DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #6

Plats, datum Mantua, 4 oktober 1851 Källa Italiensk dagbok

Transkribering

4 oktober

En fruktlös visit hos guvernören, vilken inte var hemma. Hela fästningens [Castello di San Giorgio?] och stadens civila och militära personal var i kyrkan för att fira kejsarens [Frans Josef I av Österrike] namnsdag med en högtidlig mässa och vi hade heller ingenting emot att deltaga däri. Ty oberäknat att katolska mässan är bland det vackraste man han höra, är kejsarn en mer än vanligt distingerad ung man, och hans undersåtar hyggligt folk. Pelarna och högaltaret voro överdragna med carmoserier, rött siden och sammet, samt biskopen själv, omgiven av präster, korgossar, rökelsekar och ljus, fungerade i full skrud vid altaret. Den härliga musiken, rökelsen och de präktiga templen gör katolska gudstjänsten lika mycket till ett nöje för kättarna som andaktsretande för de s.k. rättrogna.

När jag kom hem fick jag genom guvernören underrättelse att en genioofficer skulle vara till min disposition vid vad timma jag behagade utsätta. Officeren som framförde hälsningen svarade jag ???, att jag inte vill genera [generera?] några andra göromåls avslutande, utan väntar själv en läglig timma för den officer han behagar kommendera.

Hade förnöjelsen att se hur vin pressades. På en flakvagn förspänd med ett par oxar låg ett stort tråg fyllt med druvor, varifrån ett rör ledde till en bakomstående så. Uti tråget stod fyra karlar och trampade av alla krafter med fötter som såg ut, och tår som såg ut.

På eftermiddagen kom en ingenjörsofficer från guvernören och vi foro ut för att bese fästningen [Castello di San Giorgio?]. Den är oerhört stark oaktat den ännu inte varken är färdig eller fullt bestyckad. Men genom Mincios uppdämning sättes hela omgivande trakten under vatten och blir ett ofarbart träsk. Före gonzagernas tid flöt Mincio som en liten fredlig flod förbi det rika Mantua. För att befästa sitt välde lät de dämma upp den för att omgiva staden med otillgänglig mark - därigenom gjordes den till en av Europas starkaste fästningar, för vars besittning oberäkneligt mycket blod flutit, men därjämte också till den osundaste stad vars rikedom och befolkning för varje år avtog. Staden har 4 000 hus och palats bebodd 27 000 människor, således inte fullt 8 personer i varje - det vore eget att en gång få veta om generationer äro skyldiga att lida för en andas dumhet eller, om han endast är ett kvickt ris i dens hand, som leder våra öden.

Min vägvisare berättade mig en lustig historia om kejsarens emottagande i Italien. När han kom till Mailand [Milano] och de flesta andra städerna, så for alla av adeln och de förmögne, som hade tillfälle att lämna staden, bort och lät österrikarna ta emot sin kejsare bäst de behagade; men i Verona däremot gav kommendanten ut en underrättelse, att var och en som lämnade staden vid kejsaren ankomst och var och en som bodde i trakten däromkring och var husägare i staden eller bosatt därstädes, som underlät att infinna sig och behörigen deklarera alla fönsterna i sin bostad, skulle var för sig och samtliga erhålla en inkvartering av fyrtio man, under två månader tid. Följden blev att staden jublade, cirkus under tombolaspelen var besatt med 25 000 personer och hela Verona lyste som ett eldhav.

På aftonen hos guvernören, en rätt vänlig, gammal krigsbuss [krigare], vilken visade mig ritningar över fästningen och regalerade mig med berättelser från sista fälttåget. Vilken oerhört svår terräng, Italien är bestående av diken, dammar och planteringar och endast framkomlig längs vägarna. Ibland dammade italienarna upp vattnet, så att de led av vattenbrist i det sumpiga landet; ibland däremot hade de knappt lägrat på en vacker äng förr än en sluss släpptes upp och de fick springa allt vad tygerna höll för att inte bli bortsköljda. Att Carl Albert, om inte i hemligt förstånd med österrikare, dock manövrerade italienarna i sticket, av fruktan för en republik i Sardinien också tycktes han vara övertygad om. Om Radetzky [Josef Radetzky] berättade han en karakteristisk historia. För några och tjugo år redan kom det till en livlig debatt mellan general Langermann [Georges Frédéric Langermann] och Radetzky, under en fältmanöver i Ungern, som de förde mot varandra. Dispyten blev livlig och stämmorna höjdes, slutligen utropade Radetzky, stötande flera gånger med sabeln i golvet. "Ja, efter att vad fuskare, dåliga politiker och egennyttiga projektmakare ställer till därute i världen måste vi soppa rent med sablarna; så har det gått till från urminnes tider och så kommer det att gå allt framgent". Som en hel karl yttrade han sin åsikt, och så har han även fullföljt den.