DIATRIORON

Final

En blyertsanteckning på Gehudagbokens sista sida meddelar:

»Återfärden till Stjärnholm fortsattes utan anmärkningsvärda äventyr, men under en minnesvärd glädje, grundad på musik, vackra vyer, gott bord ombord och ökad vänskap. En festmiddag på land utgjorde finalen på denna seglats.»

En notis, som naturligtvis ej är helt överensstämmande med sanningen. Den verkliga finalen på denna färd – som på alla våra färder – är ej någon festens dag utan en domens, då den mödosamma hopräkningen av debet och kredit sker. Ack, efter år av allvar, mödor och missräkningar har Gerhard De Geer och hans musikaliska hov för länge sedan seglat in i den stora tystnadens och domens hamn, från vilken ingen musik ljuder och ingen redogörelse för den stora avgörande sluträkningens resultat någonsin rapporterats.

Men redan dessförinnan hade Gerhard De Geer genom Guds nåd och en klok makas godhet hunnit mycket fostras och förändras på livsseglatsen – ej längre som amiral på en lustjakt, men som biträdande skeppare på en familjepråm med fjorton barn och en förstörd ekonomi ombord. Om hans i december 1843 bortgångna maka – Henriette Lagerstråle – skriver en livsklok iakttagare vid notisen om dödsfallet till min farfar:

»Till vilken man gjorde hon icke sin friherre!» Ett i sanning mycket gott eftermäle för en stackars bräcklig människovarelse som du och jag, min broder. Men ett ännu bättre har hans hustru fått i sonens vittnesbörd: »Min mor var, som jag tror, den bästa människa jag känt.» Ack, min vän, ett sådant slutbetyg över sitt liv här på jorden får man icke av de efterlevande, om man ej under tro och tålamod fått sin själ frälst och genom årtiondens tapper och trogen pliktuppfyllelse med Guds nåd och hjälp kämpat ned vart själens odjur, som velat stiga upp ur den pommerska sjukans träsk. Det var inte musiken, som till sist bar dessa människor genom deras prövningars stundom livslånga törnesnår. Det var deras enkla, barnsliga, oreflekterade tro på en barmhärtig Gud och Frälsare, som gav en hemlighetsfull mening åt deras prövningar och lät ett slutligt mål vinka för deras mödosamma vandring. Det gav dem kanske också viljan och förmågan att taga upp livets tunga bördor som plikter, vilka man självfallet efter bästa förmåga skulle fylla – utan onödiga resonemang; och överdrivna personliga lyckokrav.