PROFIL

Sven Lidman, född 11 december 1784 i S:t Johannes församling i Norrköping och död 9 mars 1845 i Linköping, var präst, lärd orientalist, resenär och riksdagsman. Han var son till Sven Lidman och Catharina Landberg och växte upp i en prästfamilj där bildning och kyrklig tjänst stod i centrum. Av föräldrarnas söner var det endast Sven Lidman och brodern Lars Lidman som nådde vuxen ålder.

Redan år 1800 blev Sven Lidman student i Uppsala. Han promoverades till filosofie magister 1806 och blev docent i arabisk litteratur. Under dessa år framträdde han som en ovanligt begåvad och mångsidig akademiker, med starka intressen för språk, historia och den orientaliska världen. Han verkade också som informator på Kumla prostgård hos Carl von Rosenstein, en miljö som kom att få stor betydelse för hans fortsatta liv.

År 1811 antog Sven Lidman erbjudandet att bli legationspredikant vid den svenska beskickningen i Konstantinopel. Där tjänstgjorde han från 1811 till 1817. Tiden i Konstantinopel blev avgörande för hans livsgärning. Vid sidan av de prästerliga och diplomatiska uppgifterna företog han resor i Egypten, Nubien, Syrien och Palestina. Han förde utförliga dagböcker, studerade språk och samlade antikviteter och manuskript. Resorna gav honom en särställning bland samtida svenska resenärer i Orienten och knöt hans namn till utforskningen av dessa områden.

Den orientaliska verksamheten fick dock också ett tragiskt inslag. En stor del av de samlingar Sven Lidman byggt upp under sina resor förstördes i en brand i Konstantinopel 1818. Där gick inte bara antikviteter utan även manuskript och ett omfattande bibliotek förlorade. Trots detta kom hans resor och anteckningar att leva vidare som en viktig del av hans eftermäle.

Efter återkomsten till Sverige fick Sven Lidman 1817 en lektorstjänst i Linköping. Han blev därefter kyrkoherde i Slaka socken och utnämndes 1824 till domprost i Linköpings domkyrkoförsamling. I denna ställning blev han en framträdande kyrkoman i stiftet och kom också under flera år att representera Linköpings stift i riksdagen. Han var samtidigt knuten till den lärda och litterära världen, bland annat genom sitt medlemskap i Götiska förbundet, där han bar namnet Sigurd Jorsalafarare, och genom sina bidrag till den tidens intellektuella kulturliv.

Som person beskrivs Sven Lidman som lärd, vältalig, livlig och kvick, med ett framställningssätt som gjorde starkt intryck på sin samtid. Han förenade den akademiske språkforskaren med prästen, resenären och den offentlige mannen. I Linköping kom han att tillhöra stadens mest framträdande gestalter, och hans namn förblev nära förbundet med såväl domkyrkan som stadens lärdoms- och kulturliv.

År 1820 gifte sig Sven Lidman med Ebba Annerstedt. Tillsammans fick de tolv barn. Familjen bodde från 1826 på Stora Torget 1 i Linköping, där de kom att leva under de år då Sven Lidman stod mitt i sin kyrkliga och offentliga gärning. I hemmet föddes större delen av barnaskaran: Carl Lidman, Otto Lidman, Sam Lidman, Henriette Lidman, Ebba Lidman, Rudolf Lidman, Claes Lidman, Thure Lidman, Lisen Lidman, Manne Lidman, Rosa Lidman och Johan Lidman.

Familjen kom senare att bli känd inte bara för sina många grenar utan också för de öden som knöts till barnen. Genom söner och döttrar fördes släkten vidare in i flera framträdande familjer. Sven Lidman blev far till bland andra Sam Lidman och farfar till Sven Lidman. Därigenom kom hans eftermäle att leva starkt vidare också i senare generationers släktmedvetande och berättelser.

När Sven Lidman avled 1845 avslutades ett liv som hade rymt både lärda studier, kyrklig tjänst, långa resor och ett stort offentligt ansvar. Han gravsattes i den Lidmanska familjegraven i Linköping. Som domprost, orientresenär och familjefader intar han en central plats i släkten Lidmans historia. Han framstår som en gestalt där lärdom, pliktkänsla, internationell erfarenhet och kyrkligt ledarskap förenades på ett ovanligt sätt.