BLOGG

In Memoriam: Sven Lidman, 1921-2011

Publicerat

8 januari 2012

Det finns en person, utan vilken denna webbsida aldrig hade funnits – min morfar Sven Lidman, 1921–2011.

Sven Lidman hade ett enormt släktintresse och han refererade ständigt till våra Lidmanska anfäder. I alla hans berättelser ekade namn som Peder Larsson, Annika Bengtsdotter, prosten i Tingstads socken Sven Lidman, Ebba Annerstedt, Sam Lidman (universellt refererad till som "Farbror Sam") och sist, men absolut inte minst, domprosten Sven Lidman, vars porträtt alltid stirrade ner på oss från sin plats där på väggen, i min morfars hem på Karlavägen 53.

Tyvärr gick nästan alla dessa historier in genom ena örat och ut genom det andra, vilket naturligtvis inte var min morfars fel, utan snarare berodde på ett svalt intresse från min sida.

Dock fann jag och min morfar mot slutet av hans liv något gemensamt i just dessa släkthistorier. Det föll sig naturligt genom mitt eget historieintresse, men kanske mer genom min kunskap om Internet och dess möjligheter att hitta ny information. Bland annat lyckades jag hitta information om en Jonas Lidman.

Sam Lidman kallar denne Jonas Lidman på en släkttavla (Den dubbelsidiga) för "En gammal beslägtad prest" och som ett av ursprungen till varför släkten tog namnet Lidman (LÄS MER: Ursprunget till namnet Lidman). Jag tror att denna Jonas Lidman hade gäckat min morfar under hela hans liv, för vem var han? Vi har samma efternamn och vi ska enligt den ovan nämnda släkttavlan ha varit släkt. Men han dyker inte upp i några genealogier, utan endast i denna mystiska referens. Så vem var han? Jag minns att min morfar bland annat spekulerade att han kanske var en farbror till Peder Larsson och att släktskapet och influenserna kom den vägen.

Men så var det inte, skulle det sedermera visa sig.

För genom mitt letande på Internet (i kombination med lite traditionella telefonsamtal) lyckades jag inte bara få fram bara information om vem Jonas Lidman var utan även hur vi var släkt med honom (LÄS MER: Ursprunget till namnet Lidman). I efterhand känns det väldigt bra att ha kunnat berätta om denna Jonas Lidmans öde för min morfar, och på så sätt göra honom lite mindre mystisk.

Under de sista åren av min morfars liv brukade han, jag, min mor och mormor träffas regelbundet i hans hem. Där fick han berätta alla historier, vi läste högt ur memoarerna, och samtalade om släkten. Skillnaden under dessa möten var inte bara att jag faktiskt lyssnade utan att det även blev ett gemensamt utbyte för till varje träff fick jag presentera ny information som jag hittat under den senaste tiden. Och dessa nya rön tror jag att min morfar uppskattade väldigt mycket. Jag minns en gång när vi sade adjö för kvällen och morfar tar min hand, skakar den och säger "Jonas... stimulerande, alltid stimulerande". Och det var naturligtvis ömsesidigt.

Det enda tråkiga med dessa möten var att min morfar hade något han ville berätta om Sam Lidman, något som inte fanns nedskrivet och som annars riskerade att gå förlorat. Jag fick intrycket av att det var något mer än en anekdot eller historia, utan något mer substantiellt. Men han hann aldrig berätta detta, och denna information, vad det än var, gick tyvärr till graven med min morfar.