DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #169

Plats, datum	Palermo, 16 mars 1852
Källa	Italiensk dagbok

Transkribering

16 mars

Gjorde en promenad i Villa Giulia eller som den vanligen kallas La Flora – en den allra täckaste parkanläggning vid havsstranden med springbrunnar, äreportar, små tempel, minnesstoder – det vackraste är vegetationen; de andra pryder, men saknar allt konstvärde. Jag är ibland böjd för att gå in på deras åsikt som påstå att sköna konsterna äro överflodiga för naturmänniskor och stora själar och endast ha sitt värde såsom naturåskådningar och ett medel att återföra oss civiliserade medelmåttor till naturens beundran och uppnående (Z:s yttrande). Man kan säga om konst som om litteraturprodukter: snillrika och vackra saker träffar man ofta – sunt förnuft ganska sällan.

Bredvid parken ligger den botaniska trädgården [Orto botanico di Palermo]. I densamma är ett slags tempel, som i en rotunda innesluter fyra statyer, i kroppstorlek, av utmärkta naturforskare. Till min stora, högst angenäma överraskning stod Linné [Carl von Linné] där med sin blomma i hand och Nordstjärnan [Nordstjärneorden] på bröstet. En trädgårdsdräng låg och läste i en bok – jag begärde att få se den. Varför läser du italienska grammatiken, och är själv italienare. "Nej, jag är sicilianare och kan ännu inte läsa italienska". "Varför vill du kunna det?" "För att sedermera lära mig så mycket latin som behövs för att läsa några verk i botaniken". Jag hade en carlin i hand för att ge honom, men i stället tog jag av mig hatten och önskade rika skördar på vetandets fält.

Efter att vid bordet förargat mig över ett par engelsmän, vilka ha det kuriösa levnadsvettet att göra sig min av att göra en konst av sina grannar, oaktat de inte hålla sig för goda att bo i samma hus och äta vid samma bord, gick jag ut till havsstranden för att njuta av den svala aftonvinden och det präktiga månskenet. Sedan jag suttit en stund med blickarna riktade utåt havet och de i månskenet glittrande böljorna betraktat det enstaka och undersköna Monte Pellegrino, där Hamilcar Barca försvarade sig två år emot romarna och där den sköna och heliga Prinsessan Rosalia föredrog en grotta framför hovlivet, tänkt på de mina i norden, med ett ord, njutit en av dessa korta stunder, då man glömmer sina brister och låter en god cigarr slockna, försonad med detta släkte, som inte vill lära sig harmoni av naturen, och befarande dessa rymder där aningarna äro mina respengar och hjärtat mitt pass – kommer en snuskig, tiggande karl och sträcker fram sin knotiga näve; jag ryckte till på mig, inte av förskräckelse, men av smärta, ty i stället för en doftande vind kände jag hans ruttna stank, i stället för en skön natur såg jag civilisationens drägg, i stället för mina leende drömmar kom en hjälplös uselhet. Jag gav honom en slant, försökande att bli av med honom, liksom man, obehagligt uppväckt ur en angenäm dröm, vänder sig på andra sidan för att kunna fortsätta, men fulingen kom tillbaka "brama una sitella, Excellenza" – jag låtsade inte förstå honom "una bellissima, Excellenza" – jag teg. Slutligen tog han fram och skakade ett otvetydigt ting – smörj fick han och det med duktiga rapp så att han vrålade i månskenet, och hem gick jag, alldeles icke romantiskt stämd, men nöjd med att åtminstone uppbringat litet upplysning med käppen.