en scarabeisk Caesar, spolils orientis onustus" (lastad med Orientens skatter). Mycket hade han köpt, mycket hade han fått av svenska konsuler i hela Levanten, som han gästat: framför allt av Sveriges legendariske konsul i Kairo, Bokty "den bäste och mest instruerade man i hela Kairo, en engelsman, som varit med i resesällskapet, bjöd Lidman på stående fot 40 000 riksdaler banco för samlingarna. Det blev avslag. Den patriotiske storsvensken Lidman skulle Istället skänka sitt fattiga fosterland samlingarna. Dessa packades in i elva tårar. Tre lårar innehöll ett exklusivt bibliotek på nära 800 band och dessutom över 100 koptiska, arabiska och turkiska manuskript, en del illuminerade, åtta lårar var fyllda med egyptiska antikviteter.
Nu satte motvinden in på allvar. Pallin, som hade svåra familjeförhållanden, förföll sina sista år åt en hejdlös dryckenskap. Han mördades i Rom av en galärslav, som ville göra sig en förmögenhet på Palins världsberömda samlingar av egyptiska skarabéer, gemmer och kaméer. Men det allra värsta, det som betydde en katastrof för Lidman var detta: den 25 mar 1818 utbröt en eldsvåda, säkerligen anlagd, som lade det svenska ministerhotellet i Konstantinopel i aska. Ingenting kunde räddas. Sven Lidmans samlingar var borta. Lidman var totalt utblottad. Det hindrade honom emellertid inte från att resa och resa. Han besökte Sverige 1816 och tog då ditvägen över Polen och Ryssland och återigen över Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien! Han kom tillbaka till Konstantinopel lagom för att se ministerhotellet i aska. Ännu en resa gjorde han till Grekland och Italien. Han dröjde länge i Vatikanens arkiv och gjorde avskrifter inte bara av Gotlands jordebok utan också av dokument från Schweiz, Rhenländerna och England! När han definitivt återvände till Sverige 1818, reste han snart vidare till Finland och Estland för att i Dorpat besöka föräldrarna till kamraten på den stora resan, Fredrich Daniel von Richter [ Otto Friedrich von Richter], som avlidit 20 År gammal och efterlämnat samlingar, som var av betydelse för Lidman och som han fick till skänks av de förtvivlade föräldrarna.
Sven Lidman blev i Linköping den legendariske resenären. Som reliker från sina resor medförde han vid lektionerna på gymnasiet en cypresskvist, bruten på Akropolis, och en lagerkrans, bunden på Virgilius grav. Dessa reliker gav mannen, som fick namnet Sigurd Jorsalafar, en särställning framför alla andra lärare i Linköpingsgymnasisternas ögon.
Lyckans sol lyser
Men det var inte uteslutande olyckor i beredskap för Sven Lidman, som det skulle bli längre fram, Lyckans sol lyste ännu några år för honom. Hans goda försyn Carl von Rosenstein, som ännu höll kontroll över sina affärer och var mäktigare än någonsin, banade 1817 vägen för honom till lektoratet i filosofi vid Linköpings gymnasium, med vilket var förenat Slaka pastorat som prebende, gav honom 1820 fosterdottern Ebba Annerstedt till maka, ordnade 1821 befordran till lektor i grekiska och 1825, vid 38 års ålder till domprost i Linköping. Det var snabb befordran vid unga år, som väckte uppseende och framkallade inte litet avund. Det skulle visa sig längre fram.
Ebba Annerstedt var ful som liten flicka men utvecklades till en strålande skönhet. Hon firade stora triumfer som Eva i Haydns Skapelsen, när detta oratorium uppfördes i S:t Lars kyrka under de skickliga musikdirektörerna Dahlmans och Crusells ledning, programnotisen står det: "En utmärkt skön och behaglig röst, liksom hela hennes personlighet och väsende." Hon var en kort tid förlovad mcd kunglige bibliotekarien Jonas Janzon [Johan Janzon, 1776-1831], som var och förblev Lidmans bäste vän. Med Lidman fick hon i rask följd tolv barn, Av dem levde elva, åtta söner och tre döttrar, vid makens död 1845.
Verket om Nubien
De första åren i Linköping blev en svår tid för Lidman, Visserligen hade hans stora och 'värdefulla samlingar gått all världens väg - här Intalade han sig att förlusten hade den fördelen, att han i varje fall inte blev föremål för sina landsmäns bekanta avundsjuka - men fortfarande hade han kvar ett betydande material i avskrifter och teckningar för sitt livs magnum opus, det stora verket om Nubien. Härtill kom det material som von Richter samlat. Själv var Lidman den förste västerlänning som satt sin fot i Nubien. Nu förelåg den stora uppgiften att sammanställa delta stora verk, som skulle bära namnet Lidman till eftervärlden och stilla honom i klass med de stora linnéanerna Kalm, Thunberg och Sparrman.
I optimistiska ögonblick räknade Lidman med att ha verket färdigt inom ett eller ett och ett halvt år. Med vilka förväntningar man i Sverige följde Lidmans arbete visar hans excellens utrikesstatsministern greve Lars von Engeström i brev den 29 jun 1818: "Jag längtar fler Herr Legations 'Predikantens återkomst, Den som Medbringar så många kunskaper kan ej annat än vara välkommen och vi kunna hoppas , att det verk snart skall lämnas till allmänheten, å vilket Herr Legations Predikanten med så mycken flit arbetat och vilket kommer att göra Fäderneslandet heder".
Hur skulle Lidman få tid? Han arbetade som en slav i det ned gångna gymnasiet, som han för sökte få på fötter igen. Hans engagemang där blev ännu större, sedan han blivit rektor 1822.
Hur skulle han få pengar? Enbart de illustrationer, som han beställt hos den berömde kopparstickaren professor Forssell, gick på 1 000 riksdaler.
Hur skulle han kunna betala översättningen till ett av de större kulturspråken? Och tryckningskostnaderna? Lidman var utfattig och dessutom inblandad i den Rosensteinska härvan. Ständigt trycktes hån ner av brev från sin "svärfar" om växlar, räntor, omsättningar och borgensförbindelser.
Den enda utväg han kunde tänka sig var att vända sig till lantrådet von Richter i Dorpat, då det ju också gällde von Richter d y:s vetenskapliga kvarlåtenskap. Men vilket intryck skulle det göra, om en kunglig svensk ämbetsman inte skulle kunna lägga upp ett par tusen riksdaler för publicering av sitt livsverk?
I hjärtslitande brev till sina vänner, framför allt Jacob Adlerbeth, skildrar Lidman sin kamp för det stora verket om Nubien. Det var säkerligen hans livs största besvikelse, när han slutligen måste resignera. Allt som publicerades var en kort uppsats i Götiska Förbundets tidskrift iduna. Den var skriven på fyra dagar och bar titeln: "Om fornlämningarna Nublen".
Biskopsvalet
Nästa stora besvikelse kom med biskopsvalet i Linköping 1833. Den store lismaren, diktarkungen Leopold, hade en gång i brev hälsat Lidman som designerad till ärkesbiskop efter Rosenstein, Lidman fick inte ena biskopsförslag i Linköping, trots att den populäre Marcus Wallenberg resolut gått in för Lidman som sin efterträdare.
Stiftet hade högre aspirationer, aldrig torde i Linköping två sådana män ha stått på samma förslag som J O Wallin [ Johan Olof Wallin] och Erik Gustaf Geijer, På andra rummet stod Karlstadbiskopen Hedrén [ Johan Jacob Hedrén], som hade goda förbindelser i Stockholm och utnämndes.
Lidman kom först på femte rummet. Ingen svävade i okunnighet om anledningen till detta - det var ett obetänksamt yttrande om prästernas predikofjärdingar vid prästmötet 1831, då Lidman var preses.
Paskiller, som cirkulerade vid biskopsvalet, tog gärna upp detta, En paskill var "Sång av Comministrar och Adjunkter", Melodi; Per Enebom
"Du klent uthi Cathedern stod i brist på klassiskt snille,och bröt så ut i vredesmod på mötet, Svente lille!
Du klandrade en gammal sed och Ståndet chikanera
Låt oss vår fjärding hal fred och med din åtting själv briljera".
Åttingen var Lidmans nyfödde, åttonde barn [Thure Lidman].
I en annan paskill kallades Lidman "jesuit". Karakteristiken återkommer betecknande nog senare hos Palmær.
Också andra än Lidman får hårda slag i dessa paskiller: biskop Tegnér anklagas för alltför fritt umgänge med "Bachi dotter", prosten Stenhammar för kurtis med djäknar, lektor Kinmansson anses efter en utnämningen komma att inrätta en lönnkrog i varje prebende, som medlöpare till den "ankelsmale" Lidman utmålas doktor Kinnander i Vadstena.
Yttersta domen
Lidmans sista år förbittrades av systematisk förföljelse av H B Palmær [ Henrik Bernhard Palmær], som tog hämnd för att han inte befordrats till en befattning vid skolan i Linköping. Det är märkligt hur olika Palmær behandlade sina vederdelomän Hedrén och Lidman i "Yttersta domen i Kråkvinkel" [LÄS MER: BLOGG: Yttersta domen i Kråkvinkel]. Hedrén konstateras aldrig ha haft något huvud och får fortsätta sitt liv i en annan värld som tidigare, alltså utan huvud. Kritiken mot Lidman dryper däremot av bitterhet. Här återkommer epitetet jesuit för Lidman, som också kallas dvärg. På Hedrén hade Hin Håle inga anspråk men väl på Lidman: "nog trodde jag ändå, att jag skulle få domprosten; aldrig kunde jag misstänka, att jag till och med skulle gå miste om honom". Artikeln slutar:
"Och varmed skulle titulus tänkas hava pinat honom Ifall han råkat i tituli våld, frågade jag.
Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoll, svarade Hin Håle 0, vilket sataniskt påfund! utropade jag. Vilken raffinerad grymhet i uppfinningen av kval. - Håren reste sig på mitt huvud."
Offer åt lågorna
Under sina sista år upplevde Lidman åter en litterär besvikelse i stil med när han nödgades resignera beträffande sitt stora verk om Nubien. Sina sista tio år, ägnade han åt en djupgående forskning om evangeliebokens epistlar och evangelier, kollekter och böner och nådde här betydelsefulla resultat, då han ledde i bevis att en stor del av materialet inte stammade från Alcuin och Karl den store utan gick tillbaka ända till de första kristna århundradena. Strax före sin död överlämnade han emellertid materialet åt lågorna - säkerligen med bittra tankar på de lågor som förstörde hans stora orientaliska samlingar vid branden i det svenska ministerhotellet i Konstantiniopel 27 år tidigare.
Lidman var vältalaren utan motstycke. Landshövding Gustaf Wathier Hamilton, död 1835, gav han följande karakteristik i sitt, griftetal: "Han var aldrig bland dem som hade mesta bestyret, alltid bland dem som flitigast arbetade, aldrig bland de ordrikaste, alltid bland de sakkunnigaste, ej bland dem som kände allt men dem som kände sitt, ej bland dem som ivrigast och bittrast tadlade, men som ädlast och egennyttigast handlade, ej bland dem som högt manade andra till uppoffringar, men ibland dem som själva vore de första att göra dem".
Lidmans karaktär
Att Sven Lidman var en egenartad personlighet framgår klart av den kryptiska presentation som den skicklige herdaminnesförfattaren Johan Isaac Håhl ger i sin parentation vid 1853 års prästmöte:
"Vid namnet Sven Fredrik Lidman går en känsla av saknad genom varje hjärta som kände honom, ty så många, som verkligen kände honom, de älskade honom också. Han var en man med både huvud och hjärta: om det finns egenskaper, som är ovanliga, så voro det senares det allra mest. Det hjärtliga väsendet, varav intrycket förblev outplånligt, den förekommande välviljan, den trofasta vänfastheten, i förening med snillets fyndighet, en träffande vältalighet och världsmannens fina vett utbildade hos honom typen av en personlighet, lika älsklig som sällsynt. Överlägsen de flesta, så som han var det i skarpsinne och erfarenhet, ingav han städse osökt aktning: om ock de talrika egenheterna och motsatserna i hans karaktär, det originella i hans åskådningssätt också icke alltid överensstämde med mängdens mera praktiska eller prosaiska uppfattning, så låg det dock i allt detta någonting så naivt och öppenhjärtligt, uti hans meddelande så förbindligt, i hans maner någonting så konfidentiellt, med ett ord, i hela hans väsende, i hans både inre och yttre människa, någonting så tilldragande, att man i honom, med eller mot sin vilja, måste beundra och vörda mannen med den lärda tungan, den goda viljan och det ädla hjärtat".
Håhl framhäver också konservatismen hos Lidman: "Lidman älskade den gamla tiden, ålderdomen, såsom roten till det goda samtiden äger; det onda ansåg han såsom blott utväxter eller inympade parasiter på dess stam. Den yngre tidens uppfinningar, dess jäktande, oroliga ävlan, snillets alltmera vidgade välde över naturen och dess krafter, det pågående emancipationstillståndet… betraktade Lidman med en viss farhåga… man hörde honom någon gång yttra att det vore bättre om man i stället för att gå fram, ginge tillbaka". Det är inte att undra på om det sprakade till ordentligt i Palmærs "eldbränder och gnistor" inför Lidmans konservatism.
Ekonomiskt sammanbrott
Olyckorna följde Sven Lidmans familj efter hans död på ett sätt som högsta grad uppmärksammades av samtiden. Innan vi avslutar vår framställning med en redogörelse för dessa olyckor, måste vi emellertid stanna inför i vad som kan vara tragedier framför andra i den Lidmanska familjekrönikan: det ekonomiska sammanbrottet efter huvudmannens död 1845 och omständigheterna omkring detta sammanbrott. Tidigare har det endast konstaterats, att makan med de elva barnen bokstavligt hamnade på bar backe, en alltför vanlig företeelse denna tid, Inte ens Sven Lidman d y, som i "Blodsarv" [Albert Bonniers förlag, 1937] vrider och vänder ut och in på alla familjens olyckor och förvisso tillvaratar alla möjligheter att blotta familjehemligheterna à la "Gossen i grottan" [Natur & Kultur, 1952], har här något annat ön ett enkelt konstaterande av faktum. Vi kan emellertid här presentera ett helt nytt material. Källan är Linköpings rådhusrätts protokoll, som från den 21 apr 1845 i hög grad sysslar med Lidmans konkurs.
Först har antecknats, att änkan och barnen anhåller att få överlämna boet till fordringsägarna med åtnjutande av 600 riksdaler ur boets tillgångar till underhåll.
Tillgångarna i boet är 5471,40 riksdaler, skulderna det tredubbla, 16555,80 riksdaler.
En långväga fordringsägare nämnes först, kommerserådet Lundgren i Ystad med 2666 riksdaler.
I Diskontobanken finns ett lån på 1200 riksdaler.
Handlanden J G Westman bevakar en fordran "enligt räkningar" (hushållskredit?) på 2477 riksdaler.
Det stora frågetecknet gäller en brist i Ljungstedtska skolans kassa, för vilken Lidman var förvaltare. Här föreligger enligt skrivelse av skolans ombudsman, borgmästare P W Groth [ Per Henrik Groth] en brist på 4238,4,10 riksdaler, härav 474,10 på ett skuldebrev av Lidman, vilket synes vara i sin ordning. Det övriga är kontantbelopp, som en gäldenär till skolan Leffler inbetalat: här är fråga om nedsättning av skuldbelopp, varom kmt hade att fatta beslut. Innan detta beslut fattats har inte - detta förefaller egendomligt - gjorda avbetalningar kunnat införas i friskolans räkenskaper utan legat kvar hos kassaförvaltaren.
För att inte förlust skall drabba friskolan har - före eller efter Lidmans död? - tecknats borgen för 4000 riksdaler dels av baron G de Geer [Gerhard De Geer] på Finspong [Finspång] son till ett av Kumlabarnen - dels av fabrikör John Swartz i Norrköping, borgen omfattar också en skuld till konsistoriets kassa på 400 riksdaler.
Det skall har inte uttalas någon mening om enligt dåvarande rätt något kriminellt förelegat, saken synes inte ha redovisats i stadens tidningar, Linköpingsbladet och Östgöta Correspondenten. Den tycks Inte heller ha varit känd för Palmær, som var sporadiskt verksam i olika publikationer i Linköping fram till sin död 1834. Det är väl knappt troligt att Palmær i annat fall dragit sig för att rikta ett sista anfall mot den rann, som han mest föraktade och hatade av alla, Det är sannolikt först nu, 130 år efter Lidmans död, som etta material kommit i dagen.
Korvetten Carlskrona
Emellertid: olyckorna fortsätter att drabba familjen Lidman. Redan 1846, året efter domprostens bortgång, är olyckan framme. Det gäller äldste sonen Carl [Carl Lidman], 25 år gammal.
Carl medföljde korvetten Carlskrona på kryssning till Västindien. Vid Cuba råkade den ut för en orkan den 30 apr 1846. Olyckan hände nå ett ögonblick och berodde på att kanonerna, som inte ar surrade, vid en våldsam krängning ramlade över åt styrbords sida, varvid korvetten fick slagsida och kantrade. Av 129 man räddades endast 17 i en barkass.
I Georg Bagges minnen berättas: "Löjtnant Lidman och en av a äldre matroserna flöt efter kantringen omkring på en vrakspillra, då de upptäcktes av räddningsbåten, som styrde mot dem. Befälhavaren tillropade dem att endast en kunde bli upptagen i den hårt belastade båten, som med öda kunde klara sig i den upprörda sjön. Lidman frågade å sin olyckskamrat: "Har du hustru och barn?"
Svaret blev jakande. Lidman, gav då lugnt order till befälhavaren att ta matrosen ombord och öka rädda båten. Om Lidman kulle de inte vidare bekymra sig. Några ögonblick senare fick de skeppsbrutna till sin fasa se den hjältemodiga officeren försvinna i ett stim av hajar."
Nästa olycka inträffade 1850. Den lovande artilleriofficeren Sam Lidman träffas av en rikosehetterande kanonkula på övningsfältet, Kulan lämnar kvar tre tum av benet oskadade.
Sam Lidman svimmar inte, han förlorar varken medvetandet eller fattningen. Han ger ett par av officerskamraterna i sin närhet order att lossa hängslena och anlägga tryckförband för att hindra en pulsåderförblödning. Han vägrar att motta något dövande medel, när professor Carl Santesson skall verkställa amputationen. Denne skriver i ett brev till hans mor: "Jag lärde här känna en karaktär, som ej tillhör de alldagliga och som i prövningens och smärtans hårdaste ögonblick aldrig förnekade sin egenskap att tillhöra en man".
Sam Lidman och hans öden kommer vi, att skildra i ett särskilt kapitel.
Tre söner drunknar
År 1857 Inträffar nästa olycka. Den 26-årige, vackre grenadjärlöjtnanten Claes Lidman, som var informator hos baron Ivar KoskullSvenneby, går ned sig på dygnsgammal is i familjens åsyn.
Claes Lidman förbjöd barnen att ge sig ut på den endast 30 timmar gamla isen. Själv tog han på sig skridskor och sköt som en pil över sjön. Han var nära den motsatta stranden, där han plötsligt, utan något nödrop gick till botten. Troligen hade han fått hjärtslag.
Nästa år drunknade jägmästaren Otto Lidman, 36 år. Han seglade med en gästgivare från Stora Rör på Öland mot Kalmar, men i den svåra stormen sjönk båten och samtliga tre medföljande drunknade. Gästgivaren hade ärende till Kalmar och för ett på samma gång tjäna något på resan, uppbjöd han all sin förmåga för att övertala Lidman att följa med, Lidman gjorde detta, då han visste att gästgivaren var sjövan: Det berättas, att Lidman kunnat rädda livet men omkom under försök att rädda sina olyckskamrater. Något år senare blir Manne (Emanuel) Lidman [ Manne Lidman] som är student i Uppsala sinnessjuk. Han rymmer till slut till sjön och förliser antagligen 1873 i Engelska kanalen.
Ebba Annerstedt-Lidman [ Ebba Annerstedt] fick förvisso, som sonsonen, Sven Lidman d y skriver, uppleva att "många törnen stack livet i hennes hjärta - törnen, nålsting, dolkar, svärd". Och hon fick mottaga budskapet om tro drunknade söners bortgång genom samme prästman. Traditionen berättar, att hon senare i livet aldrig kunde se den mannen utan att en darrning av ångest genombävade hela hennes varelse.
Vad är det för en olycka som har hänt? Vilken av dem är det?"
Det blev inte bättre av att den arma domprostinnan hade åtskilligt av mjältsjukan som släktarv. Redan som ung mor hade hon svåra attacker av vad Sven Lidman d y kallar "den pommerska sjukan".
En av domprostinnans döttrar, Ebba de Geer [ Ebba Lidman], skildrar en episod ur sin mors liv: "Änkeärkebiskopinnan von Rosenstein och domprostinnan bor som två fattiga änkor i Linköping på 1850-talet. De bebor ett rum och kök, som de delar med den yngste sonen Lidman [ Johan Lidman], 10 år, och ärkebiskopinnans forna sällskapsdam, "m'amie Ljungberg". Gatlyktan är så vist placerad, att dess ljus faller in genom rummets fönster, och möjliggör för de 3 kvinnorna att i dess sken arbeta på sina broderier, vilka sedan under hand säljes till intresserade stadsbor, släkt eller vänner. Det är ett arbete som betyder mycket för deras gemensamma försörjning, och en dag har "m'amie" fullbordat ett särskilt lyckat, längesen beställt broderi. Domprostinan är full av hänförelse, lovord, beundran och erkännande. Gamla ärkebiskopinnan grips av den svartaste, avundsjuka, går upp på natten, medan de andra sover och klipper sönder det fulländade broderiet, som kanske skulle betytt en hel månads föda och värme för det lilla hushållet". (Sven Lidman: "Blodsarv" s 130).
Författaren Sven Lidman påpekar i sin bok "Blodsarv" det egendomliga i att de av hans farbröder som överlevde, inte nådde ledande poster i samhället. Detta trots begåvning och duglighet, trots de bästa relationer, medan deras kusiner och sysslingar utan undantag avancerade snabbt och långt. Författarens egen far var t ex fil dr och slutade som - tullförvaltare.
Om en av farbröderna, Sam Lidman, kan det emellertid sägas, att han var en märklig man, som satt spår efter sig, en av Linköpings stora söner genom tiderna. Detta trots att han under 47 år var och även slutade sitt liv som "reducerad pensionstagare".
Levnadsbeskrivning
Den yttre ramen för sitt liv ger Sam Lidman I den "Tjenste och lefnadsteckning", som han själv författat och som här återges In extenso:
1824 27 mar föddes undertecknad uti Slaka prästgård, son av domprosten i Linköping Sven Lidman och Ebba Annerstedt.
1829 tillbringade den ovanligt stränga vintern hos min mormor Charlotte CederströmTuna i Tensta [Tensta socken].
1832 fick till förkovran medfölja min far på en ämbetsresa till Södra Vedbo kontrakt - förfädrens seklergamla hembygd - och därefter kvarstanna ett år i Lofta prästgård hos prosten Aspling.
1834 intogs nöjaktigt i tredje klassen i Linköpings trivialskola.
1835 överflyttades till Uppsala katedralskola och fick under skoltiden bo i ärkebiskopshuset hos min grandoncle Carl von Rosenstein.
1838-44 betalande kadett vid K. Krigsakademien på Karlberg.
1841 kommenderad till Norge ombord å korvetten Jarramas.
1844 12 mar underlöjtnant vid K. Första Lifgrenadier-Regementet.
1845 genomgått kursen vid Gymnastiska Centralinstitutet - s. å. informerat min bror, Claes Lidman, till Karlberg.
1846 avlagt studentexamen 10 feb och kameralexamen i juni vid Uppsala universitet - s. å. kommenderad till fästningsbyggnaden på Marstrand.
1847-50 genomgått 1:a avdelningens kurs vid K. Högre Artilleriläroverket.
1848 kommenderad vid arméfördelningen i Skåne under dansk-tyska kriget.
1849 befordrad till löjtnant vid ovanskrivne regemente.
1850 22 aug blesserad under en målskjutning med kanon å Ladugårdsgärdet - s. d. amputerad högra benet, av professor C. G. Santesson [Carl Santesson].
1851-54 vistats utomlands i anseende till ådraget bröstlidande - därunder varit attaché paye vid legationen i Konstantinopel.
1853 befordrad till kapten i Armén, med tillstånd att fortfarande få äran bära K. 1:a Livgrenadiär-Regementets uniform.
1854-60 kommenderad adjutant hos Överståthållaren i Stockholm - därunder informerat min bror, Johan Lidman, till Karlberg.
1856 avsänd från k. utrikesdepartementet till Paris och London under H. K. H. Hertigens av Östergötland vistelse därsammastädes.
1857-58 kanslist i statsutskottet under dåvarande riksdag.
1859 avsänd med åtskilliga expeditioner från k. utrikesdepartementet med anledning av H. M. Konung Oscar I:s sorgliga frånfälle - s. å. utnämnd till riddare av Guelfer- och Leopolds-ordnarne.
1861-63 vikarierande lektor i främmande levande språk vid Västerås högre elementarläroverk.
1862-68 överbefälhavare för frivilliga skarpskytteföreningen »Vesterås med Siende och Tuhundra», därunder brutit och grusat adertonhundra (1800) famnars väg samt planterat elvahundra (1100) parkträd på egen bekostnad och föreningens mark.
1863-67 gymnastiklärare vid ovanskrivne läroverk; därunder enligt högv. domkapitlets uppdrag verkställt anordningen av nytt gymnastikhus med tillbehör.
1864 erhållit Vesterås Läns hushållningssällskaps belöningsmedalj i silver.
1865-68 stadsfullmäktig i Vesterås; därunder räkenskapsrevisor och sundhetsnämndsordförande.
1867 förmedelst insamlade medel byggt bro över Svartån till den nya parken.
1869 i december hugnats med glänsande avskedsfester utav menige stadsbor, med ett par silverljusstakar av den studerande ungdomen, och med en ordenskråsnål »Jägarhornet och Piskan» av umgängesvännerna.
1870-73 gymnastiklärare vid elementarläroverket i Arboga; därunder genom insamlade medel anskaffat granitmonument till Herr Sten Gustafsson, vilket enligt fullmäktiges iklädda förbindelse skall uppsättas i den nyanlagda »Stureparken».
1874-76 privatlärare [Informator] på Gotland hos fru Sylvan, född Lidman [Lisen Lidman].
1875 erhållit Uppsala trädgårdsförenings belöningsmedalj i silver.
1876-78 privatlärare [Informator] i Östergötland hos fru Grill, född Lidman [Henriette Lidman].
1877 kallad till hedersledamot av ovanskrivne skarpskytteförening.
1878-80 privatlärare [Informator] i Nerike hos fru De Geer, född Lidman [Ebba Lidman].
1879 slutanordnat Djäknebergsparken, varigenom allmänheten torde hava gottgjorts för det allmännas utgifter på min trettiofemåriga offentliga verksamhet.
1882 14 jun Thure [Thure Lidman] och Sam lade häll efter moder sin, hällar efter syskonen sina - på salig fars 76:e promotionsårsdag - och 1884 11 december hölls själamässa vid lägerstaden å hans 100:e födelseårsdag.
1885 3 jul omsider utnämnd till riddare av Vasaorden med anledning av H. M. Konung Oscar II:s besök uti Djäknebergsparken.
1886 - Sölvesborg - profiterade av förbindelser.
1887 - Stralsund - studerade Leopold von Ranke.
1888 - Helsingborg - stöttade Nils Rudolf [Rudolf Lidman].
1889 - Västerås - putsade Djäkneberget.
1890 - Linköping - rustade Gravarna.
1891 - Eksjö [Eksjö församling] - forskade efter Förfädren.
1892-95 Västerås - monumenterade Berget.
1895 - Linköping - le port trouvé
Peder Gustaf Sam Lidman [Sam Lidman]. h. t. huvudman f. Lidhultsläkten. »A. G. L. A.»
Orons man
Sam Lidmans egen redovisning av sitt liv och arbete vittnar. främst om oron i hans väsen. Hans utbildning var omfattande och krävde en icke ringa Insats av energi men var alltför splittrad, Hans arbetsinsatser har mest prägeln av mångsyssleri med ständigt ombyte av sysselsättning och bostadsort. Den oftast återkommande uppgiften var lärarens, speciellt privatlärarens. Mest blev det tydligen brandkårsutryckningar i släktens tjänst, när syskon eller syskonbarn råkat i svårigheter.
Detta hindrar inte att Sam Lidmans namn går till historien av två anledningar: skapandet av Djäkneberget i Västerås och de för framtiden bestämmande intryck, som han gav en av i 1900-talets stora kristna författare, brorsonen Sven Lidman.
Ouppklarad olycka
Sam Lidman ansågs på sin tid som den grannaste karlen i hela den svenska armén. Den glade, humoristiske officeren med de överraskande infallen var en eftersökt gäst i det Stockholm som roade sig. Kanske var detta bakgrunden och anledningen till tragedin på Ladugårdsgärdet 22 aug 1850 då Lidman träffades av en exploderande projektil som fullständigt splittrade hans högra ben. Olyckan blev aldrig uppklarad och August Blanches åsikt, att det förelåg ett avsiktligt illdåd, som han framför i sina "Bilder ur verkligheten", har aldrig kunnat motbevisas. Det hölls målskjutningsövningar med kanon på Ladugårdsgärdet och löjtnant Lidman var kommenderad att i skyddad ställning iaktta krevader och träffar.
Så snart kamraterna på skjutplatsen märkte vad som hänt, skyndade de sig att hjälpa den skadade. De fanns honom då inte bara vid full sans utan kallblodigt sysselsatt med att med vad som fanns till hands förbinda det sönderskjutna benet. Några läkare fanns inte tillstädes, varför den skadade lades på en bår som bars av kamraterna genom staden till Serafimerlasarettet. Professor Santesson [ Carl Santesson] amputerade senare på dagen benet lång ovanför knäet. Lidman erbjöds narkos före operationen men avböjde med orden: "Om jag skall dö, så ska jag göra det vid fullt medvetande". Utan ett klagoljud utstod han också de fruktansvärda smärtorna. I "Familjen Lidmans olycksöde" har vi återgivit professor Santessons skildring av händelseförloppet i hans brev till Sam Lidmans mor [ Ebba Annerstedt].
Hur tog Sam Lidman sin olycka? Västeråshistorikerna Herman Uddén förde saken på tal en gång många år senare och fick svaret "Kära bror, jag har många gånger tackat Gud för denna olycka. Hade den ej inträffat, skulle jag kanske blivit galen - av högmod!" Så tog den grannaste karlen i svenska armén sin olycka.
På träben i 47 år
I 47 år klampade den 3 storväxte kaptenen sig fram på gatorna och i salongerna på sitt träben. En tid bodde han i Sölvesborg och där konstaterade han med belåtenhet, att där lade ingen märke till hans träben, eftersom alla klampade omkring i träskor.
Träbenet hindrade honom inte att rida. Under sina sex år som adjutant hos överståthållaren sågs han ofta till häst på Stockholms gator tillsammans med sin förman. När han en gång blev överfallen av två busar i Gamla stan var träbenet inget hinder för honom att ge dem ett ordentligt kok stryk.
Vid begravningen hade träbenet sin plats ovanpå kistan, som var svept i svenska flaggan. Också på gravstenen på Linköpings gamla griftegård [Gamla griftegården] är träbenet med: "47 lyckliga år på träben".
Olyckan gav favörer
Det uppseende som olyckan på Ladugårdsgärdet väckte och familjen Lidmans gamla goda förbindelser gav Sam Lidman en del favörer under de närmaste åren.
Strax efter olyckan fick han en bröståkomma och nödgades tillbringa åren 1851-54 vid Medelhavet. Då hans reducerade löjtnantspension inte räckte till för något sådant, fick han förordnande som attaché vid svenska beskickningen i Konstantinopel, där hans fader en gång varit legationspastor. Det visade sig dock efterhand att Sam Lidman saknade handlag för diplomatiska uppgifter. En vacker deg tog han en av sultanens förtrogna, som uppträtt oförskämt, i handgriplig upptuktelse. Resultatet blev givetvis, att Lidman omedelbart av utrikesdepartementet kallades hem till Sverige.
Under vistelsen i Konstantinopel hade Lidman 1853 befordrats till kapten i armén, med tillstånd att få bära Första livgrenadjärregementets uniform.
Det förnämsta uppdrag som Lidman erhöll var kommendering som adjutant hos överståthållaren, Detta uppdrag innehade han i sex år, 1854-60.
Under denna tid fick han nya uppdrag i utlandsrepresentationen. 1856 fick han följa med hertigen av Östergötland - senare Oscar II - till Paris och London. 1859 sändes han med anledning av Oscar II:s frånfälle till Holland och Belgien, varvid han blev riddare av Guelfer- och Leopoldsordnarna.
1860-talet tillbringade Lidman till större delen i Västerås. Han hade anställning vid Västerås högre elementarläroverk som vikarierande lektor i främmande levande språk 1861-63 och som gymnastiklärare 1863-07. 1862-68 var han dessutom överbefälhavare för frivilliga skarpskytteföreningen "Vesterås med Siende och Tuhundra".
Som lärare i gymnastik och vapenövning var Lidman i sitt esse: "Själv kunde han visserligen ej gå i teten varken i gång, språng, eller klättring, men en hejdundrande fart satte han ändå på pojkarna såväl tack vare sitt eget spänstiga uppträdande som med hjälp av sin originella , fräsande frispråkighet, inför vilken pojkarna gav sig på nåd och onåd. Ändock ej fullt belåten med resultatet tog han sig före att bland alumnerna starta en hornorkester, under vara smattrande fanfarer och trumpetstötar han lyckades få ännu mera liv i de gymnastiska lekarna. Överallt där Sam Lidman hade ett finger med i spelet härskade liv och fart, buller och bång och framåtanda. i Jet härskade liv och fart, buller och bång och framåtanda. och bång och framåtanda.
När han till slut tag avsked från befattningen som gymnastiklärarbefattningen som gymnastiklärare och från sina entusiastiska pojkar, höll han ett eldande tal till dem efter sitt vanliga recept:
För de late bland er, sade han bl a däri, har jag varit en piska, för de raske ett jägarhorn, för de raske ett jägarhorn.
Detta uttryck kom inte långt därefter att gå igen och förevigas på en fest hos landssekreteraren Curry Treffenberg, vars vapendragare Lidman varit i många år vid kommunalstämmor i länet, där järnvägsfrågan behandlades. Vid festen överlämnades till Lidman en minnesgåva bestående av en kråsnål av guld med en piska och ett jägarhorn lagda i kora samt ett par briljanterade manschettknappar.
Men också övningarna med skarpskyttekåren ledde han "med kläm och rungande kommandon" och i allmänhet till häst. Dessa övningar hölls mestadels på slätten på Djäkneberget.
Fantasi och fasthet
Håhl har i sin minnesteckning över domprosten Lidman påpekat hur komplicerad denne var. Omdömet gäller inte mindre Sam Lidman: "han var en mycket sammansatt natur. Till sitt skaplynne var och förblev han in i sena ålderdomen en sannskyldig idealist, som endast av omständigheternas tvång förmåddes att räkna med verkligheterna i livet. Hans fantasi kände tydligen inga gränser, den kunde spänna hur högt som helst, mot höjden sträckte den sig, jordbundenheten låg ej för honom.
Men Lidman förenade med sin uppåtsträvande andes flykt en viljans ihärdighet, som förmådde det skenbart omöjliga.– Det fantastiska. skimmer, som hägrade fät hans inre syn, neutraliserades av en hållfasthet i föresatserna, som icke plägar vara vanlig hos dylika människor" (Uddén). Han hade också en bisarr humor, som många inte förstod.
Stadens pärla
Sitt väsens ihärdighet, hållfastheten i sina föresatser visade Lidman i sin omdaning av Djäkneberget i Västerås. Under sina övningar med skarpskyttekåren uppe på berget upptäckte han vad detta berg kunde bli - en stadens pärla i stället för dess skamfläck. Invaliden, som saknade alla resurser, grep sig an uppgiften med en tro som kunde försätta berg. Han ordnade så att en vän till skarpskyttekåren inköpte berget och överlämnade det som gåva till kåren. Han drog in på sina egna middagsmåltider, han tiggde och trugade till sig pengar på alla tänkbara sätt. Men framför allt arbetade han själv från morgon till kväll tillsammans med två arbetare, Jakobsson och Gunnstedt. Han byggde vägar, han planterade träd. Skandalberget blev stadens förnämsta promenadplats och utsiktspunkt.
Vad var Lidmans syfte? "Berget skulle ha en uppfostrande väckelse ej blott för staden utan för hela provinsen, ja slutligen för hela folket. Varje ovanlig bragd, varje ädel handling, varje storslagen tanke, som givit bärkraft åt Sveriges folk, ville Lidman här hugfästa. Varhelst bland polars isar, i Balkans snöhöljda pass, i Afrikas urskogar en manlig bedrift utförts, grep den hans sinne och så ville han hon samtid och eftervärld inpränta den bragden." (Vestmanlands läns tidning)
Inskrifterna
Djäkneberget kom att präglas av Lidmans djupa idealitet, hans kristna svenskmannasinne men också hans bisarra humor. Hans specialitet var monumentala inskrifter och efterhand kom mer än 800 sådana till. Den första från 1862 var den kristne stridsmannona:
"Och skyr du mödan, feg och svag, så förestår dig nederlag och fångenskap och döden" (Sv ps 346:3).
Bland de senare inskrifterna kan anföras:
"Det vore gott, om man lade bort att stjäla enris."
"Försök vara folk!"
"På den något härifrån tager eller lägger till, bort må naglarna rivas."
"Rackarungar, som speta träd, nedsmörja bänk och bord, var och en vare smord."
Inskrifterna rör Sam Lidman släkt, dagens och svunna tiders svenska och utländska händelser och kulturpersonligheter, allt som Lidman mött i litteraturen och livet. Mycket är präglat av hans bisarra väsen, en och annan sak trotsar varje försök till tydning.
Djäkneberget är Sam Lidmans livsverk, storslaget och bisarrt som mannen själv.
Också en annan sak gav Sam Lidman betydelse för eftervärlden. I sitt torftiga ungkarlshem gav han sin brorson Sven Lidman de livsavgörande intryck som gjorde denne till en av 1900-talets stora kristna författare. Det var en hård fostran, i vilken ingick åtskilligt av stryk, men den lade hos len vilsne pojken en fast grund av kristen tro och kärlek till Sverige "Jag längtade trots snubbor, tukt och tillrättavisningar för vart terminsslut otåligare till hans lilla tysta ungkarlsvåning med dess karga möblering och frugala spis. Men detta enkla gammalsvenska knekthem hade ingenting av kasern, intet av internat, men mycket av verkligt hem och mest av kyrka. Jag säger mest av kyrka, därför att jag i det hemmet och av den mannen lärde mig vad jag på. ingen plats och av ingen människa förut lärt det allra minsta: hos honom lärde jag mig att vörda, att tillbedja, att dyrka. Ej den tomma, tarvliga respekten och vördnaden för dem som lyckats: för landshövdingar, generaldirektörer, miljonärer och andra framgångens representanter. Men en liten smula verklig vördnad för de verkliga värdena: tapperhet, trofasthet, offervilja, omutlighet, tjänarsinne. Men först och främst lärde jag mig kanske älska och vörda förfädren och deras gärning, ätten och minnena." (Sven Lidman: "Blodsarv" s 318)
Den djupa pieteten
Sam Lidmans väsen var pietet. Biskop Billing yttrade vid Västmanlands läns festmiddag år 1897:
"Hurudan man Sam Lidman var, därom vittnar ett litet drag ur hans levnad, vilket jag nu vill berätta, Årligen firade han sin fars födelsedag. Kring sin fars porträtt tände han då ljus och sedan satt han stilla betraktande bilden, till dess ljusen hunnit brinna ned. När vi i tankarna se honom sitta så i sitt högst anspråkslösa rum, vilket snarast liknade ett tarvligt studentrum, grips våra sinnen av den djupa pietet, varav Lidman var uppfylld, och vi förstå, att om allt vårt folk så hedrade fader och moder, så skulle på vårt land fullbordas löftet "det skall väl gå".
När Lidman utomhus nämnde sina föräldrar - alltid som "min salig far" eller "min salig mor" - lyfte han, i vad sällskap han befann sig, högt på hatten och böjde sitt huvud till tyst bön.
Samtidigt hade Sam Lidman en stark känsla för släktens olycksöde. Många gånger sade han till sin unge brorson: "Ja, ser du, gosse, jag tycker inte du gifta dig - det är mycket bättre att vi få dö ut".
Aposteln Petrus
Sam Lidman var patriot. För honom var inte bara Gustaf II Adolf, Karl XII, Axel Oxenstierna och Lennart Torstensson utan också Gustaf III de stora namnen i svensk historia, Bibelns gestalter omfattade han med samma respekt. När han på sistone flyttat tillbaka till Linköping, tog han varje morgon sin promenad omkring domkyrkan. När han kom till Petrusstatyn, som är inmurad i en strävpelare vid norra portalen, gjorde han alltid halt och front och militärisk honnör, varefter handen med kläm sträcktes ned och promenaden fortsattes.
I Östgöten den 25 sep 1897 meddelas, att Sam Lidman dött i lungblödning, "Sedan ett 40-tal år led kapten Lidman av lungblödning varje höst." Det var mannen med lungblödningarna, som i egen kraft gjorde om Djäkneberget.
Att Sam Lidman på sistone flyttade tillbaka till Linköping, motiverade han så: "Min bror Thure är en förmögen man, han har råd att bekosta sin likfärd till Linköping, men jag, som är fattig, måste hålla mig i närheten, när tiden är inne".
När tiden var inne
Om hans sista tid läser vi i Sven Lidmans "Blodsarv": "När tiden var. inne att han själv skulle dö, visste han detta på förhand. Till det yttre fullkomligt frisk reste han och besökte sina båda systrar: Henriette Grill [ Henriette Lidman] på Godegård I Östergötland och Ebba de Geer [ Ebba Lidman] på Odensberg [Odersberga] i Skåne - för att taga avsked av dem. När vagnen vid avfärden rullade ut på gårdsplanen vid Odensberg, vände han sig om och vinkade till sin på trappan dröjande syster: "Farväl Ebba, vi återses i himmelen"!
Han hade redan förut sagt upp sin tjänarinna i Linköpingshemmet, och de fyra dagar han efter återkomsten levde, intog han sina måltider utomhus. En liten tjänsteflicka. i våningen under hans hade åtagit sig att städa, och morgonen den 22 sep 1897 hörde hon den gamle kaptenen som vanligt stiga upp. Det måste höras även i ett gammaldags hus, ty på sitt enda ben hoppade den sjuttiotreårige jätten diagonalt genom rummet till dess bortersta hörn, där han på kvällen vid sänggåendet ställt Ifrån sig träbenet. Denna första morgongymnastik ingick i hans dagliga kamp mot varje art av beroende av den egna kroppens eventuella krämpor.
Men så blir det tyst däruppe, efter en halvtimme och när tjänsteflickan smyger sig In för att städa, finner hon den gamle kaptenen, finner hon den gamle kaptenen död i sängen. Han hade begagnat sin sista halvtimme till att tvätta sig, raka sig och taga på sig en ren nattskjorta, varefter han en ren nattskjorta, varefter han - färdig för graven - lagt sig ned för att dö. Hans ansikte var präglat av fullkomlig vila och frid.
Läkaren, som besiktigade den döde, lär ha sagt, att det egentillgen var omöjligt att fastställa en gen var omöjligt att fastställa en bestämd dödsorsak: "Det är som när en klocka stannar, därför att urverket är utslitet".
KÄLLA: Familjen Lidmans olycksöden av Ove Hassler i Östgöta Correspondenten, 17 jan 1976.
 
 
Senaste blogginläggen
Slumpade profiler

Ulla
Grill
1903-1983

Ogift.

Hélène
Lidman
1983-

f. Österlund

Theodor
Grill
1864-1912

g. Grill

Ebba
Sylvan
1871-1947

g. Jonsson

Sam
Sylvan
1864-1947

g. Lyth
Slumpade bilder