» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

ARTIKLAR
Ulfshyttan och brukspatronessan
Följande artikel handlar om Caroline De Geer, gift 1882 med Gerhard Arfwedson, som var dotter till Ebba Lidman och Gerhard De Geer (så den Sven Lidman som nämns i texten var alltså hennes kusin).
Det refereras i texten till morföräldrarna Sven Lidman och Ebba Annerstedt och att de hade fjorton barn, vilket inte stämmer - de fick "endast" tolv.

Sedan driften vid Grängshammar lagts ned byggdes den nya herrgården och Ulfshyttan någon gång kring 1893. En skolhusbyggnad hade uppförts där av den gamla Timmska bruksgården i Öster Silvberg, och just där skolan rests ville brukspatron Arfwedson [Gerhard Arfwedson] lägga sin nya gård. Skolan förvandlades och tillbyggdes och det stod inte på förrän Ulfshyttans nya herrgård blev ansedd som en av bergslagens vackraste. När man kommer dit i dag, finner man de 28 rummen fyllda av släktreliker från flera generationer av bruksmän. Och från tornet har man den präktigaste utsikt över skogarna och vattnen som någon herrgård har att visa upp. Och det. vill inte säga så litet.

Här på Ulfshyttan sitter nu friherrinnan Caroline Arfwedson, f. de Geer, som silverbergslagens sista brukspatronessa. Hon har burit upp husmoderskapet i sin gård i femtio år och hon berättar gärna om den gångna tiden, om arbetet, gästabuden och sorgerna. Då hon som ung kom till Silvberg var det andra tider än nu. De kloka och fromma gummorna ute i bruket sade ibland sitt ord om själva friherrinnan, och det fick man rätta sig efter. På det viset smiddes bandet mellan herrgården och bruksstugorna fast. Man kunde inte leva utan varandra. När den siste brukspatronen låg sjuk och friherrinnan vakade vid sjukbädden, uppenbarade sig plötsligt en kväll tre av gummorna i sjukrummet, stannade högtidligt vid dörren och neg i styva kjolar. Vårderskan smög sig på tå till dem och frågade, vad det var. Jo, de ville bara tala om att de därute på bruket inte tänkte sluta upp att be till Gud för brukspatron. Och en sådan vänskap glömde man aldrig. Vart år samlades arbetarna till fest i herrgårdsparken, liksom husfolket i de andra gårdarna i bergslagen samlades på herrgården till gästabud. Zorn, som inte hörde till bergslagen, bad att få bli bjuden. Selma Lagerlöf kom och diktade en visa som handlade om värdinnans vishet och ömhet; den skulle sjungas på samma melodi som "Om sommaren sköna". Diktarinnan hade alldeles samma färg på sin klänning som det var på syrenerna i trädgården, och gången med syrenbuskarna kallade man sedan Selma Lagerlöfsgången. Carl Larsson i Sundborn kom - hans Carin var förresten ungdomsvän till friherrinnan. På ett av gästabuden ute i bergslagen var det hans tur att öppna attacken mot det svenska smörgåsbordet, och då hörde man honom hemfalla åt följande monolog: "Måste jag nu också föra prostinnan till bordet? Eller kanske jag till och med måste ta landshövdingskan? Nej, si jag tar allt friherrinnan på Ulfshyttan, jag då blir Carin glad också!" Å, säger friherrinnan och tittar långt bort, det var många som kom... Kungen kom, kronprinsen och kronprinsessan kom, och Sven Lidman kom. Man ska inte tro att det ens mellan gästabuden var tyst och tomt på Ulfshyttan. Sju barn hade man i herrgården och vart och ett av dem fick ta hem sina vänner och kamrater. Ville friherrinnan se liv och ungdom omkring sig blev hon hjärtligen bönhörd. Nu är det ont om både liv och ungdom, säger hon strängt. Jag kan inte förlika mig med den här tiden. Min mor hade elva barn, och det bekom henne inte illa. Morfar och mormor hade fjorton barn. Själva ha vi ju haft sju - men vi har bara sex barnbarn!

Hon sitter i salongen, friherrinnan på Ulfshyttan, hon är 75 år och har blivit en stormor för hela bergslagen. Runt omkring henne är förfäderna församlade, modellerade av en Byström eller målade av Breda och Södermark och Österman. Hon passar inte illa i sällskapet, ungdomlig och livlig som hon är. Som förr i världen ger hon order om smultron och grädde i matsalen. Hon håller alltjämt i tömmarna. Visserligen har bruket just nu övergått i andra händer. Det måste vara rysligt många miljoner för att hålla en inrättning som Ulfshyttan vid makt i en tid som vår, säger hon. Men hon är glad över att det är Angersteins och C. R. Ulfs gamla bruk som blivit ägare. Och allra gladast över att hon slipper slita bandet, som bundit henne vid Ulfshyttan under ett halvt sekel. Den som en gång sett lite för djupt i de här blåa sjöarna och fått suset från de här skogarna i blodet, ser Ni, den kan inte leva utan det...

Sextioårsdagen den 6 november 1921

Melodi: Om sommaren sköna...

Ulfshyttan bodde
Ulfshyttan bor
En fru, som är Dalarnes ära,
Så vis som en Drottning,
Så öm som en mor,
Som råder och styr sina kära,
Som delar med hungrande skaror sitt bröd
Dock glädje och ungdom en fristad hon bjöd
Rätt, såsom Stormor i Dalom.

Selma Lagerlöf

Det rika och fattiga Silvberg

Få trakter i Dalarna är så rika på minnen som Silvberg. Men så ligger också vårt lands äldsta silvergruvor här öde. När man började bränna loss malmen och bära upp den i näverkontar vet man inte. Man vet bara att silverbergsmännen vart rikare och mäktigare än alla andra bergsmän. De smidde fat av silver till sina kök och skodde sina hästar med silverskor. När landshövding Gripenhielm var ute och sökte efter skatter i de här trakterna hittade han en silversko. Strax var folket framme och berättade för honom om silverknapen som kom ringlande till kyrkan sen prästen hade börjat mässan och som i vrede över att man inte väntade med gudstjänsten till han kom, fortsatte rakt upp till altaret och stack ned prästen... Sådana herrar måste ju ha sitt straff. Om det inte kom förr så styrde Gustav Vasa om den saken. Han nackade knaparna och tog deras skatter i mät. En del hann sänkas i sjöarna runt Silvberg, där de hållit på att spöka ända tills nu. Och medan folket sökte efter skatterna blev det allt fattigare och fattigare. Man skrev till kungen och bad att få riva gruvkyrkan och ta virket till stollar i gruvorna. Kungen svarade inte på två hela år han brydde sig inte om att krusa för silvbergsmännen nu längre! Och när kungen äntligen sade nej var kyrkan redan riven. I dag kan man följa en snart utplånad stig ner till udden i sjön. Där stod kyrkan. Stenmuren är kvar, den grå trägrinden har ett kors, om man rör i mossan kan man hitta grundstenarna efter templet och kyrkstugan. En och annan grav finns det också märken efter, men annars är allt glömt, alldeles som silverknaparna själva och deras fästen.

Med tiden tog Gustav Vasa själv hand om Silvberg. Han hade sin egen gård i Grängshammar. Fogdarna som regerade här gjorde sitt bästa för att få upp tillräckligt med malm åt honom, men det var tydligt att silverknaparna tagit det mesta, malmådrorna tunnade av dess djupare man kom. I ett stolt ögonblick gav fogden Jören Jönsson Hans Majestät ett dyrbart löfte att under ett år skaffa upp 500 skeppund verkbly, ur vilket man sen genom avdrivning skulle kunna utvinna purt silver, men fogden blev löftesbrytare och fick avsked.

Grängshammar stod alltid en våning färdig att ta emot Gustav Vasa. Här skulle finnas lakan av lärft, örngott, vepa, huvudbolster och räckebolster samt hemstöpta ljus. Hit skulle också lämnas i skatt ansenliga mängder av pälsverk och lax, humle och torr gös. I tio år var Gustav Vasa ägare av gården, sen kom Johan III. På själva slagfältet i Stångebro får hertigen syn på en fänrik som slåss så tappert att han utan vidare får löfte om Grängshammar. Just som han skall ta gården i besittning dör han, och i striden mellan fänrikens änka och sönerna till en av de äventyrliga prästerna i Stora Tuna råkar hela Silvberg i uppror.

Det är en lång och ståtlig rad av herrar som styrt Silvberg från Grängshammars sätesgård under de gångna 400 åren. Bruksdisp. Carl Sahlin har beskrivit dem i en 100 sidor stor bok om Grängshammar och Ulfshyttan. En av dem, som inte är beskriven, var holländaren Giinther van Bohl som satt här under de trassliga åren kring 1680. Han var en av de få sentida knapar som inte hade något av denna världens goda. Fordringsägarna ansatte honom in i det sista. När han var död lät hustrun förklara för dem att mannen gett sig iväg till främmande land för att skaffa pengar. Och det fortsatte hon med ända tills både hon och fordringsägarna gick all världens väg. När 100 år senare en Silfverstråle kom till makten på Grängshammar upptäckte han det fromma bedrägeriet. Giinther van Bohls hustru, som förstod att hon som änka skulle bli jagad från gården av fordringsägarna, hade låtit inreda en gravkammare åt sin man i den under herrgården liggande stenkällaren. Där fanns också kistan efter 100 är, hängande i kedjor av järn. Silfverstråle lät gräva en grav åt honom i närheten av källaren. Både hålet efter graven och järnringarna i källarens gravkammare finnas kvar än i dag. Vid Grängshammar finns också en del annat, som visas inte utan stolthet. Dit hör drottning Kristinas ridgrop, en modernt dränerad och vist anlagd inrättning där högstdensamma skulle ha motionerat sig och sin springare, samt till sist nere vid bruksån en alm, planterad till minne av Gustav III vid den tid då han skapade Gustav socken.

Liksom Östra Silvbergets storhetstid för länge sen är till ända så är det också snart bara minnen kvar efter det mäktiga Grängshammar. Efter sista herrgården vid Silvbergets gruvor finns bara grundstenarna kvar. Men i stugorna inne i kronoparken bevarar man en bild av en ståtlig anläggning, där brukspatron Timm förde spiran. Här i Grängshammar har stora herrgården brunnit ned. Den var ett märkligt vittnesbörd om vad Dalarnas brukstid förmådde skapa. De utomordentligt vackra flyglarna stå kvar. Och till ära för de hittillsvarande ägarna måste sägas att Grängshammars sätesgård än i dag gör ett förnämligt intryck. Den som vill ha ett intressant mål för en söndagsutflykt ska övervara en gudstjänst i Silvbergs kyrka och sedan se sig om på det gamla bruket. Kyrkan står inte långt från Grängshammars herrgård och den är byggd av en av dess husbönder på 1700-talet, kapten mechanikus Olof Forsgren. Innan han kom hit hade han redan ett namn som byggmästare. Han hade utfört konststycket att spänna Karl XIII:s bro över den vilda forsen vid Älfkarleö, byggt bruken i Noraån, Tansan och Snöån samt anlagt Sveriges första plåtvalsverk i Kloster. Han erövrade med en berömd ung mans makt den vackra Eva Christina Dufva på Hofgården, Johan Olof Wallin ungdomskärlek. Alldeles utanför den åttkantiga kyrkan, han reste i Grängshammar står hans och hennes gravsten.

Silvberg församlings kyrkoherde visar med berättigad glädje kapten mechanikus Forsgrens kyrka, så vackert restaurerad som den blivit. När jag var i Silvbergs prästgård förra gången lystes den upp med brinnande ljus det var högtidligt som vid en julotta. Nu har till och med kyrkan elektriskt ljus, konstnärligt inmonterat ungefär som i Konserthuset i Stockholm. Här finns flera minnen från gruvkyrkan och kyrkogården i Silvberg, men annars är de flesta prydnaderna skänker från brukspatronerna och brukspatronessorna på herrgården.

KÄLLA: "Ulfshyttan och brukspatronessan" [1941] av Paul Gustavsson

 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Rudolf
Lidman
1828-1889

g. Wolff

Anna-Lisa
Jubell
1896-1993

Ogift.

Sigrid
Lidman
1893-1967

Ogift.

Madeleine
Lidman
1964-

g. Lydén
15 slumpade bilder