DIATRIORON

Drömmen om offret

Från "Gossen i grottan", författad av Sven Lidman.

Hundra och tusen och tiotusen gånger har jag väl under mina pojkår varit till brädd och bristning fylld och berusad av denna berättelse om den stolta, lysande örlogskorvetten, som så plötsligt kantrade och sänktes inom loppet av några minuter och drog med sig blomman av den svenska flottans officersungdom i djupet, och främst av dem - alla hjältars hjälte - min egen farbror, sekondlöjtnanten Carl Lidman, som lämnar sin givna plats i båten och offrar sitt eget liv för en enkel båtsmans, därför att denne har hustru och barn att försörja. Här var något förmer än Liitzen och Breitenfeld, Narva och Svensksund, Torstensson, Banér och Karl XII.

Det är mig än i denna stund omöjligt att beskriva hur gång efter annan under mina pojkår hela min varelse - mina nerver, mitt blod, mina muskler vibrerade vid tanken på den bragd som en Lidman utfört - min egen farbror! Vi hade samma blod i våra ådror, samma namn att hedra och vara stolta över, samma krav på offer och hjältedåd i våra hjärtan - samma plikt att giva vårt liv för en annan. Jag var ju »den stolta Lidhultssläktens blivande huvudman».

Denna intensiva vibration av vilja till hjältegärning och offerdåd har så djupt och så många gånger genombävat och genombränt min varelse att den för alltid tänt dess innersta fantasiferment till en mitt ödes evighetslåga - en fantasins glöd, som kanske bränt djupare än själva köttets och könets vådeld i mitt väsen.

Med vilken tung och dyster förgängelsens vällustkänsla har jag ej också otaliga gånger i mitt liv begagnat bilden av den lysande örlogskorvetten, som på färden över de stora vattnen går i kvav och försvinner därute på oceanens okända djup.

Här skänktes känsla och fantasi ett grundmönster för mina dagdrömmars handlingschema, att med en stilla och försynt handling tyst träda åt sidan och avstå min livsmöjlighet och givna plats åt någon som bättre behövde eller kunde begagna dem.

Hebreerbrevets författare talar om dem, som hava kommit till ett berg som man kan taga på - ett som brinner i eld - till töcken och mörker och storm och till en röst som talar så, att de, som hörde den, bådo att intet ytterligare skulle talas till dem. Jag har här på min vandring genom det förflutna och på min väg in i mig själv kommit till något som jag liksom kan taga på, fastän det brinner som en eld med osynliga lågor - kommit till något som är mörker och storm och böljande vågor - kommit till en röst som talar ur ett längesedan förflutet.

Det är ett skapande kaos ur vilket gång på gång stiger ljudet av en röst som bjuder och befaller med oåterkalleligt allvar samma sällsamma ord: Äran och offret.

Jag har i detta nu nått ned till något, som är en brinnande eld och en röst som talar ur ett stormande töcken - en röst som ropar likt väldiga vågor på ett omätligt hav - en röst som föddes ur ett töcken, en dröm, en dikt, en myt.

Som mörkret en gång rådde över djupen, medan Guds Ande svävade över vattnet, så svävar också därinne - innerst inne i mig - över dessa okända böljande hav ett krav - så som en vit sjöfågel en mörk natt över vågornas brus kan höja sitt gälla skri - ett krav på att jag som människa skall giva allt och offra allt för något förmer än mig själv. Men samtidigt måste jag också lyssna till och vill i mitt hjärta lyda rösten från den ödesstorm som så obevekligt och oväntat sänker de skönaste människoskepp och ödelägger de stoltaste människodrömmar och människoplaner: rösten som talar om alltings fåfänglighet och meningslöshet.

Berättelsen om korvetten Carlskronas tragiska undergång och myten om dess yngste underlöjtnants heroiska handling krävde alltid att på något sätt taga gestalt i mig själv och i mitt eget livsöde. I en bitter men befriande aning kände jag, att jag som korvetten Carlskrona var predestinerad att gå under och att som min farbror Carl dö i en heroisk handling.

Vi Lidmänner hade inget annat val.