| Plats, datum | Rom, 16 december 1851 | Källa | Italiensk dagbok |
16 december
I sällskap med Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle] och Knutson besåg vi den "Kapitolinska Venus" och Lateranen. Den förra går på långt när inte upp emot den medicéiska ["Venus de' Medici"]. I samma rum står den allra sötaste grupp av "Amor och Psyche" – "Den döende gladiatorn" är dock det bästa på Capitolium [Kapitolinska museerna]. Byron [Lord Byron] säger därom i "Childe Harold" ["Childe Harolds pilgrimsfärd"]:
"Jag ser gladiatorn utsträckt framför mig, stödjande sig på handen – hans manliga blick tycks försonad med döden, men han triumferar över själatåget och hans böjda huvud sänker sig omärkligt mot jorden. De sista dropparna av hans blod rinna långsamt ur det breda såret; de fulla tungt, en och en, liksom de första regndropparna av ett ankommande väder. De slocknande ögonen förmörkas och han ser denna stora teater och hela detta folk simma omkring sig – han dör under de skallande bifallsropen för hans lumpna motståndare; han har hört detta skrik och föraktat det. Hans ögon följde hans hjärta och hjärtat var långt den från! Han tänker varken på förlusten av livet eller belöningen för striden. Han drömmer om den ensliga hyddan, som står, lutad mot klippan, vid Donaus strand. Döende ser han där borta barnen. Lekande sinsemellan, och modern, som smeker dem; han, deras far, slaktas till en högtid för romarna. Alla dessa tankar försvinna med blodet – skall han då utan hämnd. Stå upp, i göter! och mätter ert raseri. "Från Capitolium gick vi ner i en liten kyrka byggd på Petri och Pauli (även Cafilinas) fängelse [San Giuseppe dei Falegnami]. Där visas kuriösa saker, bland annat Sankt Petri profil i muren, uppkommen därigenom att fångvaktaren gav aposteln en örfil så att han slog huvudet i stenväggen samt den källa som Petrus lät uppspringa för att döpa samma man tillika med sina medfångar. Historien är lika präktig som den jag hörde om en herre, vilken besökte ett kloster någonstans i bergstrakten, och inte kunde begripa att de två huvudskålarna, som framvisades av olika storlek, kunde tillhöra Frälsaren: "Jo, sa munken, det är helt naturligt; den ena är hans huvudskål som gosse och den andra som man". Kyrkan Sankt Johannes [Lateranbasilikan] i Lateranen är världens förnämsta "Ecclesiarum urbis et orbis mater et caput", var i tusen år (324–1370) säte för påven såsom biskop av Rom ända till dess Clemens V (om vars utnämning kardinal Rubeus utropade "Nu hafven i tagit världens överhuvud bland ett huvudlöst folk") tog sitt säte i Avignon. Kyrkan är grann men på mig slog den inte an oaktat Bonifacius VIII därom yttrade "om människorna visste vilka avlatskatter kyrkan besitter, så skulle sannerligen pilgrimsfärder till Jerusalem o Sankt Jacobi i Galicien vara bra överflödiga!". I museum inuti slottet såg jag det vackraste hästhuvud och stympade hästkroppar, jag någonsin sett, avtryck från de basreliefer i Aten som Lord Elgin stal och skänkte till British Museum. Innan vi gick därifrån besåg vi världens största obelisk (99 fot hög utan bas och piedestal) samt Scala Santa, vilken påstås vara densamma trappa till Pilatus hus i Jerusalem, som var Herre och Frälsare så många gånger bestigit.
-
-
-
-
-

Olof Berggrén
1923‐2002
g. Lidman

Mauritz Åström
1860‐1924
Sättare
Ogift.

Erik Printzsköld
1889‐1908
Ogift.

Thure Lidman
1833‐1889
Tjänsteman
Ogift.

Regina Grill
1854‐1936
g. Lagerfelt

Sigrid Lidman
1893‐1967
Tjänsteman
Ogift.

Otto Lidman
1822‐1858
Överjägare
Ogift.

Albertina Ringstrand
1849‐1942
Hemmansägare,
Lilla Gullborg
Ogift.

Jenny Benzelstierna
1805‐1880
Rektor,
Lidmanska flickpensionen
g. Lidman

Cecilia Lidman
2006‐

Hélène Lidman
1983‐
Tjänsteman
g. Österlund

Anna Fischer
1848‐1918
g. De Geer

Lisa Sylvan
1878‐1960
Chefslotta
g. Malmberg

Fredrik Åström
1848‐1927
Garvare
g. Wessman

Eivor Liedman
1944‐1992
Hårfrisörska
f.h. Waholm