Tjänsten efter Sprinchorn [Gustaf Ernst Sprinchorn] söktes av flera personer. Bland dem återfinnes Justus Gabriel Bexell, känd bland annat för sin medverkan vid tillkomsten av "Göteborgs stifts historia och herdaminne". I sin ansökan anför han, att österländska litteraturen länge varit ett mål för hans mödor. Även sedan han odelat ägnat sig åt de teologiska vetenskaperna hade han samtidigt sökt vinna en närmare kännedom om den orientaliska litteraturen, i den mån som denna hade gemensamt med dessa vetenskaper. Han skulle skatta sig lycklig, säger han, om han fann en väg öppnad att med större framgång fullfölja ett studium, som han icke blott av böjelse älskade utan även högaktade för dess nytta.
Ingen av de sökande kom emellertid i fråga till tjänsten. Ärkebiskop Jacob Lindblom sökte efter en annan lämplig person. Hans val föll på Sven Lidman, docent i orientaliska litteraturen i Uppsala. Själv uppger Sven Lidman, att ärkebiskopen i ett särskilt brev erbjudit honom sysslan med en årlig lön av 800 riksdaler Hamb. banco och med ett löfte att efter sex år få ett pastorat med bibehållande av docenturen. Här följdes alltså regeln om 6 års tjänstetid. Sven Lidman tjänstgjorde då i Kumla [Kumla prostgård] i Strängnäs stift, biskopen var nöjd med honom och ville behålla honom. Biskopen var Carl von Rosenstein, som trodde att Sven Lidman efter en längre tids vistelse i ett främmande land skulle finna det ledsamt och som förespeglade honom att efter avlagd teologisk examen skulle någon öppning yppas vid gymnasiet i Linköping. Sven Lidman vädjade nu till sin far om råd. Slutligen accepterade han anbudet. 18 juni 1811 skriver ärkebiskopen till utrikesstatsministern Lars von Engeström, att han kan lämna det svar att Sven Lidman under säkert hopp om sina lönevillkor samt nödiga respengar fram och tillbaka fattat beslut att fara till Konstantinopel, om han blev utnämnd. Så fort Sven Lidman blivit prästvigd skulle ärkebiskopen ofördröjligen insända sitt förslag.
Sven Lidmans villkor för antagandet av tjänsten finnas utförligare presenterade i ett kungligt brev 30 maj 1811 till ärkebiskopen. Utom lönevillkoren yrkade Sven Lidman på att därest Sprinchorn skulle förordnas att för någon tid förestå beskickningen han skulle få använda en någorlunda tillräcklig resetid för att under vägen kunna uppehålla sig på de ställen, där han fick tillfälle att utvidga sin kännedom i språken och vinna större skicklighet att bestrida sysslan. Han ville också bli frikallad från skyldigheten att förete seminarii betyg, innan han ordinerades till präst, samt att ordinationen och pastoralexamen förrättades i Uppsala, ehuru han tillhörde Linköping stift. Detta borde icke lända till något prejudikat, eftersom Sven Lidman var en grundlig filolog, som i denna lärdomsgren med heder både speciminerat och "docerat". Ärkebiskopen hade ansett att dessa förbehåll icke kunde uppföras på förslaget. Sven Lidman var därtill mera skicklig och förtjänt än de sökande som anmält sig före ansökningstidens utgång.
Kungl. maj:t resolverade och biföll, att ärkebiskopen utan förslags upprättande fick anmäla Sven Lidman till legationspredikant. Han skulle erhålla samma lönevillkor som sina företrädare. Den längre resetiden avisades, eftersom Sprinchorn redan hemkommit. I fråga om Sven Lidmans anhållan om ett regalt pastorat efter hemkomsten uttalade Kungl. maj:t, att han genom ett nitiskt uppfyllande av sina plikter borde hoppas att i likhet med sina företrädare bli ihågkommen. Sven Lidmans anhållan om ordination utan seminarii betyg samt om pastoralexamen bifölls. 18 september 1811 skedde utnämningen. Utrikesstatsministern Lars von Engeström underrättade Palin [Nils Gustaf Palin] om utnämningen i en depesch 20 oktober 1811, i vilken även meddelades, att Sven Lidman skulle fungera som legationssekreterare. I en skrivelse av samma datum till Palin uttalade kabinettssekreteraren Aron Hjort, att det vore önskligt, om Palin i Sven Lidman funne ett slags "trevlig representant" för sitt fäderneslands nya förhållanden. Sven Lidman var känd som en "ganska solid och beskedlig karl".
På senhösten 1811 startade Sven Lidman sin resa, som gick från Helsingborg genom Danmark till Hamburg. Därifrån fortsatte han genom Tyskland, där han passerade flera städer och fortsatte till Prag och Wien. Vägen togs sedan över Bukarest, där han sammanträffade med den lutherske prästen Klockner, och Adrianopel varefter han inträffade i Pera och Konstantinopel 8 februari 1812. Till Lars von Engeström skriver han, att han skall ställa sig dennes instruktion till "nogaste" efterrättelse, men vad denna innehöll meddelar han icke. Vid sin ankomst blev han väl mottagen av minister Palin och dennes fru. Han säger sig övertygad om att han i dessa goda och intressanta människors hus ej skall ångra sin resa. Även i fortsättningen skulle han ge uttryck för sin stora uppskattning av den Palinska familjen. Sven Lidmans första prästerliga förrättningar gällde ett sjukbesök och en begravning. 'Men hans församling var ganska liten, högst 10 personer, Predikningar höllos på franska och tyska och nattvardsgång ämnade han hålla långfredagen och påskdagen, men sedan ingenting före jul, enligt den hittills följda seden. Han hade så smått börjat lära sig turkiska och nygrekiska, ehuru ej med något allvar. Först vid årets slut räknade han med att tala och förstå nygrekiska. Med turkiskan fick det tills vidare anstå. Visserligen voro hans ämbetsförrättningar som präst få eller nästan inga, men i stället upptogs hans tid så mycket mer av legationssekreteraresysslor. Dessa togo mer av hans tid i anspråk än han trodde. Han påstår sig ha under sin korta vistelse skrivit flera chiffer än Sprinchorn under hela sin tid. Han klagar över den aviga chifferskrivningen med den nuvarande politikens konstgrepp, som tröttar honom. Ingen kan, säger han, livligare än han önska fred. Om denna kris fortsätter länge, betages han möjligheten att någonsin nå det mål som han bestämt för sin vistelse i Konstantinopel, nämligen kännedomen om landet och språket.
I ett annat sammanhang talar Sven Lidman om det turkiska folket, sådant han sett det på sina ensamma promenader. Ingen hade sagt ett ont ord till honom, alla voro tvärtom hövliga och förekommande. Man är säkerligen, säger han, tryggare i själva Konstantinopel än i London och Paris. De enda som man måste akta sig för, äro de kristna, i synnerhet västlänningarna, som är ett utskum av bedragare från alla hörn av Europa. Han hade blivit bedragen av ett av sina får, en tysk luthersk skräddare, vid handel av några småsaker, som dessbättre ej voro så mycket värda.
Men tristessen är det oftast återkommande ämnet i hans korrespondens. För sin vän, läkaren och den vittre författaren Magnus af Pontin, klagar han 1814 över det dystra livet i Konstantinopel. Här talas aldrig om annat än penningar och skvaller i societeten, om eld och pest, om strypta eller dränkta personer. Med sådana saker kunde man, menar han, fylla en foliant. Det vore synd om den, som nödgades skriva därom och ännu mer om den, som nödgades läsa om sådant dravel. Men hans far varnar honom för att ge efter för någon ledsnad. I samband med en planerad resa till Smyrna och Efesos rådde han honom att med färdighet språka med landets inbyggare, och då skulle intresset bli så mycket större. Han förutsätter, att hans son allvarligt arbetade på att lära sig detta svåra språk, varigenom han vid hemkomsten kunde gagna fäderneslandet med säkrare och mera upplysande anmärkningar över Orienten än företrädarna. Fadern utgick från att det dagliga arbetet, predikandet och korrespondensen, skulle så upptaga hans tid att de ledsamma stunderna blevo få. Arbetsamhet vore det rätta motgiftet mot den obehagliga ledsnaden, som alltid var sysslolöshetens bihang. I ett annat sammanhang skriver fadern till honom, att ledsnaden upphör med arbetsamheten. Detta axiom har jag, heter det, prövat. Så länge krafterna medgiva borde nu för tiden varje ämbetsman med nöje sköta sin syssla.
Stundom gästades Konstantinopel av svenskar, med vilka Sven Lidman kom i kontakt. I slutet av april 1812 anlände som kurir en före detta svensk kunglig sekreterare från Petersburg, Hummel, dvs. Arvid David Hummel. Sven Lidman betecknar honom som ett original av högfärd och intrig. Trots att han som svensk borde ha intresserat svenskarna, stod han enligt Sven Lidman genom sitt uppförande helt främmande för alla. Men i stället fick man en ny och ypperlig förstärkning av två landsmän, general Johan Henrik Tawast och en ung greve von Rosen, Gustaf Robert von Rosen, som var ambassadkavaljer till Tawast. Med von Rosén var Sven Lidman nära lierad, de bodde tillsammans, språkade, politiserade och prisade sitt älskade fädernesland.
Sven Lidman hade emellertid ekonomiska bekymmer. I en skrivelse till utrikesstatsministern Lars von Engeström 22 november 1812 framlägger han sin sak. De medel om 698 riksdaler, som han i Stockholm erhållit från statskontoret, hade tvärtemot vad han enligt andra resandes informationer förmodat blivit tillräckliga. 300 riksdaler hade han sparat som lön för det första halvåret 1812. Men denna summa hade icke, anför han, med den sparsammaste hushållning kunnat vara tillräcklig för en vistelse på en ort, som var den dyraste i Europa. Han hade nödgats sätta sig i skuld för att kunna gottgöra denna skuld med det underhåll för det senare halvåret, om vars utsassignerande han genom Palin dagligen väntat besked.
Brev hade ankommit, men Sven Lidman ansåg sig bortglömd. Han hoppades att Lars von Engeström skulle behjärta hans situation, då något understöd från hans familj ej vore att påräkna. Han hade trott sig kunna enligt löfte vid utnämningen beräkna utom den för sysslan anslagna ordinarie lönen 200 riksdaler, som beviljats Sprinchorn för biträde vid legationen av brist på annan sekreterare. I sammanhanget åberopar han minister Palin, som bäst kunde intyga om hans biträde vore nödvändigt och om hans arbete varit träget vid en mission, som utom vanliga göromål omfattat en vidlyftig konsulatskorrespondens. Han hade ansett att de 698 riksdaler voro avsedda dels såsom resepenningar, dels som löpande lön från den dag som han anträdde resan.
Sven Lidman påpekar vidare, att han fått sin utnämning på grund av kunskaper i österländska språk och ålagts att försöka skaffa sig tillräckliga insikter i turkiska språket för att tjänstgöra som tolk i detta språk. Hans åtagande och i följd därav hans göromål voro ojämförligt mera mångskiftande än företrädarnas. Utgifter för inköp av nödiga böcker, bland vilka Meninskis oundgängliga lexikon med onomasticon betalades med 100 piastrar, och utgifter för språkmästare, som betalades med 2 à 5 piastrar i timmen trots att sådan ej stod att uppbringa, hade mångdubblats utöver hans tillgångar.
Sven Lidmans vädjan förklingade emellertid icke ohörd. 1 november 1815 beslöt Kungl. maj:t att anbefalla statskontoret att till Sven Lidman utbetala 200 riksdaler årligen, som försäkrats honom utöver det vanliga traktamentet för en legationspredikant. Verksamt stöd har säkerligen Sven Lidman fått av Lars von Engeström. Denne har också tillställt honom ett brev daterat den 2 november. Här förklarar han, att det berodde på ett missförstånd i statskontoret, att Sven Lidman icke erhållit samma löningsförmåner som sin företrädare. Den lönetillökning som utlovats honom vid utnämningen, skulle vid följande kvartal utgå. 25 januari 1814 skrev Sven Lidman ett tackbrev till Lars von Engeström, i vilket han uttryckte sina "ödmjukaste försäkringar" att förrätta sitt ivriga bemödande att göra sig förtjänt av den "ynnestfulla omvårdnad", varmed Lars von Engeström berett honom medel att draga nyttas av sin vistelse i Orienten. Han hoppades att alltid kunna räkna med Lars von Engeströms beskydd och att dennes kända hägn för vetenskaperna skulle utsträcka sig till en deras idkare, "som kämpande emot nästan oövervinneliga hinder nitfullt arbetar att gagna fäderneslandet och dem".
Sven Lidman har alltså försatts i den gynnsamma situationen att kunna företaga resor i de turkiska länderna och förvärva kunskaper om dessa. Utvandringar varje sommar och en längre resa ät Grekland och Italien skulle i hans tanke bidraga att fullborda hans nya uppfostran. Redan i ett brev till sin far 20 februari 1813 talar han om besök i Troja. Utflykten dit säges ha varit intressant. Anteckningar om denna har han skickat till Sverige för renskrivning för att sedan lämnas till biskop "Rosensteins gossar". Men resan till Smyrna och Efesos blev uppskjuten. Orsaken var dyrheten att i detta land göra några utvandringar. Huru intressant och nästan nödvändigt det än var att se sig omkring, ville Sven Lidman hellre skicka hem penningarna till Sverige. Tiderna voro rysligt svåra, klagar han, och detta år 1813 och följande skulle han stanna i Konstantinopel för att avvakta, om utsikterna efter den tiden blevo gladare, då han ville med mera lugn och tillfredsställelse än nu och med mera nytta "lämna mitt ide".
Av ett brev 25 mars 1814 till ärkebiskop Jacob Lindblom framgår, att denne skänkt Sven Lidman sitt kraftiga stöd. Affärerna voro nu så ordnade, att lönen kunde användas till en länge påtänkt resa i Arkipelagen, men av brist på penningar uppskjutits. Omkring juni månad eller något senare hoppades Sven Lidman kunna från Parthenon själv förnya sina aldrig nog ofta upprepade försäkringar om en evig erkänsla emot "den Beskyddaren", som beredde honom möjligheten att bese dessa märkvärdiga orter. Men avsikten att besöka Aten och Arkipelagen kunde icke förverkligas. En beskrivning av vad han under resan, som företogs under juli månad, upplevde i den grekiska världen meddelar han dels i brev till sin mor 10 augusti 1814, dels också till biskop Carl von Rosenstein 25 augusti 1814 samt dessutom i ett senare brev till fadern 10 september [10 september 1814]. Färden ställdes utmed Mindre Asiens kust med besök på flera orter, såsom öarna Tenedos och Lesbos.
Det var med Palins medgivande och välvilja, som Sven Lidman företog sina resor. I början av 1815 gör han sina förberedelser till en ny resa. Den skulle taga 5 à 4 månader i anspråk och därunder skulle han besöka Egypten och Syriens kuster. Hans ressällskap bestod av den livländske adelsmannen och orientalisten Otto Friedrich von Richter, som avled i Smyrna 1816. I ett brev till ärkebiskop Jacob Lindblom 28 mars 1815 säger Sven Lidman, att han valt dessa ur religiös och vetenskaplig synpunkt högst viktiga länder. Han kände livligare än någon annan, huru otillräckliga hans kunskaper voro för att draga fördel av en sådan högst intressant resa och hoppades att hans outtröttliga nit skulle till en del ersätta hans brister. Han räknade med, att ärkebiskopen vid hans återkomst till Sverige skulle vitsorda, att han åtminstone velat draga nytta av vistelsen i Orienten.
Resan kom att utsträckas även till Nubien. I brev till flera personer, bland annat fadern och minister Palin, kan man följa denna för sin tid märkliga, av en svensk företagen och genomförd resa. Resultatet av resan föreligger i en beskrivning i två delar, omfattande tiden 30 april 1815 till och med 30 juni 1815. Litet längre fram i tiden kretsade Sven Lidmans tankar kring en ny resa till Nubien. Men Jakob Adlerbeth avstyrkte detta hugskott. Det är nog, skriver han, att en gång ha något liv och hälsa för att skåda dessa länders märkvärdigheter. Sven Lidmans syssla och tillgångar medgåvo icke heller en förnyad resa. De samlingar som han redan gjort under den första resan, överträffade vid en jämförelse med Otto Friedrich von Richters i vetenskapligt värde och fullständighet alla andras. Dessutom ansåg Jakob Adlerbeth, att Sven Lidman vore skyldig Otto Friedrich von Richters minne att gemensamt med dennes anteckningar meddela allmänheten sina egna reseanteckningar.
Sven Lidmans verksamhet i Konstantinopel upptogs icke blott av prästerliga förrättningar, som synbarligen icke voro alltför betungande och av sekreterargöromål utan även av lärda studier och undersökningar. Vad språken beträffar ägnade han sig främst åt att behandla och tala nygrekiska. Hans avsikt var ju också att lära sig turkiska. Men det blev klent med detta studium. I olika sammanhang kommer han i sina brev in på detta ämne. Så skriver han 28 april 1815 att han börjat taga lektioner, som måste avbrytas på grund av den förskräckliga pesten, emedan turkarna ej taga de minsta försiktighetsmått och äro således ej de roligaste att ha hos sig. Språkstudiet fortskred emellertid långsamt. För biskop Carl von Rosenstein nödgas han erkänna, att framstegen i turkiska voro obetydliga. Språket är för litet intressant "att själv verka håg", han hyser ett slags motvilja mot den österländska litteraturen. Grekiskan intresserar honom för mycket för att ej intaga främsta rummet i hans studier. Hittills hade han haft dubbla skäl att fortsätta "med lika drift". Till en hedersvän, troligen Jakob Adlerbeth, skriver han 25 februari 1815, att han givit turkiskan på båten och, fortsätter han "och jag tror ej att jag hädanefter gör mig stort besvär med den strunten".
Sina lärda studier och undersökningar utvecklar han framför allt i breven till ärkebiskop Jacob Lindblom. Han informerar denne om att det finns ett turkiskt tryckeri, som inrättats 1727 och som tryckt omkring 100 arbeten, mest historiska och lingvistiska arbeten. Flera av dessa förtjänade Uppsala universitetsbibliotek att äga. Sven Lidman talar också om en S. Hieronymus' bibel dvs. Versio Vulgata, i stor folio. Tryckort och år voro icke utsatta, men Sven Lidman trodde sig kunna hänföra bibeln till de första decennierna av "seculum Typographicum". Han ville pruta på priset, men ägaren sålde den sedermera till engelska ambassadsekreteraren. På detta svarar ärkebiskopen, att det vore intressant att få en katalog på de i Konstantinopel upplagda turkiska böckerna, men det bleve en förlust, om man ej hade råd att lösa in den till universitetsbiblioteket. Behoven överstego vida tillgångarna. När ärkebiskopen fick höra talas om Hieronymus bibel steg vattnet i munnen på honom. Den hade han velat förvärva. Han hade som bibelsamlare i sin ägo mellan 700 och 800 biblar på diverse språk, och vad gör icke en samlare, säger han, när han kommer i frestelse. Vad beträffar den ovan nämnda katalogen bekräftar ärkebiskopen i ett senare brev sitt intresse om förvärvet, men understryker att den behöver en tolkning, om svenskarna skulle få något begrepp om innehållet.
Senare meddelar Sven Lidman ärkebiskopen, att han ökat sina samlingar av bibelkollektioner med en psaltare på arabiska, tryckt i klostret Mar Hanna i Syrien. Han har även fått underrättelser om en påtänkt bibelöversättning på ny-abessinska under överinseende av den franske konsuln i Kairo Asselin de Chervill, som hade dedicerat "genesis" till den svenske konungen och kronprinsen. Vid sin återkomst från Egypten hoppades Sven Lidman kunna därom giva fullständiga upplysningar. I Konstantinopel arbetades det på en persisk och armenisk bibelöversättning, men arbetet hade icke ännu avancerat så långt att det förtjänade ärkebiskopens uppmärksamhet. Sven Lidman har haft kontakt med den grekiska patriarken i Konstantinopel, som givit sitt tillstånd att köpa och försälja den i London för bibelsocietetens räkning tryckta översättningen av nya testamentet till nygrekiska. Han hävdar att upplysningen och toleransen är större i Konstantinopel än i de romersk-katolska länderna i Europa, där en sådan tillåtelse för de övriga bibelkommissionens översättningar aldrig kunnat erhållas.
Ärkebiskopen besvarar Sven Lidmans brev med informationerna om bibeleditioner i ett brev ett år senare, i vilket han avhandlar bibelfrågorna. Psaltaren på arabiska vore unik i svenska bibelsamlingar. Ärkebiskopen framhåller också, att utgivande av biblar nu var "favorittonen" bland religionens vänner. Utom alla utländska bibelsällskap fanns det i Sverige icke mindre än fyra, som tävlade om att sprida den gamla bibelöversättningen bland allmänheten. Bibelkommissionen arbetar, säger ärkebiskopen vidare, på en revision av provöversättningen, varmed den blir färdig, så att exemplar av Nya Testamentet inom årets slut kan utdelas till alla kyrkor i riket. Han skulle fägna sig över detta nit för Guds ords utspridande, om det icke lade hinder i vägen för behovet av en bättre översättning.
Vad beträffar översättningen till nyetiopiska eller amhariska av Nya testamentet ville ärkebiskopen gärna komma över ett exemplar. Den skulle bli en juvel i hans samling. Detsamma bleve fallet med den persiska och armeniska översättningen, om de blevo fullbordade före Sven Lidmans "efterlängtade återkomst".
Jacob Lindblom avfattade sitt brev efter 1815 års riksdags slut. Inom prästeståndet hade vid denna riksdag meningarna brutit sig i fråga om revisionen av den gällande Karl XII:s bibel. Den främste motståndaren mot en nyordning var ju Johan Olof Wallin, som förfäktade att den gamla bibelöversättningen skulle alltfort vara normen för den offentliga gudstjänsten. Hans främste motståndare var Strängnäs-biskopen Johan Adam Tingstadius, den lärde orientalisten, som var ledamot av den nya bibelkommissionen av 1805 med Jacob Lindblom som ordförande och i vilken även teologen och psalmisten Samuel Ödmann ingick som ledamot. Mellan Johan Adam Tingstadius och Ödmann rådde starka slitningar, som ärkebiskopen med sin positiva och konsilianta läggning sökte bilägga. Arbetet med en provöversättning av Nya testamentet blev färdigt mot slutet av 1816. Men översättningen kom icke att som Jacob Lindblom skrev till Sven Lidman översändas till rikets kyrkor före detta års slut. Johan Adam Tingstadius var den, som hade hand om de praktiska bestyren, och kunde först följande år 1817 ombesörja distributionen.
I själva verket blev den nya provöversättningen icke någon framgång för Johan Adam Tingstadius. Jacob Lindblom gladde sig ju, som ovan framhållits, mycket åt bibelspridningen. Men det var den gamla bibeltexten, som nu utgavs i stora upplagor. De nybildade bibelsällskapen blevo härdar för reaktionen mot de nya exegetiska idéerna.
Med sin vän Jakob Adlerbeth korresponderade Sven Lidman om litterära ämnen. Det gällde bland annat nygrekisk litteratur. I utbyte mot häften av Iduna sände han en nygrekisk marsch. Författaren var en som Sven Lidman kallar den ryktbara Rigas, som under rysk-turkiska kriget på 1780-90-talen försökte göra en revolution i Moræa och Livadien. Efter krigets slut blev han arresterad i Wien, dit han flytt, blev utlämnad till turkarna och dränkt i Donau. Enligt Sven Lidman var diktens poetiska värde icke särskilt stort men gav en föreställning om de nygrekiska muserna på det språk som nu talades i Homeros fosterbygd. Sven Lidman säger sig ha samlat flera stycken av nygrekiska poetaster, som en gång kanske skulle intressera hans helleniska vänner.
I en depesch 25 november 1815 anhöll Palin om permission för Sven Lidman att besöka Sverige. Han skulle ha sällskap med Palins son, som skulle inträda i militärtjänst efter avslutade studier. De ecklesiastika förrättningarna krävde nu mindre än någonsin Sven Lidmans närvaro, då den engelska ambassaden hade en präst och då större delen av protestanterna i detta land tillhörde den franska kyrkan. Detta var alltså motiveringen för Sven Lidmans permission och hemresa. 8 mars 1816 meddelade Lars von Engeström att om Palin kunde undvara Sven Lidman vid missionens arbete beviljades permissionen.
Med denna resa var emellertid förenat ett diplomatiskt uppdrag. Sven Lidman liksom Palin önskade, att resan skulle bli av någon nytta för tjänsten. Vägen skulle därför gå över S:t Petersburg för att kunna informera minister Löwenhielm därstädes om antalet utdragna och svåra detaljer rörande underhandlingen med Ryssland om att återupprätta den svenska sjöfarten på Svarta havet. Men Sven Lidman förde också med sig ett memorial om små, ej förut kända hieroglyfer. Detta skulle överlämnas till Vitterhetsakademien, där Lars von Engeström var preses. Han hade likaledes i uppdrag att föra med sig hem en Vasaorden, som hade förlänats förre tolken vid legationen Muradgea eller Murat, sedan länge ur tjänst, och som avlidit ett av de senaste åren. Om en sådan dekoration skulle åter förlänas någon i Levanten föreslog Palin svenske konsuln i Kairo Joseph Bokty, som skulle vara väl förtjänt därav. Sven Lidman kunde giva särskilda upplysningar om dessa ömtåliga saker.
Det var sålunda bland annat i ett diplomatiskt ärende, som Sven Lidman skickades till Stockholm. Bakgrunden till denna mission var en skrivelse från Lars von Engeström, enligt vilken konsulerna i Medelhavet hos kommerskollegium förklarat sig osäkra, om svenska fartyg hade tillstånd att passera Dardanellerna och besöka Svarta havet. Man ville ha klarhet i frågan om turkiska regeringens not av 4 oktober 1805, om sådan tillåtelse under senare tid icke ändrats. Det var säkra upplysningar härom, som genom Sven Lidman skulle vidarebefordras till Sverige. Palin skriver i en depesch 10 juli 1816, att Sven Lidman redan torde ha lämnat några upplysningar om sjöfarten på Svarta havet, liksom om den svenska sjöfarten och handeln i Levanten.
Sven Lidman stannade i Sverige åtminstone till och med maj 1817. Färden gick icke direkt till Konstantinopel. Han besökte nämligen bland annat Spanien och Italien. I sistnämnda land stannade han en längre tid. Han har fört utförliga dagboksanteckningar från vistelsen i Rom under tiden 1 november 1817-18 januari 1818. Där drabbades han av en sjukdom, som försvagade hans hälsa. Han anhöll därför hos Lars von Engeström att av denna anledning få stanna en tid i Italien. Detta beviljades honom, tills hans hälsa tillät honom att fortsätta resan. Bland hans upplevelser i Rom må omtalas hans besök och forskningar i Vatikanbiblioteket.
På sin födelsedag 11 december 1818 diskuterade han för sig själv, som han säger "i skumrasket", om den frågan skulle uppstå att byta stånd. Men något förhastat steg borde icke tagas. Därigenom skulle han nästan för all framtid skilja sig från Sverige, släkt och vänner. Han skulle få dö som legationssekreterare i Konstantinopel, mångas avundsjuka skulle väckas och han skulle allmänt tadlas. Min lilla fåfänga och ännu mer min indolens voro, fortsätter han sitt resonemang, förespråkarna för en sådan omstöpning. Men hans resonemang slutade med en melankolisk suck: "Väljer du en annan karriär, så måste du alldeles renonsera att bliva independent och säkert aldrig mer se din far i livet - kanske till och med aldrig någon dig kär var".
Den 20 december hade Sven Lidman besök av en Arfwedson. Denne är identisk med Jacques Arfwedson, en son till grundaren av handelshuset Tottie och Arfwedson Carl Kristoffer Arfwedson och en av dem, som tillhörde konstnärskretsen kring bildhuggaren Johan Niclas Byström. Samtalet rörde sig då om handeln på Konstantinopel. Sven Lidman förklarade sig vara benägen att för en längre tid stanna kvar i Konstantinopel, om han därigenom kunde vara sina landsmän till någon betydligare tjänst och således "som där employerad" mer gagna än i Sverige. I sådant fall ansåg han nödvändigt att byta karriär och välja den diplomatiska banan, då det aldrig kunde bli något hopp om avancemang i den prästerliga, om han stannade som präst i Konstantinopel. Detta kunde låta sig säga, men, tillfogar han, "kanske gjorde jag dumt att jag bad honom säga åt sin bror att be honom, ifall han gouterade saken, proponera något dylikt åt Wetterstedt. Jag skulle skämmas mina ögon ut, om jag i Konstantinopel har för mig ett brev från Carl Arfwedson, i vilket han säger, jag har gjort allt möjligt, men det vill ej gå." Det är kanske icke uteslutet, att Sven Lidman redan under sin vistelse i Stockholm haft kontakt med den ifrågavarande firman. I så fall skulle hans arbete som legationspredikant ha vederbörligen uppmärksammats och framkallar vissa spekulationer. I sammanhanget förtjänar erinras om handelshusets vapenaffärer med Turkiet, vilka inletts 1816.
Sven Lidman ändrade emellertid icke sina framtidsplaner, och han återvände nu till Konstantinopel. Under vistelsen där kretsade länge tankarna kring en prästerlig karriär vid hemkomsten till Sverige. Redan i ett brev 25 maj 1814 hade han bett sin vän Jakob Adlerbeth, tjänsteman i ecklesiastikexpeditionen, vid något tillfälle knipa åt honom ett östgötapastorat. Han trånade efter hem och vänner. Jakob Adlerbeths svar var emellertid icke uppmuntrande. Han ansåg bäst för sin vän att stanna tiden uti Konstantinopel, Sven Lidman vore då säkrare om befordran vid hemkomsten. Hans företrädare Sprinchorn kunde icke rosa marknaden, eftersom han ännu icke fått något pastorat.
I ett senare brev 10 februari 1815 ber Sven Lidman ånyo Jakob Adlerbeth att förhjälpa honom till ett pastorat. Han väntar på förlossning ur egyptiska träldomen. Hans föresats var att aldrig återvända utan säkerhet för framtiden. "jag blev narrad", säger han, "att resa hit, skamlöst narrad". Vid hemkomsten ville han ej nöta sina skor i några trappor eller sin tid i några förmak utan ville spara "både de första och den senare till mera nyttiga ändamål".
Men i en annan ton skriver han till sin far 28 mars 1815 sedan denne riktat anmärkningar mot honom. Ingen insåg livligare än han själv, huru nyttig vistelsen i Turkiet blivit för hans moraliska och intellektuella utbildning. Skild från släkt, fädernesland och vänner var det ej underligt, att han ofta tänkt på allt vad han lämnat. Ej heller underligt att dylika tankar väckt sorgliga minnen och att dessa slutligen givit honom många bittra stunder. Men, tillfogar han, man måste prövas för att bli duglig och nyttig. Med djup vördnad för försynens dolda vägar hade han alltid efter lugnare eftertanke funnit att skilsmässan, ehuru svår för hjärtat, var kanske alldeles nödvändig.
Ärkebiskopen var väl informerad om Sven Lidmans planer på att återvända hem. I ett brev 12 april 1816 säger han, att det vore behagligt att få återse sin skyddsling. Men det fanns ingenting att bjuda honom vid akademien och därför kunde någon ansökning om rappell icke tillstyrkas. Dessutom åberopade ärkebiskopen 6 års vistelse, innan regeringen beviljade rappell.
Sin syn på förhållandena och särskilt på framtidsutsikterna utvecklar Sven Lidman i ett brev till biskop Carl von Rosenstein 10 april 1816. Min förman här, skriver han, skall ge mig det vittnesbörd, att jag efter förmåga uppfyllt mina plikter såsom arbetande vid missionen och som präst liksom att de flerfaldiga göromålen, som dessa så motsatta sysslor fordra, upptagit hela min tid. Han medger, att vistelsen i Konstantinopel varit nyttig och kanske nödvändig för hans utbildning som människa och medborgare. Men skild från all litteratur hade den säkert litet bidragit att göra honom till en duglig professor. Vetenskapernas värld är en värld för sig, förklarar han, och den kan ej sökas i Turkiet, och orientaliska språkstudier äro så vittomfattande, att det fordrar sin egen man, som utan sin Golius och sin Meninskyz ej har att tänka på chiffer, depescher, konsulatskorrespondens, ej på skriftermål och predikningar. Om jag ej hade samma tanke, då jag reste hit, utvecklar han vidare, var det av ett ganska simpelt skäl, att jag kände varken stället eller mina göromål eller den fullkomliga bristen på lärare och hjälpredor. Han menar, att han mot sin vilja haft för många järn i elden. Om det österländska blivit bränt, var detta det minst viktiga. Hans slutreflexion var att han trodde sig kunna bestrida en teologilektion eller en kyrkoherdetjänst. Detta hade alltid varit målet för hans önskningar. Om hans förmän bestämde något annat för honom, måste han ånyo börja ett nu mer än 5 års tid försummat studium. Detta skulle medföra en flerårig vistelse i Konstantinopel, där han redan varit för länge.
Sven Lidmans prästerliga förrättningar togo i själva verket mycket litet tid i anspråk. Desto mera fick han ägna sina krafter åt diplomatiska göromål som biträde åt minister Palin. Sven Lidman kunde egentligen icke klaga över sin vistelse i Turkiet, påtvungen eller icke. Han fick tillfälle att göra flera omfattande och intressanta resor i Orienten. Utan tvivel ha dessa resor, som hans förman beviljat honom, i hög grad berikat hans kunskaper om Orienten och utvecklat hans intellektuella gåvor.
Även med Henriette Cederström, gift med biskop Carl von Rosenstein, brevväxlade Sven Lidman under sin turkiska vistelse. I ett brev 25 augusti 1816 ger han uttryck nu som tidigare för sin vantrivsel och hävdar, att man måste ha mera ståndaktighet och tålamod än Job för att härda ut med Turkiet. I fråga om societet och nöjen hänvisar han till vad den greve von Rosen, med vilken han sammanträffat i Konstantinopel, haft att berätta, och anser det överflödigt att nämna ett ord därom. Han prisar all den godhet som familjen Palin från hans ankomst visat honom. Hans husliga liv är ointressant, och han känner sig precis som nordmän, som icke kunna finna sig väl någonstädes utom i Sverige. Samtidigt tillstår han, att han var en narr, som lät övertala sig att resa till Konstantinopel, men hans kränkta högmod gör så många invändningar och talar så vackert och vidlyftigt om länder och folk, om utvidgade kunskaper och minskade fördomar, att han hittills nödgats tiga. Felslagna uträkningar i förening med monotoni hade dock bidragit till att kväva hans hemsjuka - de förra med att bevisa det onyttiga med resan till Konstantinopel och monotonin med att inblåsa hos honom den narkotiska anda som försätter alla konstantinopolitanare i en så välsignad apati.
Sådana tankar hade mer än en gång tidigare behärskat Sven Lidman. Men han hoppades att få återse Sverige och i ett ögonblick glömma allt det obehagliga av en flerårig vistelse i Turkiet. Han hoppades också, att hans livliga önskningar snart skulle gå i uppfyllelse.
När Sven Lidman återvände till Konstantinopel från sin sista resa 1818, drabbades han av en svår förlust. Natten mellan långfredagen och påskafton 1818 brann ministerhuset i det närmaste ned till grunden. Därvid gick större delen av Sven Lidmans stora samlingar, som tillkommit under vistelsen i Turkiet, helt förlorad. Vad Sven Lidman förlorat genom branden redovisar han i ett brev till ärkebiskop Jacob Lindblom 6 juni 1818. Det var en högst betydande förlust. Utom möbler för två rum och ett litet utvalt bibliotek om nära 600 band gingo 8 större och mindre kistor med egyptiska antikviteter, frukten av resan 1815, och över 100 koptiska, turkiska och arabiska manuskript till spillo. Det var en oersättlig förlust. För en betydlig del av denna egendom häftade Sven Lidman ännu i skuld. Han väntade nu på respenningar och lönen för halva året för att återvända till Sverige. Under denna väntans tid ämnade han göra en resa till Nicea och Nicodemia i Bitynien.
I samma brev till ärkebiskopen framställer Sven Lidman förslag om en del, som behövdes för den prästerliga verksamheten. Han uppräknar tyska, franska och svenska handböcker, psalm- och evangeliiböcker samt biblar. Dessa måste inköpas och betalas av staten, då man ej kunde taga penningar ur den lilla fattigkassan. Vid hemkomsten ville han föreslå ärkebiskopen att hos regeringen utverka medel för det svenska kapellets återuppbyggnad.
Slutligen betygar Sven Lidman, att hans resor haft på honom och hans bildning ett mycket viktigt inflytande. Den sista olyckan, dvs. branden, hade decouragerat från alla vidare resor och samlingar. Dessutom hade han ett ämbete, som väntade på honom hemma, då han hoppades kunna göra någon nytta och till en del rättfärdiga den "godhet och det smickrande beskydd", varmed ärkebiskopen alltid omfattat honom. Till sin far skrev Sven Lidman något senare att branden påskyndat hans hemresa och tillintetgjort hans älsklingsplan att ännu en gång besöka Egypten och Nubien. Hade alla mina samlingar kommit hem, skriver han, vem vet, om ej de avundsjuka fått mycket vatten på sin kvarn. Hemkommen utan stort ekipage och med en tom pung och en slät garderob hoppades han få passera opåtalt själva atrium invidiae.
Sven Lidman hade, meddelar Palin i sin depesch 9 maj 1818, föreslagit, att han icke skulle lämna sin närmaste förman, innan han fått konungens order av hänsyn till Palins ledighet. Det var som redan sagts lönen för halva året och resepenningarna, som inväntades. Så som förhållandena nu voro, skulle man, menade Palin, spara lönen för en präst vid ambassaden, till dess denna hade ett kapell att administrera. Under Palins frånvaro skulle en sådan präst icke kunna leva där på sin lön. Hans vistelse skulle bli honom alltför besvärlig.
I augusti 1818 lämnade Sven Lidman Konstantinopel. Färden ställdes till Aten för att han skulle få se Grekland, innan han återvände till Sverige. Palin och hela hans hus saknade honom. Förbindelserna mellan dem hade ju hela tiden varit de allra bästa.
Redan i början av 1816 meddelar ärkebiskopen, att en och annan anmält sig i successionen efter Sven Lidman. Ryktet om dennes önskan att lämna Konstantinopel hade tydligen fått spridning under hans vistelse i hemlandet 1816. Senare omtalar ärkebiskopen, att han var överlupen med sökande. Men då man icke hade något att bjuda vid akademien i Uppsala, kunde han icke tillstyrka någon ansökan om rappell.
Sven Lidman företog som i annat sammanhang redan omtalats, tillsammans med Otto Friedrich von Richter 1815 en resa till Egypten och Nubien. Över denna resa har han fört dagbok, som finnes bevarad och som i två delar omfattar tiden 30 april 1815 till och med 30 juni 1815. Efter hemkomsten meddelar han i ett brev till Lars von Engeström 18 maj 1822, att han emottagit ett paket, som troligen över S:t Petersburg kommit till konungens kabinett i Stockholm. Detta paket innefattade en del av Otto Friedrich von Richters och Sven Lidmans gemensamma resa i Orienten. Andra delen eller den, som egentligen omfattade Asien och där det till en betydlig del förekom de provinser som Otto Friedrich von Richter ensam besökt, var nu under tryckning i Dorpat.
Under sin vistelse i Wien 1817, på återresan till Konstantinopel, hade Sven Lidman sammanträffat med Nils Palmstierna, sedermera efter 1820 envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire vid ryska hovet. I ett brev 10 oktober 1821 anhöll han, att Nils Palmstierna måtte mottaga och genom kabinettsposten till Stockholm befordra de brev som kunde ankomma från Dorpat. Det var sålunda på den vägen, som kontakten fungerade med medredaktörerna av den ovan nämnda publikationen.
Denna trycktes emellertid i Berlin 1822 med titeln "Wallfahrten im Morgenlande". I företalet till publikationen berättas, att Otto Friedrich von Richter kommit till Konstantinopel för att studera turkiska språket och att fortsätta att studera de persiska och arabiska språken. I den svenska ministern Palins gästfria hem lärde han känna Sven Lidman, som beklädde tjänsten som legationssekreterare och slöt med honom ett innerligt vänskapsförbund. De kommo överens om att göra en resa till Egypten och Nubien, som de anträdde 30 mars 1815. Här i företalet uppges också, att resultaten av den egyptisk-nubienska resan skulle publiceras av Sven Lidman.
I det ovannämnda brevet till Lars von Engeström meddelar också Sven Lidman en plan för utgivningen. Den första delen skulle innehålla Sven Lidmans och Otto Friedrich von Richters gemensamma resa och en tredje del Sven Lidmans resa i Grekland. Så snart hopade göromål medgåve det, skulle Sven Lidman vid en resa till Stockholm underställa Lars von Engeström den av honom skisserade planen. Men varken den i publikationen "Wallfahrten im Morgenlande" lämnade uppgiften eller den till Lars von Engeström om utgivningsplanen skulle besannas. Resan genom Egypten och Nubien skulle icke komma att bekantgöras.
KÄLLA: "De svenska legationspredikanterna i Konstantinopel" av Nils Staf
Anton De Geer
1848-1919
Godsägare
g. Fischer
Hedvig De Geer
1857-1934
Ogift.
Emelie Lidman
1812-1897
Nipperhandlerska
,
Hötorget
g. Ekeberg
f.h. Pettersson
Theodor Grill
1864-1912
Agronom
g. Grill
Pekka Langer
1919-1996
Underhållare
g. Hermansson
g. Lidman
Claes Grill
1817-1907
Militär
g. Lidman
Ulla Appelquist
1929-2018
Inköpare
g. Lidman
Johan Lidman
1937-2019
Företagare
g. Österström
g. Andersson
Henriette Grill
1860-1953
g. Rehbinder
Sixten Lewenhaupt
1849-1916
g. De Geer
Oscar Printzsköld
1887-1909
Ogift.
Jacob Kimvall
1972-
Konsthistoriker
g. Sköldin
g. Hagel
Birgit Lidman
1891-1928
g. Lindgren
Jenny Benzelstierna
1805-1880
Rektor
,
Lidmanska flickpensionen
g. Lidman