BLOGG

"Sjelfva stenarne tala" i Västerås

Publicerat

5 december 2025

Här ses vårt fosterland i sammandrag med höjd och dal, med sjö och lunder svala Ej blott om tro, som kan försätta berg, nej om allt stort, som gifver lifvet färg, du här lärt sjelfva stenarne att tala.

Sam Lidman hette mannen som lärde "sjelfva stenarne att tala" i Västerås. Han gjorde det på Djäkneberget och började det för 100 år sedan. En originell, sträng herre, full av "storsvensk" idealitet och gammaldags militär grandezza. Han var för resten farbror till författaren och frikyrkomannen Sven Lidman, som några år i slutet av förra seklet fick Sam Lidman till uppfostrare.

Sven Lidman glömde aldrig de åren; han berättade om dem och om sin stränge farbror på Djäkneberget vid en författarkongress i Västerås 1956, och den minnesbild han gav av den originelle kaptenen, gymnastikläraren och språklektorn Sam Lidman blev en högtidsstund för åhörarna.

Talet finns bevarat på fyra grammofonskivor, nu dyrgripar hos doktor Sven Olsson i stadsarkivets djupa källarvalv i Västerås eleganta stadshus.

De flesta som nu promenerar runt Djäknebergets vackra domäner blir kanske en smula konfunderade över alla de 800 stenarna med sina underliga sentenser, som till exempel

Låt berget frambringa
frid ibland folket

eller den här:

Fanorna fladdrade för vind
i blågult svaj
i de förtrycktas frihetsvår
i folkens maj.

Under 1800-talets första hälft brann valborgsmässoeldar och hälft tjärtunnor från ett krön på Djäkneberget då blott moras, enbuskar, ljung och törne. Det gamla Rudbeckianska gymnasiets alumner, de s k djäknarna, svarade för denna traditionella vårhälsning, och från dem har berget sitt namn än i dag.

När Sam Lidman kom till Västerås 35 år gammal 1859 var han invalid. Vid en artilleriskjutning hade han som ung officer fått ena benet avskjutet av en förlupen granat, och han ägnade sig sedan åt den diplomatiska banan. Han blev västeråsare av en slump: han förbigicks när generalkonsul skulle utnämnas hos kejsaren av Brasilien, och när han läst i Postgumman [Post- och Inrikes Tidningar] om att en annan [Gunnar Hyltén-Cavallius] fått jobbet råkade han få se en annons om en lektoratstjänst i främmande levande språk vid läroverket i Västerås. Han sökte och fick tjänsten.

Under sin tid i Västerås kom Sam Lidman att spela en framträdande roll i skarpskytterörelsen, där han blev befälhavare. Övningsplatsen var förlagd till Djäkneberget, och Lidman kom då på idén att göra det vildvuxna berget till en folkpark med stenar som bland annat påminde om Sveriges stolta historia.

1862 blev idén verklighet och på en klipphäll lät han hugga in årtalet 1862 samt ett par rader ur psalmen 211:

Skyr du mödan jeg och svag
förestår dig nederlag, fångenskap
och döden.

Helgonabacken heter den öppna platsen framför berghällen till höger om denna berikade Västerås stad 1899 stenantalet på Djäkneberget med en fyra meter hög sten i röd granit med en ormslinga på framsidan och texten:

Sam Lidman,
Djäknebergets omskapare.
Af Vesterås stad 1899.

Sven Lidman karaktäriserade sin stränge farbrors idealitet som 'storsvensk, storhetstidspatriotism', en idealitet som var i samklang med tidens stämningar. Namnen på stigar och vägar har de allra flesta 'storsvensk' anknytning: Odinslund, Skandiavägen, Kungsstigen, Kungsängen, Riddarevägen osv.

På Himmelsberget finns ägnade minnet av Karl XI, Gustaf III, Martin Luther, Lennart Torstenson, Oxenstierna [Axel Oxenstierna], Linné [Carl von Linné], och över Odinslund finns monument Gustaf II Adolf, Swedenborg [Emanuel Swedenborg], och där finns också Skattestenen, Sångarstenen och Krigarstenen. Vid Gränsmuren kan man på stenarna läsa sådana namn som Stjernhielm, Stjernhöök, Svante Sture, Nils Sture, Olof Rudbeck, Johannes Rudbeckius, J O Wallin [Johan Olof Wallin] och Ehrensvärd.

Sam Lidman gjorde sannerligen stora offer för att realisera sin idé: hans tillgångar räckte inte till, och han fick skaffa pengar bland offervilliga västeråsare. Oskar Gunnstedt och Per Jakobsson hette ett par arbetskarlar som hjälpte Lidman med grovgörat. Gunnstedt jobbade med inskriptioner 72 timman à 20 öre och 88 timmar à 18 öre summa 23.20, allt enligt gamla fakturor. Stenhuggare N Johansson arbetade 1894 131 timmar à 20 öre, summa 26.20, medan åkare A H Kohlin 1893 skickade räkning på 14 dagsverke, Häst à Kar 2 kronor och 14 dagsverke, 2 man 1.75, summa 3:73".

Förgyllare Ch. Billberg betingade sig en femma jämnt för "Prins Gustafs namn förgyllt med äkta guld” den 10 juli 1893.

Men trots denna efter nutida förhållanden mycket billiga arbetskraft hade Lidman det svårt med finanserna: hans hushållerska berättar att han "drog åt svångremmen och bara åt ett mål om dagen".

Lidman dog 1897, men dessförinnan hade han vid några tillfällen erbjudit Västerås stad äganderätten till denna märkliga anläggning. Först 1901 kom Djäkneberget helt i stadens ägo, medan de trassliga ägandeförhållandena retts ut.

Nu sköter Västerås parkstyrelse berget med den äran: där finns en del djur att titta på, Helgonabacken har blivit skridskobana på vintern och fotbollsarena på sommaren, idylliska promenadstigar genomkorsar området, och det finns som sagt massor av inskriptioner på stenarna att läsa och begrunda. Därtill är utsikten över stan magnifik.

Hazz

KÄLLA: Dagens Nyheter, 2 april 1962