» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

ARTIKLAR
Minnesord vid Caroline De Geers bår
Nedan är det tal som Sven Lidman höll på sin kusin Caroline De Geers begravning.
Caroline De Geer var dotter till Ebba Lidman och Gerhard De Geer, och sedan 1882 gift med Gerhard Arfwedson. Därav kallas Caroline De Geer nedan "Caroline Arfwedson".

När vi nu stå inför Caroline Arfwedsons sista färd och ha stannat här vid hennes kista, här invid hennes stoft, är det ett bibelord, som jag tänker på, ett ord i Johannes evangeliums 3 kapitel: "så älskade Gud världen, att Han utgav sin enfödde son, på det att var och en som tror på Honom icke skall förgås utan hava evigt liv. Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom Honom." Det är också en liten vers av Runeberg, som kommer i mitt minne: "Ej med klagan skall ditt minne firas, ej likt den som går och snart skall glömmas."

När vi äro samlade här vid Caroline Arfwedsons kista, kunna vi säga, att med Caroline Arfwedson går en hel epok i graven. Det är ett helt utvecklingsskede, en hel tillvarelseform i svenskt liv, som hon stod som en av de sista representanterna för. Och det är egendomligt för oss som sett och som kände Caroline som gammal och som minnas henne som sådan, det är egendomligt för oss att tänka oss tillbaka till den tid, i vilken hon levde som barn, tillbaka till 1860-talets begynnelse.

Caroline Arfwedson sände mig en gång för några år sedan en utförlig skildring av hela sitt liv. Hon började med att berätta om sin barndom. Det är några drag ur den skildringen, som jag kommer ihåg här och vill peka på i denna stund.

Den lilla Caroline, den lilla flickan - hon var kanske näst yngst bland sex systrar - hon växte upp där nere på gården, där nere på Säbylund. Hon skildrar gården med lönnarna som stodo utanför och skänkte skugga. Där var också en stor poppel, som var hennes särskilda stolthet - en liten, liten flickas stora stolthet. Och till de andra första upplevelserna hon gör i livet, hör att när våren kommer, hon med syskonen står och väntar på att göken skall gala och undrar om det skall bli västergök, som är bästergök. Alla flickorna äro så ivriga att få höra västergök först. Så ser jag henne, Caroline, och jag tänker att ni alla som minnas hennes bruna ögon, ser henne där - den lilla gestalten - hur hon står där med sina ögon och spanar efter någonting som hon väntar på och hoppas på: västergök - bästergök...

Och så tänker hon på poppeln, som hon var så stolt över. Hon skriver i sin lilla självbiografi, att hon var så gränslös stolt över den där poppeln. Jag tänker, att det är barnets lilla högmod och fåfänga, som kanske finns hos oss alla. Hon var så stolt över poppeln. Dess like fanns inte i hela trakten. Men hon blev mycket missräknad, när hon sedan fick se andra stora popplar, till och med större än poppeln på hennes egen gård.

Så tigga bland hennes första barndomsminnen också minnen från en tillvarelseform, en svensk livsform, som icke längre finnes. Hon skildrar, hur hennes mor [Ebba Lidman] brukade fara ut, resa runt om i bygden och omnejden för att hjälpa sjuka och fattiga. Hon berättar, hur hon och systrarna till och med måste avstå leksaker för att hjälpa och glädja barn i fattiga familjer. Det var en barmhärtighetens verksamhet, en kärlekens verksamhet, som lade grunden till en vana hos henne att på detta sätt alltid söka taga del av människors behov och bekymmer och att offra.

Allt i hennes biografi är fängslande. Men särskilt dessa rader utgöra en liten detalj, som grep mig oerhört, därför att de ge i blixtljus en bild av hennes mor [Ebba Lidman] och far [Gerhard De Geer] och hela den miljö, i vilken hon uppfostrades. Hon berättar, att det en gång kom bud från en fattig pojke - 16 ā 17 år gammal - att nu måste Friherrinnan - det var Carolines mor - komma, för att pojken höll på att dö. Men Carolines mor var bortrest till Stockholm eller åt annat håll, och det fanns ingen som kunde fara. Då skickades Caroline och någon till iväg. När de kom in till ynglingen, blev denne mycket misslynt över att Friherrinnan var borta och över att det inte var hon själv som kom. "Jag tänkte... jag hade tänkt be henne hjälpa mig att dö", sade ynglingen, "be henne att hjälpa mig att dö och be henne att bedja för mig... glöm inte att be henne om det...". Och så fick den unge gossen efter en rätt kort tid flytta hem till sin herre. Och Carolines mor hade dessförinnan fått bedja vid hans sjukbädd.

Det är något av den miljö, av den själsliga och andliga atmosfär, i vilken Caroline växte upp och fostrades. Och jag tror, att den har satt djupa spår i hennes då unga och yra lynne. Ja, den har satt mycket djupa spår. Hon var, som vi alla förstå, som ung flicka gränslöst ivrig på att få se och uppleva livet och dess glädjeämnen. Hon väntade och längtade alltid så utomordentligt starkt att möta västergök, som är bästergök...

Så kom hon hemifrån - då var hon ännu rått liten - till en släkting, en gammal general Von Knorring. Och där berättar hon så oändligt förtjusande - jag tycker mig ser henne - hon förblev i själva verket samma unga flicka hela livet igenom - där hos generalen skulle de en gång ha någonting särskilt roligt och trevligt, några stycken ungdomar - någon liten tablå eller tillställning. Men de vågade inte be den stränge generalen om lov att få ha det där upptåget. Ingen vågade gå fram till honom. Och så skjuter de fram Caroline, och så kommer hon fram till den gamle stränge generalen med sin begäran för ungdomarnas räkning. Generalen svarade några ord, som Caroline återger och som jag tycker vi alla känner igen som högst karakteriserande för henne livet igenom. Han sade såhär och tittade på flickan: "Det är skada, att du inte är en liten pojke. Du skulle passat bra till att bli en liten general!". Och jag tänkte, när jag läste detta: sådan var Caroline ända till sin dödsdag, en liten general. Jag brukade säga till Caroline: Du inte bara heter Caroline utan du är också en karolin. Det var någonting av tapperhet hos henne livet igenom. Grundtonen i hennes liv och i hennes väsen var tapperhet och mod, mod att bära sorg och motgång, tapperhet att alltid våga taga sig an nya uppgifter.

Det finns en skildring i de där minnena, som jag nu också kommer att tänka på, därför att den är så belysande för Caroline och hennes tappra mod att bära sorg. Hon berättar där i sina minnen, hur hennes yngste son, Rolf [Rolf Arfwedson], håller på att dö. Han är en liten, liten pojke, och allt hopp anses vara ute. På natten vakar hon vid hans säng. Hon känner så starkt, att han, som fötts i hennes famn, han skall också få dö i hennes famn. Hon lyfter upp honom och går där ensam på golvet och bär honom i nattens timmar. Och gossen, ja hon märkte, att den lille pojken fick lättnad av att hon gick och bar honom på det sättet. Så gick hon och bar sin lille gosse där, vilkens bortgång alla väntade och voro inställda på. Medan hon gick där, ljusnade det mer och mer utanför. Gryningen bröt in. Och medan hon vankade där fram och tillbaka, trängde plötsligt in genom rutorna och fönstren en sång där utifrån. Det var många röster, som sjöng. De sjöngo en sång eller en psalm, som började så: Herren hjälper. Det var underlydande på Ulfshyttan, som sjöng, underlydande där på Ulfshyttan, där hon var älskad så som blott hon kunde bli älskad, med en gåtfull, djup och innerlig kärlek. Det var enkla människor, som instinktivt kände den kärlek, som bodde i hennes väsen och som fostrats fram i atmosfären i hemmet på Säbylund. Dessa män och kvinnor gingo nu i den tidiga gryningen och ställde sig utanför fönstren för att hon skulle få tröst.

Och så blev hennes son frisk, pris ske Gud.

Så är det alltså denna tapperhet, denna soldatiska käckhet och denna förmåga att öppna hjärtan och ta del i människors sorg, nöd och lidande, som är någonting av det vi minnas starkast och bäst, när vi tänker på Caroline Arfwedson. Och jag tänker så, när du nu vilar här, Caroline: Hela ditt långa och händelsefulla liv var fyllt av glädjeämnen och sorgeämnen, kanske mer än mångas liv. Kära Caroline! Det var inte bara västergök du fick höra, när du så ofta sprang ur på livets trappa och väntade på något nytt. Ack, det blev mången gång södergök - dödergök, norrgök - sorg-gök...

Men det är underbart, när vi nu äro samlade här och säga vårt farväl till dig, det år underbart att tänka på i vilken frid och glädje och ro och vila du fick till sist sluta din långa färd. Jag tänker på hur du som liten flicka sprang ut där på förstukvisten och ut på gården där under din poppel för att höra västergök, som är bästergök.

Nu har du stigit ut på en helt annan tröskel, du har stigit ut på den tröskel, som är gränsen till ett annat och större och friare och sannare och ljusare rike.

Jag minns hur du för några år sedan, då du hade blindtarmsinflammation, ville att vi skulle bedja för dig i församlingen. Och Gud grep in och hjälpte. Och i veckorna före din bortgång kom stor oro och ångest och ängslan över dig. Och du bad själv därom och dina barn sände ned begäran om förbön. Och Gud hörde våra förböner. Gud hörde väta böner, och du fick sluta i frid och ro. och när du nu gick över gränsen, så tänker jag på att du gick som samma unga och tappra och yra flicka som du alltid varit. När du stod där på tröskeln och spejade, då såg du icke längre efter västergök utan du spejade efter Honom, som är själens Frälsare och Förlossare, Jesus Kristus, Guds son, vår Herre. och så fick du uppleva denna oerhörda nåd, att det finns ett hem för människosjälen, ett hem, en tillflyktsort från denna värld, som är så full av lidande, nöd, sorg, missräkningar, bekymmer och nederlag. Ifrån denna värld fick du gå in i den frid, som Jesus Kristus har att ge de sina.

O vilken nåd, mina kära vänner och fränder, som äro här, att det finns en Frälsare och en Förlossare för människosjälen, så att den stackars människovarelsen kan bli född på nytt till ett levande hopp.

Och vi prisa Dig, Herre, denna stund för att Du tagit hand om Caroline, för att Du ur hennes bedrövelse och oro och ångest fött henne på nytt till ett levande hopp. och vi tacka Dig, Herre, i Jesu välsignade namn, för att Du är större än våra hjärtan och vet allt, för att Du är starkare än våra viljor och kan allt, för att Du är barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. och vi tacka Dig Herre, för att vi, om vi vandra i ljuset, såsom Du är i ljuset, hava gemenskap med varandra och för att Jesu Kristi, Guds sons blod då renar oss från all synd.

Frid och välsignelse över ditt minne. Amen.

Bilder
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Anna
Sylvan
1862-1937

Ogift.

James
Kennedy
1848-1916

g. De Geer

Carin
Thiel
1889-1963

g. Lidman
g. Östberg

Sam
Lidman
1824-1897

Ogift.
15 slumpade bilder