DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #144

Plats, datum Neapel, 20 februari 1852 Källa Italiensk dagbok

Transkribering

20 februari

Neapel med sina fyrahundratusen invånare (näst London och Paris den största i Europa) hur under alla tider varit en betydande stad, belägrades fåfängt av Hannibal, samt utgjorde med sina omgivningar ett älsklingsuppehälle för de romerska kejsarna, och den sista av dem hade till och med här sitt säte. Efter östromerska rikets fall utgjorde det ett särskilt grekiskt hertigdöme, ända till dess normanden Roger underkastade sig det i mitten på tusentalet – hans son utropade sig till konung av Sicilien samt Hertig av Kalabrien och Apulien. Sedan kejsare Henrik VI gift sig med den sista ättlingen kom länderna under Hohenstauferna – Conradius [Konradin] (den siste av dem) olyckliga och romantiska levnadsöden är ett rikt ämne för skalderna. Jag reste i dag över samma torg där Karl av Anjou [Karl I av Neapel] 1248 lät halshugga honom. Uti nära tvåhundra år regerade huset Anjou med en rad av nedriga kungar (en god likväl, Robert, den siste manliga ättlingen) och två de liderligaste drottningar, som kanske äro kända i kristna historien. Sedermera kom det under Spanien, vilket redan sedan sicilianska aftonsången hade Sicilien. De spanska vicekonungarnas tyranni (av dem fanns inte heller mer än en human, Peter av Toledo) gjorde ingen ändring i ländernas öden. Sedan Bourbonerna efter det långa successionskriget kommit i besittning av Spanien, avträdde don Carlos [Karl III av Spanien] Neapel och Sicilien åt sin yngre son Ferdinand [Ferdinand I av Bägge Sicilierna], vilken regerade i sextiosex år (1759–1825) under vilka han roade sig så gott han kunde; och under vilka landet inte hade mer nytta av honom än Frankrike efter de sjuttiotvå åren av hans ättefaders, Ludvig XIV regering. Hans son och sonson hava bombarderat sina huvudstäder, upphävt besvurna konstitutioner, gött sina kreatur, utarmat sina länder (eller rättare låtit leda sig till allt detta av regeringarna) och hava rönt karaktärslösa furstars vanliga lott att få skurkar till omgivning och olyckliga folk. Italienska historien sedan Constantinus antog kristna läran är ohygglig. Om romarna förtryckte världen under tusen år, så hava och deras descendenter haft en lika lång pinoted – och jag inte för mycket misstar mig på vår Herre, så låten han här snart någonting uppväxa, som är både bättre än Cola di Rienzo och Masaniello. Hos ett intelligent och av naturen rikt begåvat folk ser man det samma som hos en dylikt begåvad människa – antingen går det framåt till mänsklighetens båtnad eller under till egen skam.

Det är en gammal slentrian som säger "att folket pliktar för furstarnas synder". Satsen som artikel duger ej, om än händelsen ofta så varit.

Ett kraftigt folk står alltid öppet att stoppa kungen på huvudet i en källa – en usel regering kan endast uppehålla sig på an pluralitet som hyser samma åsikter, och en styrelse kan endast bli lyckliggörande genom hederligt folks medverkan. Det är inte regeringen som skall uppfostra folket, utan det är folket som genom den, och genom varje inom detsamma ledande storhet bevisar sin uppfostran. Att således påstå det italienarna inte förtjäna bättre regeringar än de ha, anser jag inte vara överdrivet; men jag tröstar mig med tanken på hur det måtte gå framåt när detta intelligenta folk en gång kommer på rätta stråten.