DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #171

Plats, datum	Palermo, 18 mars 1852
Källa	Italiensk dagbok

Transkribering

18 mars

Har haft till den grad nerfrysningar av stumpen om nätterna, att jag inte vet var jag skall göra av mig i sängen, plågad av elaka drömmar att Thures [Thure Lidman] resa gått olyckligt, hosta och bekymmer, lever jag i ständig brottning med en satan som vill ta humöret av mig. Det händer att sinnet blir nedstämt och ögonen vattnas, men hittills har jag gud ske lov, funnit att "lo studiare è lo stesso che pregare".

For ut för att se kyrkan San Maria Nuova i Monreale, en av de dyrbaraste lämningar sedan medeltiden. Byggd; liksom San Marcus [Markuskyrkan] i Venedig, i blandad men övervägande bysantinsk styl, inte så präktig som den senare, men i mitt tycke renare stil och mera tempel. Invändigt är den betäckt med mosaik på guldbotten även som takbjälkar och det platta takrutorna täckta med de rikaste förgyllningar. Hela altaret är av silver, men det vackraste av allt är de arton antika granitkolonner, som uppbära mellersta skeppet – aldrig har jag sett sådana proportioner, sådan luftighet varmed de uppbära stenmassorna. För tillfället fanns inga andra i kyrkan, än en mängd körgossar i röda kaftaner, vilka, på en läktare inunder en orgel inövade körer till de förestående påskhögtidligheterna och sjöng som kyrkänglar, allt under knuffningar och intoneringar av fyra präster som stod bakom. Jag fick i fred betrakta detta monument från de fromma tiderna, då man icke allenast ägnade sin dyrkan, utan även sina skatter åt den obesticklige Guden. Det är någonting obeskrivligt högtidligt att höra musik ljuda genom en tom kyrka – känslorna höja sig friare än under den samfällda andakten, som sällan är ostörd.

Kaplanerna knölade pojkarna, så att de sjöng i kapp med orgeln en röst var i synnerhet förträfflig; en svartögd, rosenkindad pojke vilken kastade så huvudet och skrik med en hängivenhet, som skulle han hava föresatt sig att bli hörd, inte allenast upp till kapellmästaren, utan långt högre.

Klostergården har en magnifik peristyl av tvåhundrasexton, alla olika, pelare. Fruntimren få inte beträda denna gård i ruiner, och utvisades utan förskoning. I samtalsrummet såg jag likväl hur en vacker fru satt och talade med en ung präst – ställningarna föreföll mig bekant men det kanske var en syster, ho kan veta!

Kyrkans öppna portik tjänar till högvakt för bergsartilleriet, jag ville se på en kanon som stod där, men motades undan.