PROFIL

Peder Larsson (1720–1785)

Förnamn	Peder (Per)	Kategori	Stamfader/Stammoder
Extern URL	-
Föräldrar	Lars Pedersson (1688?-1747) och Karin Svensdotter (1693-1770)
Född	27 december 1720, Torrsjö mellangård	Döpt	1 januari 1721, Flisby socken	Död	24 juni 1785, Lidhults norrgård	Gravsatt	1785, Flisby gamla kyrkogård
Dödsorsak	"... träd som han skulla fälla fallit å honom..." (Arbetsolycka)
Yrke	Rusthållare, Lidhult		Nämndeman, Södra Vedbo häradsrätt
Dagböcker	-
Brev	0

Övrigt

Peder Larsson är den Lidmanska släktens stamfader (LÄS MER: Krönika: Släkten Lidman från Lidhult).

Äktenskap

Annika Bengtsdotter, Flisby socken

20 maj 1751

1. Elisabeth Lidman, 1752-1752
2. Lars Lidman, 1752-1835 (g. Rudbeck)
Hemmansägare, Källbo
3. Johan Lidman, 1755-1795 (g. Bolling)
Rusthållare, Påskarp
4. Sven Lidman, 1757-1823 (g. Landberg / g. Landberg)
Prost, Tingstads socken

(Obs, lista över barn ej komplett.)

AI-Biografi

Följande biografi är AI-genererad (LÄS MER: Lidmanarkivet + AI: Skam den som ger sig).

Peder Larsson föddes 1720 på Torrsjö mellangård i Flisby socken som son till Lars Pedersson och Karin Svensdotter. Fadern var skräddare på Torrsjö mellangård, och släkten hade under flera generationer haft sin förankring i Torrsjö.

År 1751 gifte sig Peder Larsson med Annika Bengtsdotter från Påskarp i Solberga socken. I vigselnotisen anges att de “skola bo i Lidhult”, och där kom paret också att slå sig ned. I Lidhult var Peder Larsson verksam som rusthållare, och där föddes barnen Elisabeth Lidman, Lars Lidman, Johan Lidman och Sven Lidman. Det var genom dessa söner som namnet Lidman kom att föras vidare, taget efter Lidhult.

I en husförhörslängd från 1759 framträder Peder Larsson och Annika Bengtsdotter i Lidhults norrgård tillsammans med sina små söner. Samma längd visar också att flera medlemmar ur Annika Bengtsdotters Karström–släkt bodde där samtidigt, vilket ger en bild av Lidhult som en plats där nära släktnätverk levde sida vid sida.

Som person framträder Peder Larsson i materialet främst genom sin ställning som rusthållare och nämndeman. Han hörde alltså till det mer etablerade bondeskiktet i bygden. Senare släkttradition har velat göra honom till riksdagsman, men i materialet framhålls att detta inte har kunnat beläggas och därför bör behandlas med försiktighet. Det som däremot tydligt framgår är att han ägde och brukade Lidhult samt att familjen där skapade den miljö ur vilken den första generationen Lidmän växte fram.

Hans betydelse för släktens historia ligger inte minst i att två av sönerna, Lars Lidman och Sven Lidman, fick akademisk utbildning, medan den tredje, Johan Lidman, blev kvar närmare jorden. Därigenom kom Peder Larssons familj att förena två världar: den gamla självägande bonde– och rusthållarmiljön i Småland och den framväxande bana som förde delar av släkten in i lärda, kyrkliga och ämbetsmannamässiga sammanhang.

År 1785 fick Peder Larsson ett våldsamt slut. I dödsnotisen berättas att han omkom genom en olyckshändelse, då ett träd som han skulle fälla föll över honom. Han var då 63 år gammal. Efter hans död lämnade Annika Bengtsdotter så småningom Lidhult och flyttade tillbaka till Påskarp, där hon senare avled 1803.

Så framstår Peder Larsson som den Lidmanska släktens stamfader: född i Torrsjö, verksam i Lidhult, djupt rotad i den småländska jorden men samtidigt stående vid början av en utveckling som skulle föra hans efterkommande långt utanför den bygd där han själv levde och verkade.

Hur Peders liv kan ha sett ut

Det följande är en försiktig rekonstruktion utifrån vad som framgår om Lidhult och om rusthållarens roll under indelningsverket.

När Peder Larsson levde i Lidhult var gården ett rusthåll. Det innebar att gårdens skattskyldighet i praktiken var knuten till skyldigheten att hålla en beriden soldat för kavalleriet. Rusthållaren skulle svara för ryttare, häst och övrig utrustning, medan kronan stod för vapnen. I gengäld utgick skattelättnader.

Det betyder att Peder Larssons vardag sannolikt var dubbel. Han var inte bara jordbrukare utan också den som bar ansvar för att rusthållets militära skyldigheter fungerade. Hästar skulle hållas i skick, utrustning ordnas och ekonomin vara så stark att gården kunde bära dessa krav. Samtidigt måste själva jordbruket skötas: åkrar sås och skördas, ängar slås, skog huggas, stängsel underhållas och djur tas om hand.

Lidhult var dessutom inte en ensam gård utan en bebyggelseenhet med äldre rötter, belagd i Riksarkivets topografiska uppgifter och i den lokala framställningen som en plats bestående av flera gårdar. I materialet framhålls särskilt Lidhults norrgård som den plats där händelserna kring Peder Larsson och hans familj tycks ha utspelat sig. Hans liv har därför sannolikt utspelat sig i en tät gårdsmiljö, där flera hushåll och släktingar levde nära varandra och där arbete, släktskap och ansvar flöt samman.

Man kan därför föreställa sig att Peder Larssons dagar började tidigt och styrdes av årstidernas rytm. Vår och försommar betydde sådd, reparationer och tillsyn över kreatur och hästar. Sommaren krävde slåtter och underhåll av gårdens marker. Hösten var skördetid, och vintern gav visserligen mindre arbete på åkrarna men inte mindre ansvar: djuren skulle utfodras, virke köras fram och gårdens militära skyldigheter fortfarande kunna uppfyllas.

Som nämndeman och rusthållare bör Peder Larsson dessutom ha haft en ställning som gjorde att han inte bara arbetade med sina händer utan också deltog i det lokala samhällets beslut och ordning. Han framstår därför inte som en enkel småbrukare utan snarare som en man med ansvar, anseende och förpliktelser, både i hemmet, i bygden och gentemot kronan.

Slutet på hans liv säger också något om denna vardag. Att han omkom när han fällde ett träd visar hur nära det praktiska arbetet han själv stod. Trots sin ställning var han fortfarande verksam i gårdens tunga sysslor. Bilden som växer fram är därför en man som levde mitt i arbetet: rotad i jorden, bunden till gården och samtidigt bärare av det ansvar som följde med att vara rusthållare i 1700–talets Småland.

Bilder

-

Relaterade (möjligen)