DIATRIORON

Tåget som började gå bakåt

Från "Gossen i grottan", författad av Sven Lidman.

Unicus et pauper -vagus et profugus - fui super terramet ibi dissipavi substantiam meamvivendo luxuriose.Sed tamen semper mihi ipse constans.

Mitt tåg har ånyo stannat vid en av de otaliga små stationer, som karakterisera resan på denna bana: en oändlig serie av ständigt enahanda och ständigt återkommande, skenbart tillfälliga uppehåll. I samma ögonblick tåget stannar, vaknar jag ur min halvsömn i mitt ensamma soffhörn i min stora och rymliga kupé. Jag tittar trött och likgiltigt ut genom fönstret för att läsa stationsskyltens namn. Vilken station i ordningen är det på min långa resa, på denna i oändlighet utdragna färd mot någon okänd ännu avlägsnare oändlighet? Vad heter stationen?

Där sitter namnet på den - alldeles som den lösrivbara lappen på en väggalmanacka:

januari 24. Onsdag.

Och vilket oräkneligt antal stationer har inte mitt livståg redan stannat vid och lämnat bakom sig på denna långsamma, men samtidigt snabba färd mot den där slutstationen, vilken skenbart liknar horisontlinjen, som flyttar sig - längre och längre bort - och dock alltjämt är densamma. Och före varje station har det varit en tunnel att passera - en lång mörk tunnel.

Om liv är att sova, kan jag i sanning säga att jag i hög grad levat: jag har ett långt liv igenom farit ensam i förstaklass sovkupé. Ja, jag har suttit och sovit i mitt hörn i den uppbäddade dagskupén - frånsett de stunder, då jag samtalat och skämtat med de på- och avstigande resenärer och medpassagerare som jag tillfälligt råkat i salongsvagnen eller vid måltiderna i restaurangvagnen.

Men nu har jag vaknat ur min timslånga behagliga middagssömn. Jag har en angenäm känsla av ett hälsofyllt mornande. Medan jag söker återknyta minnesförbindelsen med de redan förflutna resdagarnas erfarenheter, säger jag kritiskt till mig själv, att jag är en tillvarons sömnturist, som begagnar även dagens få att jag är en tillvarons sömnturist, som begagnar även dagens få och betydelsefulla timmar till sömn eller dåsigt drömmande.

Men nu har tåget stannat vid stationen:

januari 24. Onsdag.

Jag beslutar mig plötsligt för att stiga ut på perrongen. Jag vill ha litet frisk luft och får dessutom lust att se mig omkring i det lilla samhället och titta på dess invånare och deras sysselsättningar. Medan jag fundersamt står och fumlar på dörrhandtaget, räk. Medan jag fundersamt står och fumlar på dörrhandtaget, räknar jag som hastigast över hur många stationer jag färdats förbi och stannat vid - ofta utan att stiga av en gång - och siffran stiger snabbt till närmare 25 000.

Tjugufemtusen stationer - och den här järnvägen heter Lidmansjärnvägen - och över dörren till min kupé hänger en pappskylt på vilken det i tryckbokstäver står »Reserverat» och därunder »Författaren Sven Lidman». Och när jag nu tittar ut, ser jag, att detta så snabbt framrusande expresståg är ett mycket långt tåg, att det har en hel mängd, en hel räcka vagnar bakom min. Det syns inget slut på tåget - det är mitt förflutnas alla vagnar med möbler och människor och minnen och teaterrekvisita - och det är mina förfäders vagnar med alla deras minnen och människor.

Tåget förefaller mig så långt som den längsta daggmask med ett oändligt antal segment, och varje segment är en generation. Och det är på väg från det förflutna till landet Framtiden och stationen Den yttersta domen.

När jag nu närmare granskar stationshusfasaden finner mitt förvånade öga tre urtavlor - var och en med sin tid: kroppens tid - själens tid - andens tid.

Men den sistnämnda klockan är utan både visare och siffror - och ovanför urtavlan står inskjutet i en ram - liksom man på somliga väggalmanackor har en särskild fals med plats för de skiftande månadernas namn eller dagens namn eller veckans namn eller årets namn - ja, i varje fall ett namn på den plats i den andliga tideräkningens värld, där jag nu befinner mig. Där står faktiskt ordet:

Njutånger

Finns det verkligen en station i Sverige som heter så?

Så heter i varje fall stationen, där jag nu har stannat, och jag säger ironiskt leende till mig själv:

»Njutånger! Vilket lysande lämpligt namn för en slocknande estetikers sista villabostad!»

Där ligger nyfallen snö på tak och träd och äng och åker. Tunt men vitt! Och i fonden ett blygrått, tungt, öppet vatten.

Medan jag stiger ut på vagnens trappsteg, ropar jag muntert och uppsluppet för mig själv:

»Ett fyrfaldigt leve för Njutånger!»

Men urtavlan under namnet - urtavlan utan siffror och visare - stirrar forskande mig tillmötes med sin tidlösa blick och frågar: Hur länge - hur länge - hur länge sedan?

I samma ögonblick jag vill stiga ut, nämner högtalaren i vagnskorridoren mitt namn, och jag får ett meddelande, att min svägerskas lilla tre dygn gamla dotterson avlidit på morgonen, sedan han i ambulans förts från BB till barnsjukhuset.

Jag blir stående på vagnens trappsteg i djup smärta vid tanken på den unga vackra förtjusande modern, som jag för endast ett par veckor sedan råkade ute i tågets restaurangvagn tillsammans med ett kaffedrickande sällskap yngre, medelålders och äldre medlemmar av den stora internationella och interraciala Barnaföderskornas Klubb av vilken man blir medlem först efter att själv ha genomlidit en barnsäng.

Jag skämtade den gången glatt och lustigt med den runda, men långa och eleganta lilla grossessan.

Blixtsnabbt - ödesbundet - alltbetvingande vill minnet föra mig bort från min bekväma kupé och mitt angenäma vaggande på fotsteget till vagongen. Jag måste bort och bakåt i tåget. Där finns någonstans några mycket betydelsefulla, fruktansvärt betydelsefulla minnen från mina båda äktenskaps första barnsängar och bakom dem och över dem och igenom dem minnet av något ohyggligt och förnedrande, som jag knappast vet om jag vågar eller orkar minnas eller tänka på eller tala om.

Då går det en plötslig stöt genom den långa tågsträckan, och tåget sätter sig långsamt i rörelse och börjar sakta rulla bakåt. Farten bara ökar. Jag ser namnet Njutånger försvinna för mina förvånade och förvirrade ögon.

Är det fråga om någon växling eller inkoppling av nya vagnar? Varför fortsätter tåget att alltjämt rulla bakåt?

Jag skyndar in i min varma och trygga kupé.

Där ligger min bibel uppslagen på Lukas 15 kapitel, vers 13:

»Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet.»

»Ibi dissipavit substantiam suam vivendo luxuriose.»

Ibi! Var?

Där i Njutånger.

Och nu sitter jag på ett livets tåg, som oavlåtligt rullar bakåt.

Bakåt - tillbaka - men mot vad?

Jag har ju färdbiljett i rakt motsatt riktning. Min biljett gäller för en resa framåt, en fortsatt resa framåt, men detta tåg går bakåt, obevekligt bakåt.

Jag söker se ut genom det stora, breda kupéfönstret för att orientera mig i terrängen och landskapet. Men det har redan blivit mörkt ute, och jag ser i fönsterrutan endast mitt eget oroliga, upprörda och osäkra ansikte.

Jag har tydligen fel på de invärtes belysningsanordningarna så att, när jag längtar efter att få se ut på människorna och landskapet omkring mig, jag endast ser och uppfattar mig själv. Men nu passerar konduktören därute i korridoren och öppnar dörrarna till min kupé: »Biljetterna om jag får be!» Jag letar fram dem - färd-, snälltågs- och resgodsbiljetten - alla tre - och läser än en gång texten på personbiljetten: »Tur och retur - Njutånger». Han tittar och säger bara: »Ja, det var retur - jag behåller den väl nu».

Han tog och behöll tydligen alla tre biljetterna. Men vem köpte dem? Och hur kom jag egentligen på det här tåget? Detta sällsamma tåg på vilket jag på en gång är fånge och förstaklasspassagerare.

Bloggen