DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #153

Plats, datum	Neapel, 29 februari 1852
Källa	Italiensk dagbok

Transkribering

29 februari

Santa Chiara, de napolitanska kungarnas begravningskyrka, såg vi flera vackra minnesvårdar efter skralt folk. I övrigt är den översådd med förgyllningar, ??? och medelmåttiga tavlor. Det som mest fäste min uppmärksamhet var en snyftande, bedjande kärring, vilken låg på knä och samtalade med en Kristusbild – om hon själv hade förgiftat, hennes son mördat, eller vilka familjens brott hon ville avbedja, vet nådens givare – feg och ful såg hon ut.

I kyrkan Santa Maria della Pietà del Sangri [Cappella Sansevero] finns prov på den högsta konstfärdighet en mejsel kanske någonsin upphunnit, uti två beslöjade figurer av Antonio Corradini – den ena föreställande en på bår liggande Kristus; den andra en stående kvinnofigur, föreställande lasten, vilken under slöjan fåfängt försöker att dölja sin skam. Svårligen kunna draperier mjukare målas än de här äro huggna, eller tyg genomskinligare vävas än det här är framställt – skada att konstnärens huvud inte var lika överlägset som hans hand.

Katakomberna äro högst märkvärdiga – utom deras oerhörda utsträckning (till Pozzuoli, nära en svensk mil) förvånar man sig över den oräkneliga mängden av gravställen (avlånga urkalkningar, jämt så stora som en människokropp upptar, tätt över och bredvid varandra, över allt i väggarna) vilka i tre våningar av stora valv och labyrintiska gångar äro spridda i den underjordiska världen. För att fylla alla dessa nischer med döda måste ha åtgått många århundraden och hur gamla dessa lämningar av en bortglömd kult måste vara, kan man sluta därav att ingen av de romerska författarna kände till dem förrän förföljelserna mot de kristna tvingade folk att taga sin tillflykt dit. Efter de senare ser man fresker, lämningar av kapell och mosaiker.

På hemvägen mötte vi en transport av galärslavar. Ungt kraftigt folk belastade med bojar och fastsmidda vid varandra – en ohygglig syn. Under tretusen år, hos alla folk som historien omtalar har den idén varit rådande att den ena människan äger rättighet att fängsla, misshandla och döda den andra – hur långsamt gick icke civilisationen framåt! Om statsbyggnaderna äro så bristfälliga att man för deras bestånd måste ta livet av dem som vilja förstöra statens eller en endas existens, så kan man dock förlika sig med detta nödvärn då man vet, att de som mörda kroppen inte förmå att utsläcka själen, att döden inte är en olycka utan en nödvändighet, inte ett straff utan tvärtom en appell till den rättvisaste domaren: så dem som taga livet av sina medmänniskor kan man bedja med styrkan "Herre förlåt dem ty de veta inte vad de göra" – men, att fängsla och beröva folk friheten, att plåga och förfölja dem, för att de medelst förbättra dem eller gagna egna intressen, att det allmänna väl eller enskildas fördel inte kunna förräknas utan genom denna legion av alla slags fångvaktare, anser jag såsom företeelser av dumhet eller nedrighet, och skulle vilja exterminera [utrota] dem från jorden, om jag inte trodde de var en nödvändig stimulans för frihetens och sanningens kämpar.