DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #166

Plats, datum	Palermo, 13 mars 1852
Källa	Italiensk dagbok

Transkribering

13 mars

Fula vädret och Thures [Thure Lidman] bortovaro har gjort mig lite hängsjuk. Jag undrar om något ämne är mera beljuget än klimatet i Italien. I dag haglade det här, en kvarts tumme, bergen äro täckta med snö, och när jag förut med Haller till Olivirizza där den ryska konsuln bor, fann jag min päls på intet sätt överflödig. Sedlaceks rekommendationsbrev jagade ut mig på visiter. Det ena var till en prinsessa Citen det andra till en monsignora Gastaldi, änka efter en prins. Den förstnämnda bodde uti ett till utseendet präktigt, men invändigt mossbelupet och förfallet palats – portvakten var galonerad och luggsliten; betjänterna talrika, men såg hungriga ut; maskstungna gobelängtapeter och damastmöbler. Efter sådana förberedelser väntade jag mig att i värdinnan få se en vördnadsfull överlevande av de fallna storheterna, men i stället ett tafatt pyntat och bedrövligt uppslag på prinsessa som inte tycktes trivas mer med sällskapet än jag med henne.

Den andra frun var inte hemma men däremot fick jag göra bekantskap med hennes svägerska och brorsdotter. Den senare behagade mig mycket, fast hon hade glasöga på vänstra sidan – hon sjunger sicilianska folksånger som en bard, och är för övrigt republikanska samt svarade då jag frågade henne om staden var lugn efter de politiska välvningarna: "non é tranquilla; é oppressa". I övrigt har hon drabbats av åtskilliga olyckor, ehuru inte mer än arton år, enligt vad en närvarande herre Vigo berättade mig. Vid fjorton års ålder fick hon ett mycket fördelaktigt giftermålsanbud av en neapolitansk officer, men, ehuru vad hon tyckte om honom, vägrade hon att gifta sig med en som tjänade bland fäderneslandets förtryckare – hon röjde och han sörjde – en tid därefter förlorade hon ögat och han gifte sig. När Messina, Catania och Palermo blivit intagna och bombarderade sörjde hon så förskräckligt över sina landsmäns förtryck att hon var tokig en tid – nu sedan kärleken och friheten gått henne förlorade söker hon sin ersättning i sången. Se där en kvinna värdig att föda män och likväl dömd att tråna bort under suckar. "Chi tutto vuole tutto perde" – men det är bättre att vara olycklig än futtig, invänder jag "Kanske för dem som slippa att leva länge".