DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #46

Plats, datum Florens, 13 november 1851 Källa Italiensk dagbok, författad av Sam Lidman.

Transkribering

13 november

Fick tag i en lånbetjänt som begärde sex frances för dagen; bjöd honom tre, vilket han med förtjusning antog. Det första som ådrog sig var beundran var Piazza del Granduca [Piazza della Signoria], medelpunkten för rörelsen och prydd med åtskilliga arkitekturens och skulptörens mästerstycken. Den sexhundraåriga borgen Palazzo Vecchio, i ren florentinsk stil, hade vi endast tid att utvärtes betrakta ‐ taklisten och tornet är präktiga. Tätt bredvid är en öppen pelarsal, mycket hög, "Loggia", för dom tjänande till högvakt, för det närvarande innehållande förträffliga gruppen, statyer och antika lejon. Det som genast förtjuste mig däribland var en grupp föreställande Sabinernas döttrars bortrövande av Giovanni da Bologna, vilken jag förutsett bland elfenbensamlingen i "Grünes Gewölbe" i Dresden. Den romerska krigaren håller kvinnan om hennes bägge höfter, så att hon vilar på hans bröst och vänstra arm; sina bägge armar har hon från och vräker sig baklänges för att hemma undan honom. Hela hennes kropp och ansikte uttrycker vällust och förskräckelse. Han föreställes överspringande en nedtryckt Sabin (förmodligen hennes far) något böjd samt hela övre delen av kroppen vriden åt höger för att mot väga hennes kastning ‐ med beundran ser han på henne samt tycks efter Sabinens besegrande och flickans rövande redan i tankarna njuter den tredje triumfen. Djärvhet.

Bredvid står "Perseus med Medusas huvud" av Benvenuto Cellini. Medusas välformade men förvridna kropp står han på, lätt och graciöst, liksom han med sina bevingade fötter skulle ha flugit dit ‐ med vänstra handen höjer han upp Medusas omkransade huvud, och i den högra det sänkta svärdet. Allt är med en elasticitet utfört så att man ser ögonblicket av segern innan döden kunnat stelna raseriet i hennes lemmar.

Katedralen med sitt fristående ton av Giotto, om vilket för tre århundrade sedan yttrade att det är så vackert att han hade lust att sätta det inom glas och ram, står den nu lika vackert som då; samt med sin kupol (egentligen två; den ena utanför den andra samt även trehundra fot hög) av Brunelleschi; med det, framför den tomma, släta fasaden, vilken endast utgöres av en hal mun utan några prydnader, stående kapellet Battistero, och vars östa port, med basrelief av Lorenzo Ghiberti, Michelangelo yttrade att den förtjänade att vara paradisets; alla dessa, italienska stilen mästerverk, tyckas utmanande peka på kyrkans tomma fasad, för att låta de kommande seklernas åstadkomma någonting ännu skönare ‐ men efter ett halvt årtusendes funderingar tycks dessa ha ådagalagt sin oförmåga.

Kyrkan Santa Croce kallas med skäl Florens Pantheon inneslutande praktmonumenten efter Michelangelo, Machiavelli, Dante, Galilei, etcetera; män som genom sin aska bevisa själens odödlighet och genom sitt liv ådagalagt att vår Herre även uppenbarar sig genom andra än profeter och apostlar. Dessutom innehåller den flera goda tavlor ‐ jag stannade framför en föreställande en martyr som stekes på halster. Vad är detta frågade jag lånbetjänten ‐ "Jo, det föreställer den helige Laurentius som av kejsare Decius vilken var protestant, stektes som en biffstek (härvid korsade han sig) för att han inte ville avsäga sin tro". Var kejsare Decius protestant "Ja, det var han, och den helige Laurentius katolik". Kors! Det var eget.

Därefter for vi ut och besåg gatorna och promenaderna i det vackra, intressanta och rika Florens ‐ när vi kom till den avlägsna fästningsvallen åkte vi förbi en vacker flicka i "intressantaste" belägenhet som med sina händer och grät; bredvid stod en rik herre och rökte cigarr, utgörande en förträfflig bild v djävulens stora städer.

Därefter till Boboli, en trädgård, som tillhör storhertigen palats, med förtjusande utsikt över staden och Arno vars dal tävlar med de omgivande kullarna i fruktbarhet och täckhet; ramen till tavlan är Apenninerna och den italienska himmelen. I trädgården träffade jag Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle] (Claës, löjtnant vid Smålands grenadjärer) som gick med händerna på ryggen och tittade på en vägg då jag ropade än honom; varpå följde utrop och omfamningar. Vi åt middag tillsammans (att han var dålig kommer jag först ihåg efteråt) och for därefter ut till La Cascine [Parco delle Cascine], en park utanför Porta al Prato där förnäma världen promenerar mellan fyra och fem. Bergenstråhle som är en ovanligt stadgad ung man, religiös och förlovad karl, tyckte att karlarna såg oförskämda ut och fruntimren lösaktiga. Bums kom vi i dispyt om oförskämdhet och dess definition. Han var: "varje inträngande på en annans personlighet, så att han finner sig generad", vilken jag fann alldeles för objektiv och gav en annan: varje intagande av en oberättigad plats utan förfråga att fylla den; vilken definition han däremot fann för subjektiv. På småningom kom vi in på samhällsmoralen ‐ han framställde som det föraktligast och olyckligaste "karlar med dåliga affärer och fruntimmer, vilka överträtt sedlighetens gräns" ‐ jag däremot, rädd om eget och andras mina vänners skinn påstod att, den okunnigheten stiftar lagar och ofördragsamheten dömer är det loka rasande. Och dispyten slutade som alltid, med nyttan av en fäktningslektion.

På aftonen såg vi "Torquato Tasso", opera av Verdi ‐ vacker musik ‐ primadonnan som spelade Eleonora av Ferrara förstörde min poesi. Gäll röst, oerhörd färdighet, bred mun glesa tänder.