DIATRIORON

Sven Hat och Sven Hämnd

Från "Lågan och lindansaren", författad av Sven Lidman.

Var gång jag i minnet ser tillbaka på dessa mina gymnasistår efter min farbror Sams död, måste jag förvåna mig över hur snabbt och skenbart spårlöst alla hans så ofta både muntligen och brevledes inpräntade pedagogiska maximer försvunno ur mitt medvetande:

• Tag vara på timmarna annars tappar du år.

• Om man använder timmarna och icke drönar i sängen!

• Varje bortdrönad dag är ett samvetsaggsfrö varje välanvänd timme ett utsädeskorn!

Ack, jag drönade i sängen och försov mig om morgnarna och tappade timmar och dagar och veckor och hela terminer, medan jag sprang Drottninggatan upp och ner minst fyra gånger om dagen. Med hjärnan fylld av dagens tidningstelegram eller nattens vällustdrömmar.

»Kl. 3 minuter före 1/2 8 kom Frida in och sa att klockan var en kvart över sju - kolossal osanning. Skulle vara i skolan 7.45, fick därför vända mig med ens mot väggen och sova.

Sedan jag läst över mina läxor efter lovet och en del av morgondagens läxor gick jag och latade. Gick till skolan kl. 1 och hade just inget trevligt. Jag fick igen en B?-provräkning. Hade Mellan två timmar. Jag märker nu hur lätt man ändrar tankar. Förra året hatade jag Wendels. Nu tycker jag att han var hygglig. Men han kommer visst att dö nu, stackars karl, och i stället kom så den där dumma Mell6n. Eftermiddagen förstörde jag med att klippa ut notiser om kriget och läsa litet fransk grammatik.

Frida väckte mig kl. 1/2 7, men jag orkade inte upp förrän kl. 7. Hade fransk provskrivning på conditionalis, troligtvis underkänd, således tredje underkända denna termin, kom fast för Mellå, när jag skrev av ett matematiktal under latinet. Diable.»

Ja, det var gymnasisten Sven Lidman i pauserna - ty läroverk och lektioner voro för honom faktiskt ingenting annat än pauser i den inre kamp som var hans verkliga tillvaro under de tre sista gymnasiståren.

Han var på något sätt oavbrutet i kampställning, ensam i en skyttegrav från vilken han sköt på allt och på alla, på lärare som lärjungar, på mor som syster.

Det slutande nittiotalet hade på lärarbanan slungat in en ung uppsättning moderna - radikala - verdandistiska - socialt intresserade lärarkrafter. Där lyste och bländade ibland oss en termin eller två Richard Steffen, om vilken David Sprengel kunde sakkunnigt förtälja att han sattes mycket högt av Oscar Levertin. Han var ju - enligt vår uppfattning - det näst högsta en människa kunde bli här på jorden: han var docent i litteraturhistoria vid Uppsala universitet och enligt vännen Davids uppgift en av Gustaf Frödings närmaste vänner och dessutom berömd Bellmansforskare.

Som ett högre väsen lyste han för mig upp både klassen, klassrummet och skolgången, en enda termin, och försvann så till ett lektorat i Örebro, saknad och beundrad, ja, jag behöll livet igenom en känsla för hans väsen och egenart som aldrig utplånats.

Men det var andra av dessa yngre lärare med vilka jag genast kom på krigsfot. Det var den unge elegant; mörkögde läraren i svenska och historia, som på sin väg uppåt mot de pedagogiska höjderna, i sitt socialorienterade intresse redan höstterminen i 7: 1 gav oss som ett av ämnena vid en modersmålsskrivning på lärorummet »Mina tankar om strejker».

Jag var ju reaktionär romantiker.

Jag skrev ut i luften och upp i det blå - utan någon som helst kunskap eller orientering i min samtids sociala värld och ekonomiska förhållanden - en feodalreaktionär uppsats, där jag bl. a. yrkade på stränga fängelsestraff för varje person som sökte anordna eller deltaga i en strejk. Straffarbete på Långholmen, varken mer eller mindre, det var vad som behövdes för att hålla packet i schack - och kavallerichocker med dragna sablar skulle snart skingra varje socialistiskt demonstrationståg.

Ja, det var mina »tankar» om strejker höstterminen 1898 i 7: 1 - prat och fraser uppsnappade i samtal mellan enfaldiga äldre herrar.

Ack, att den unge vikarierande lektorn hade varit en verklig psykolog och pedagogiskt levande lärare och försökt hjälpa den livsokunnige gymnasisten till rätta i hans värld av dimmor och drömmar, okunnighet och overklighet! Hur hade ej en sådan lärare kunnat leda och upplysa mig och löst mer än ett av mina problem! Men nu var han röd om kinderna och blixtrade med ögonen, när han kastade temaboken till mig med orden:

• Ja, Lidman är den ende i klassen som har valt ämnet »Mina tankar om strejker», men det vill jag bara säga Lidman, att inte är det mina tankar.

Och jag svarade blixtsnabbt och försmädligt, medan jag medvetet byggde upp en serie murar mellan honom och mig:

• Nej, när ämnet var mina tankar om strejker så kan jag ju omöjligt skriva om lektorns.

På detta första möte mellan oss byggdes obevekligt upp en två år lång fiendskap mellan lärare och lärjunge, där mina betyg i modersmål och historia oavlåtligt rullade utför: vårterminen 1899 fick jag t. o. m. underbetyg i svenska och måste under ferien på Odersberga skriva svenska teman för ferieläraren i Norra Latin, som fann mina uppsatser utmärkta och åstadkom min uppflyttning i studentklassen.

Med vilken fintlighet och slagfärdighet och uthållighet uppehöll jag ej detta oavlåtliga guerillakrig mot en mäktig lärare. Skickligt och hänsynslöst satte jag in mina florettstötar i denna ojämna fäktning och triumferade var gång jag såg hans rodnad och raseri i nederlagets stunder.

När jag en gång skrivit en lyrisk poetisk uppsats om den tyska nyromantiken i dess egen hyperboliska stil - ack, jag hade redan läst Novalis och avonaniserat Schlegels Lucinde, inköpt i Reclams universalbiblioteksupplaga, och frossat i Heine och snuddat vid Jean Paul - förutom Ahnfelts Världslitteraturens historia från min fars boksamling - sade den intet ont anande lektorn i munter skadeglädje:

• Nu, mina herrar, ska ni få höra Lidmans s. k. tankar om den tyska nyromantiken. Och så började han läsa ett längre stycke nyromantisk bombastisk fraseologi, medan klassen förtjust vred sig i vrålande gapskratt. Jag reste mig upp, såg mig omkring på kamraterna och vände mig så artigt leende mot läraren:

• Värdigt auditorium lektorn skaffat sig.

Han rodnade och röt åt mig att sitta ned, men avslutade snabbt uppläsningen.

En annan gång, då jag önskade fälla honom i hans sätt att fylla min temabok med oavlåtliga ändringar och utrop som »osmakligt» - »barnsligt» - »dumt» och liknande hade jag utan att sätta citationstecken skrivit av ett långt stycke Victor Rydberg på temaboksuppslagets högersida för att sedan på den följande sidan låta citatet sluta med det stora författarnamnet - placerat sist i en liten parentes.

Lärarens röda bläck flöt skoningslöst ut över den Rydbergska prosan, tills han därnere i den lilla parentesen på följande sida fann det den tiden sakrosankta författarnamnet och fegt strök över sina egna ändringar.

Vid temagenomgången i klassen tillrättavisades jag med orden:

• Lidman skall komma ihåg att man sätter citationstecken kring vad man lånar från en författare.

Det var som sagt en serie intellektuella kraftmätningar både vid historie- och modersmålslektionerna - en oändlig räcka orddueller där jag i klassens ögon oftast avgick som segrare.

Jag minns en av de sista. Temaämnet hade varit Carl Michael Bellman. Jag hade redan läst och avnjutit Strindbergs Bellmansgläfs i Nya Riket och med ett för mig alldeles nytt socialt patos tagit hand om Carl Michael, tills jag avslutade hela uppsatsen med några ord om hans tragiska bortgång i social misär:

»Och så kom fiskalen döden och tog den stackarn.»

Lärarns replik till mig vid genomgången av skrivningarna i klassrummet var klar och entydig:

• Ja, Lidman har naturligtvis funnit upp det mest krystade och smaklösa uttryck för vad döden är som en människohjärna kunnat uttänka: han kallar döden för fiskal. Haha!

Tacksamt flin i klassen tills jag reser mig halvbugande i bänken med ett leende och en rörelse av huvudet, som jag inbillar mig vara en rokokokavaljers, när han artigt hälsar sin motståndare i duellen, ögonblicket innan han sätter in den dödande stöten:

• Lektorn misstar sig tyvärr - och det kan ju den bäste göra - det är Shakespeare.

Och så nämner jag i förbigående skådespelets namn, akt och scen och sätter mig och ser melankoliskt ut i tomma rymden.

Hans rodnande och hjälplösa ilska fick jag utstå ända upp i studentexamen, då censorn-professorn vid det förhör han själv anordnat på Gustaf III:s inrikespolitik före statsvälvningen blev överraskad av eleven Lidmans djupa kunskap i ämnet. Först frågade professorn om man nyligen förberett sig på ämnet, och på lärarns nekande uttryckte han sin förvåning över att jag haft så lågt betyg i historia.

När vi kommit ut i korridoren exploderade läraren för sista gången i min närvaro inför examenskamraterna:

• Ja, Lidman har då alltid tur - vet han ingenting så kan han prata så att folk tror han vet något - men råkar han så händelsevis ha några kunskaper så tror folk genast att han är ett geni.

Men det var fler lärare än han som med missnöje mötte mig i min s. k. mogenhetsexamen.

Jag hade vid de skriftliga provens avläggande skrivit en högst övermaga uppsats om »Gudarnes roll i den antika hjältediktningen» och bl. a. jämfört Odysséns paradisskildringar med Johannes Uppenbarelses och funnit Homeros' oändligt skönare. Det gick bland gymnasisterna vilda rykten om att kristendomsläraren skulle ha yrkat på min relegation, men att docenten Bergstedt velat ge mig A, medan rektor Carl Lundberg velat utjämna motsatserna och föreslagit Ba.

Vad jag själv vet är endast att min snälle och fine kristendomslärare på examensdagen sade mig, att han inte hade kunnat ge mig underbetyg i modersmålet, men att han skulle ge mig så lågt betyg som möjligt i kristendom.

• Och jag hoppas att Lidman därmed för all framtid skall lära sig förstå det skrivna ordets betydelse och människans ansvar inför detsamma.

Om jag nu någonsin lärt mig det

När jag här i minnets ljus ser denna serie scener ur min gymnasisttillvaro så skoningslöst blottas för mig själv, förstår jag att jag här på själva tröskeln till livet ej blott var det ångestfyllda sinnesgalna könet - ej heller enbart den oroligt bidande och kämpande offerlågan i längtan efter att finna sitt altare - utan att jag också var en värja, en vilja - ett stycke liv som aldrig ville låta sig kvävas och kvaddas av några jordiska makter och myndigheter.

Jag var inte bara en låga som längtade efter ett altare. Redan här på startplatsen till livet gömde jag under pojkblusen en värja och en dolk - välkända vapen för renässansens och barockens duellanter och yrkesfäktare.

Ja, ser jag rätt noga ned i djupet, skymtar jag här på botten, på mitt ödes scen, skuggorna av två mig alldeles okända gestalter. Det är inte längre bara herrarne Lust, Lat, Lek, Feg, Flykt, Svag och Svek - alla med förnamnet Sven - som uppföra sitt hemska maskspel på den mörka scenen - utan där stiger ur kulissen ett alldeles nytt par fram, vars namn jag nu med en smula motvilja tar på mina läppar:

Sven Hat och Sven Hämnd.

Mina Norra-Latin-år voro i själva verket fyllda av ett brinnande hat. Jag minns ännu hur innerligt jag hatade den parallella klassens lärjungar - både i grupp och som enskilda. Om det var vår rektors omedvetna känsla av välbehag inför det aristokratiska och förnimmelse av att lika barn leka bäst, som dikterat placeringen vet jag ej nu - då föreföll den mig vara en naturlig avspegling av ett naturligt urval. Ty C-klassen syntes mig nästan uteslutande rymma varje årgångs uppsättning av sönerna till bördens, börsens och maktens representanter i samhället.

De buro tadelfria, självlysande, skräddarsydda kostymer. När det blev modernt med de mycket korta färgglada vårrockarna, som knappast voro ett par tum längre än kavajerna under dem, bländade de mina ögon med sina snitsiga kanariegula, senapsbruna, kungsblå eller spenatgröna konstverk. Men deras kubbar, handskar och slipsar - eller deras ridbyxor och sporrklirrande stövlar, när de i sin magnificens skulle förlusta sig - efter några idiotiskt tråkiga och dödande lektionstimmar - med någon eller några timmars ridning! 0, avundens alla djupa grotthelveten de äro fyllda inte bara av vackra, fattiga unga kvinnor, utan också av stackars illa klädda fattiga pojkar!

Jag hatade och avundades alla dessa mina klasskamrater. Men mitt hat var rent negativt och personligt. Jag fann aldrig på att bygga något politiskt eller filosofiskt partiprogram på min avundsjukas avbrända marker. Min avundsjuka kallade mig aldrig till kamp mot något slags sociala eller ekonomiska orättvisor. Mina klasskamrater av enklare börd, socialklass och ekonomiska förhållanden intresserade mig inte ett dugg.

Jag hatade och avundades alldeles på egen hand.

Samtidigt som jag genomled dessa missnöjets oavlåtliga martyrier var ju klassen i själva verket full av muntra, vakna och verksamma pojkar, för vilka senare i livet skoltiden blev en serie glada och sorglösa minnen - och lärarna, med givet undantag för Caput, rektorn, en serie lustiga och lättlurade, men i grund och botten snälla skämttidningsfigurer. De visste ingenting om mitt patos när jag i 7: 2 A skrev min stora smäde- och avskedsdikt till skolan:

Jag är ej radikal tillräckligt, jag,för lärarn och kamraten.

Men jag visste också att jag en gång skulle bli en stor och världsberömd skald, och då skulle alla de avundade snobbarna och snorkarna med avund se upp på mig med världsglorian som bakgrund. Men när de ville hälsa på mig och påminna mig om gammalt skolkamratskap, skulle jag föraktfullt svara dem:

• Sannerligen jag kände Er aldrig - hur var det namnet var? Alldeles som »Professorn» hos Bertil Malmberg:

Hur skönt att hämnas varje spefull blick- att giva allt tillbaka stick för stick!Å, jag skall minnas, jag skall aldrig glömmaden tårkalk som jag nöddes tömma,de lömska åsnesparkar som jag fick.

Första hälften av mitt stora hat- och hämndprogram omsatte jag genast efter studentexamen i praktiken: jag slutade med ens att känna igen eller hälsa på alla dessa av mig som snobbar och snorkar uppfattade hyggliga, mer eller mindre begåvade eller obegåvade klass- och skolkamrater - alla eleganterna från bördens och börsens avundade kretsar. Ja, t. o. m. den grevlige avdelningskamrat som en gång i 6: 1 A upptäckte mina misslyckade långbyxor och gav dem det bevingade namnet spektrumsbyxorna och som en annan gång i någon feodal föraktkänsla torkade av innersidan till pulpetbläckhornets lock på min högerkind lika behändigt som någon av hans förfäder kanske satte sitt slavägarmärke på någon trälpojkes kind - även honom mötte jag med en tom blick av likgiltigt främlingskap; jag visste ej längre vad han hette eller vem han var.

Men jag har inte bara bränts av hatets och den hjälplösa avundsjukans hela bitterhet - jag fick också några gånger dricka hämndens ljuva vin i konstnärligt formade bägare och glas av silver och kristall. För den ytliga och sjukliga människonarren är ju skadeglädjen den enda form av glädje som han får uppleva.

Jag kan aldrig glömma den djupa behagliga vällustkänsla som fyllde mig, när jag första gången på gatan mötte min forne historie- och modersmålslärare, och han sträckte handen mot huvudbonaden för att vänligt besvara den väntade hälsningen, och jag bara stirrade honom med ett kallt, oberört föraktfullt och ringaktande hånleende in i ögonen.

Jag hatade honom, och en gång skulle jag på ett eller annat sätt få tillfälle att hämnas hårdare än med en utebliven hälsning.

Tillfället kom tidigare än jag kunnat ana. Som den svenska litteraturens stora lyriska framtidshopp blev jag hösten 1907 intervjuad av en känd Svenska-Dagblads-journalist, som återgav min naiva och egenkära svada på så lyckat sätt, att rodnaden och blygseln än i dag hindra mig att infandum renovare dolorem genom att på nytt läsa den. Men jag minns att jag hade en enligt min uppfattning mycket lyckad passus om den unge lysande formgivarens egendomliga öde att upp till studentexamen vara underkänd i skriftligt modersmål.

Och hämndens hjul skulle bokstavligen fortsätta att rulla över honom. Hösten året därpå brukade jag ibland låna min dåvarande svärfars dogcart eller viktoria för att visa upp mig på Stockholms Strandväg och Kungsträdgård under gängse promenadtid för alla dem som jag en gång avundats och hatat som snobbar och snorkar, fiender och föraktare. Hade jag på den tiden haft någon djupare självkännedom, borde jag ha förstått att jag i själva verket var ute och åkte i mina gossårs fina glaskupé. Som yttre skäl till dessa mina vagnpromenader anförde jag alltid att jag måste hämta några böcker i Nordiska Bokhandeln eller hos Nordin & Josephsons.

Och så rullade jag fram i viktoria eller dogcart - »lätt skuggad av thielska miljoner, ännu med den levertinska lagern om pannan» - förbi Strandvägen, Arsenals- och Fredsgatorna upp till Drottninggatan. Men en dag när den utsökt eleganta dogcarten just svängde upp vid hörnet Fredsgatan-Drottninggatan tvingades min unge f. d. historie- och modersmålslektor att hoppa upp på trottoaren, enär han - kanske upptagen av sina karriärdrömmar - inte observerat det eleganta åkdonets entre på hans livs scen.

Han stirrade förskräckt uppåt och mötte min ironiska blick - jag kände mig kanske och såg nog ut som David Sprengel i en av hans attityder å la polsk greve. Jag misstänker nu att hade jag varit dogcartens kusk, hade jag nog manövrerat mitt åkdon så att det vänstra stora hjulet ofrivilligt åtminstone klippt till min forna antagonists tår ett tag.

Det finns människor, som säga sig tro, att man aldrig kan ha någon verklig glädje av att hämnas. Av egen erfarenhet kan jag tyvärr intyga att för en skenets och skimrets, gestens och själsköldens lindansare är hämnden en intensiv triumf och njutning. När dogearten kört mig åter till vår lilla Parkuddsvilla - för mig ett litet smycke av behagfull inredning och trevnad - sa jag till min sköna, nittonåriga hustru:

• Hör du, ska vi inte dricka lite champagne till middan i dag - jag känner mig faktiskt upplagd för champagne just nu.

Och så drack vi vår champagne utan att min hustru ens anade att det var Sven Hat som drack ett hämndens välsmakande gravöl på en lyckligt dödad fiendes grav.

Lika litet anade jag själv, att en gång skulle också Sven Hat och Sven Hämnd under outsäglig smärta och smälek bli spikade på ett försoningens och förlåtelsens kors av trä - och jag själv till slut, utan detta mitt förfärliga ressällskap, ensam träda fram inför Honom, som skall dra alla gärningar till doms, när Han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.

I den stunden, då jag icke längre är en av medspelarna i ett kringresande teatersällskap utan en tom teaterscen, och då Domaren skall träda fram och avkunna sin dom över att den för mig egentligen alldeles okände scenägaren lämnat ut sin lokal till spöken och patrask - lindansare, lymlar och lustigkurrar - måste jag dock med stolthet och tacksamhet minnas, att en gång lyste och lyfte sig från dess slitna och smutsiga bräder en levande låga för att aningslöst stiga mot stjärnorna och skyn - en helig frihetens och °världslighetens låga, som på en gång var och icke var jag själv men ett lån av ofattbar nåd som tacksamt lämnades igen.

Den gången i dogcarten var jag endast en lindansare, som framgångsrikt tävlat och visat upp sina fyrverkerikonster på den stora världscirkusen - ett dubbelväsen av konstnär och karriärist, som dock innerst inne dunkelt anade att han inte var skapad till att vara en med sitt levnadsfyrverkeri segerrikt framvirvlande lindansare utan en ensam offerlåga på ett tempels altare.