| Plats, datum | Perugia, 25 november 1851 | Källa | Italiensk dagbok |
25 november
Perugia är en bland de äldsta städerna i det gamla Etrurien och har till följd av sitt fasta läge på ett berg vid Tibern, spelat en viktig roll under olika tidpunkter i historien, genom historien, genom sitt hårdnackade motstånd vid belägringar. Höll sig länge mot romarna och intogs aldrig av Hannibal vilken efter sin seger vid Trasimeno gick förbi den, och göterna försökte fåfängt att intaga den. Under medeltiden tillhörde den det guelfiske partiet och förvandlades från fristat till furstendöme och rov för en mängd olika familjer - den sista och enda dugliga envåldshärskaren var den i perugianska historien mycket omtalade Braccio da Montone, som först intog den med storm och sedermera till sin död härskade med rättvisa. Sedan (1424) fölls republiken och dess besittningar under kyrkostaten. Revolutionärerna (48) sprängde fästningen emedan även behärskade staden och nu tyckes den militära rollen vara utspelt. I konsthistorien har den sin märkvärdighet såsom medelpunkt för den Umbriska skolan från vilken Rafael är utgången och till vilken även hans fader, Giovanni Santi, och hans lärare Pietro Vannicelli della Pieve, med tillnamnet Perugino, tillhöra. Husen äro av en solid och många av en skön byggnadsart, nästan alla mer eller mindre i ruiner. Domen [Duomo di Perugia] är till det yttre bland det fulaste man kunna se, men invändigt däremot ganska vacker och med flera gode tavlor; bland andra "Kristi nedtagande från korset" av Federico Barocci och "Den heliga familjen" av Luca Signorelli. Sankt Francisco de Conventuali [San Francesco al Prato] är en ganska recensvärd liten kyrka med tavlor av Pisanello och Perugino samt benen efter general Braccio "Fortebracci" [Braccio da Montone]. Strax bredvid ligger ett litet kapell, San Bernardino [Oratorio di San Bernardino], med den allra vackraste fasad av Agostino di Duccio - jag blev förargad att inte kunna rita av den.
Palazzo Pubblico [Palazzo dei Priori?], säte för guvernören, archiverna och fångarna är en byggnad från början av 1300-talet i tysk-italiensk stil av "Bevignale" - den vackra fasaden är mycket förstörd genom upptagandet av nya fönster. Man har präktiga utsikter från vallarna av den förstörda fästningen, och från de gamla stadsmurarna - en del av de senare tillskrivas etruskerna, bland annat en triumfbåge [Augustus båge?] (troligare romerskt) som mest slår an på oinvigda ögon genom sin fasta byggnadsart; stenarna äro nämligen inte sammanfogade med murbruk utan sammanhållas genom mina egna massor och noga hopfogande. Senare tider*) har inte byggt mindre beundransvärd, ty fästningen och domen äro uppförda på kolossala grundmurar och halv mellan två kullar.
En överskrift över köksdörren frapperade mig:
Ricordati; o uomo, di un Dio che ti vede!
Ricordati; o uomo, del tempo che ti fugge!
Ricordati; o uomo, del eternità che ti aspetta.
*) D.v.s. medeltiden.
-
-
-
-

Annika Lidman
2018‐

Sven Lidman
1757‐1823
Prost,
Tingstad
g. Landberg
g. Landberg

Carl Johan Pettersson
1829‐1908
Lärftskramhandlare
f.h. Lidman

Ebba Sylvan
1871‐1947
Lärare
g. Jonsson

Carl Printzsköld
1884‐1971
g. Melander

Elsa Lidman
1874‐1952
Kontorsskrivare
Ogift.

Antonia Evans
1993‐
g. Niță

Lista Musenge
1985‐
g. Lidman

Anna Sylvan
1862‐1937
Ogift.

Sven Lidman
1921‐2011
Förlagsredaktör
g. Grentzelius

Lisa Sylvan
1878‐1960
Chefslotta
g. Malmberg

Carl Friberg
1859‐1912
Diplomat
g. Löthner

Herman Sylvan
1873‐1939
Diplomingenjör
g. Sylvan

Sigrid Lidman
1893‐1967
Tjänsteman
Ogift.