Med Tilda-dejdas amerikafärd blir jag mer hänvisad till min mammas direkta vård och uppmärksamhet - utan att ha något direkt minne av någondera. I den fyra medlemmar stora familj, som möttes vid middagsbordet i Tullbostället i Helsingborg, voro - enligt min åtta år äldre syster Elsas beskrivning - alla fyra främlingar för varandra - alla fyra innerst inne upptagna av sina egna hemliga fantasier och intressen - medan de växlade högst alldagliga repliker under förtäringen av den alltid vällagade och välsmakande maten.

Jag har heller inte något levande minne av att min mor någonsin lekte med mig eller berättade sagor för mig. Jag brukade få klippark med figurer att klistra på papper eller med bilder av blommor och djur, som man fick klistra på porslinsvaser - eller burkar - som sedan fernissades.

De lyckligaste stunderna voro dock de då jag fick delta i veckobaket ute i köket och blev tilldelad en egen degkladd, som till slut blev både grå och svart under mina fingrars oändliga knådningar och försök att fylla bullen med russin, mandel och andra möjligen åtkomliga läckerheter. Den liknade aldrig min mammas lika vackra som solida bullar, längder och kringlor men uppåts av mig alltid med odelat nöje och tillfredsställelse.

Jag har inget som helst minne av några friktioner eller motsatsställningar från dessa år - annat än - möjligen efteråt - en förnimmelse av frånvaro av något väsentligt.

Så flyttade vi till Stockholm och den mörka lägenheten på Sturegatan 15 n. b. in på gården, där jag måste ha frusit gruvligt under den kalla vintern. Jag minns nämligen med en särskild tydlighet hur jag det året erövrade Novaja Sembla åt svenskarna och ordnade besättandet av öarna med en serie underjordiska militära grottposteringar, som samtidigt tjänstgjorde som uppbörds- och postkontor.

Jag minns att det alltid brann en stor brasa i ytterrummet där nere i underjorden, liksom att man bjöds på mycken och varm mat och dryck medan man behagligt värmde sig vid elden. Varje kväll kröp jag under täcket med både kropp och huvud för att på detta sätt hålla mig riktigt varm och begagna tiden före insomnandet till en serie inspektionsresor till mina Novaja Semblaitiska grottposteringar, där jag frossade fritt i mat och värme, medan kölden, isen och snön låg tung över det arktiska landskapet ovan jord.

Jag förstår att det måste ha varit en bittert kall vinter för den lille skåningen - och »skåningen» kallades jag också första året på skolgården i Östermalms femklassiga läroverk där jag lyckades ta mig in i klass 1 B tack vare min systers läxpluggning med mig. Men den yttre förflyttningen in i en alldeles ny värld måtte inte på något sätt ha rubbat mina drömmars cirklar eller gjort något djupare intryck på mig.

Jag hoppade och skuttade och blängde i splendid isolation på vägen till och från skolan, som vanligt intensivt upptagen av att skänka mitt fosterland en ny storhetstid - endast med en rysning av verklighetsspänning upplevande passagen längs Tyskbagargatans bergsmassiv med dess små kåkar uppe på branten där de fruktade tyskbagarbusarna skulle ha sitt berömda tillhåll. Jag såg dock nästan aldrig något annat än deras mammor på väg ner till magasinet med mjölkspann och tomflaskor och stod sedan och frös en stund i sällskap med några tjog pojkar i väntan på att vaktmästaren skulle öppna skoldörrn.

Majoriteten av mina klass- och skolkamrater voro från mycket enkla hem och de få »fina» pojkarna tillhörde inte vårt umgänge, som var begränsat till farbror Johans på Skeppsholmen och morfar i Nybrogatan 55, i vars hem en äldre kronofogdedotter från Närke - tante Emma Göthlin - stilla och bestämt förde spiran över morfar och Närkesflickan Hulda i köket.

Min morbror Walther tillhörde också det närmaste umgänget. Han var ingenjör vid Atlas i vars närhet han bodde i ett alldeles nytt femvåningshus - det enda på den gata som nu heter Odengatan och dit det var en hel väg att gå från Sturegatan.

Men vare sig man kom hem från något besök hos dem - morfar eller farbror Johans - eller man åt kvällsmat hemma - som ensam skolpojke vågade jag mig inte ut i mörkret på gatorna, där enligt min egen föreställning busar lurade i portar och gathörn - har jag aldrig något minne av att fönstren öppnades för vädring vid sängdags. Man var rädd om den värme som fotogenlampan fyllde rummet med och kröp fortast möjligt utan något toaletterande i säng. Tandborsten infördes i mitt liv sommarn 1893 av min farbror Sam och hans korrespondens med mig är under de första åren upptagen också av förhör hur det förhöll sig med tändernas borstande.

Min egen sängplats i den lilla våningen i Sturegatan 15 bestod av sex gamla vackra mahognystolar, som varje kväll ställdes med sitsarna mot varandra och ryggarna utåt - ett vikingaskepp i miniatyr vars skrov sedan fylldes med sängkläder. Jag hade ibland en munter känsla av att stiga ombord på en slup för att under min farmors morbrors ledning delta i erövringen av Baltischport eller med Löschern von Hertzfelt och Jonas Hökeflykt på jakten »farolus vivat» besegra och sänka mer än hundra ryska lodjur på Peipussjön.

Men när lampan släckts och tystnaden och vinterkölden växte i rummet, kröp jag med kropp och huvud ner under täcket och sökte värme och sömn i en av de många underjordiska militära posteringsgrottorna genom vilka jag segerrikt höll Novaja Sembla under svenskt herravälde och omöjliggjorde alla ryska återerövringsförsök.

Just från denna vår första vinter i Stockholm har jag ett mycket tydligt minne av min mammas sätt att fungera, när det gällde hennes son och hans egenart.

Mittemot oss i portvalvet i gårdshuset Sturegatan 15 bor också en annan tullförvaltaränka - tante Clara Lagerlöf - med två söner av vilka den äldre blev min lärare eller informator under ett par av de östermalmska skolåren - för att citera farbror Sams terminologi: »en instruktör som för ett pris av tio kronor i månaden åtager sig att komma hem till gossen och läsa där.»

Den yngre - tre år äldre än jag - hade redan då börjat sitt nu världsberömda frimärkssamlande och när vi jämförde våra dåtida frimärksalbum fann han några gamla isländska frimärken i mitt - ett verk av min syster Elsa, vilkens intresse och omtänksamhet jag årtionden igenom lönade med samma likgiltighet och otack som min mammas.

Vännen Hans hade snart tillbytt sig de två äldsta mot en ridande tennsoldat med häst av bly vid vilken han hölls fast i sadeln genom en tapp på ryttaren och ett hål i hästryggen. En alldeles sjusärdeles liten pjäs som endast hade det felet att ryttaren under livets strider blivit av med ena benet. Men det hade ju också min farbror Sam blivit, så det sänkte inte dess värde för mig. Därtill erhöll jag en pennkniv med korkskruv, där dock det ena bladet var avbrutet, och en begagnad men färggrann fickkam.

När jag förtjust visade min mor mina lysande nyförvärv och hur billigt jag fått dem, korn det en underlig igenkännandets och genomskådandets glimt i hennes ögon - ett isblått ironiskt glitter, som var gång jag i livet senare mött det, alltid talat till mig mer övertygande än några människoord:

- Ja, ja, lille Sven - Sven lär nog aldrig passa till affärsman!

Men hon gjorde inte själv - på förtretliga mödrars vis - något försök att föräldravägen korrigera den lilla affären. Jag blev för alltid av med mina gamla isländska frimärken - jag hoppas de nu lysa någon intresserad åskådare till mötes från någon monter eller katalog i Postmuseet. Den där glittrande isblå glimten och det bevingade ironiska leendet minns jag också från ett par andra tillfällen. Den ena gången gå vi en sommarsöndagseftermiddag Norrlandsgatan nedför - förbi Hellbachers då mondäna konditori i hörnet ned mot Hamngatan. Vi äro antagligen på väg till »moster» Louise Annerstedt - min fars kusin och värdinna i sin brors presidenten-justitieministern Ludvig Annerstedts rums- och möbeluppfyllda jättevåning i ett av de gamla förnäma och längesedan rivna patricierhusen vid Västra Trädgårdsgatan. Min mamma har till promenaden ifört sig en - som jag nu förstår - mycket dyrbar gammal österländsk svart schal - kanske någon arvsklenod efter min farfars orientresor - en fruktansvärd pjäs vars like ingen människa i Stockholm bär på under någon gatupromenad. Jag skäms för den - och jag skäms för min mamma - och jag springer före henne - hoppande med en fot i rännstenen och en på trottoaren och kämpar med Axel Oxenstierna mot Drottning Kristina - förgäves - för genomförandet av en för Sverige förmånligare Brömsebrofred. Plötsligt hör jag den eleganta, välklädda och förnäma dam, åt vilken jag nyss fått lämna trottoarrätten, bakom min rygg utropa: - Nej, så roligt - det är ju fru Lidman - ja, det var länge sedan. Jag vänder snabbt tillbaka för att kärleksfullt ta min lilla mamma under armen och för alla markera vår samhörighet. Det är en f. d. statsrådinna och nu landshövdingska av den oscariska ofrälse ämbetsmannaaristokratin. De växla en serie konventionella och betydelselösa allmänna artighetsfraser och just som man lyckligen skall skiljas åt, utan att ha råkats, utbrister den eleganta damen:

- Men glöm inte snälla fru Lidman att hälsa den förtjusande tullförvaltaren!

Jag ser åter det där underliga isblå, ironiska glittret i mors violblå ögon - ett underligt glitter av på en gång fullkomligt oberoende isblå kyla - och därunder - på botten av alltsammans - ett djupt, men leende förakt för den mänskliga lögnvärlden och dess stackars oskyldiga offer och representanter.

Jag hör min mammas septemberklara och oberörda röst lika skoningslöst genomskärande som någonsin isglittret i hennes ögon:

- Tack så mycket, snälla fru X. X. - men han har varit död i fyra år.

Jag hör än i dag det förskrämda, hjälplösa fras-tras-rasslet i den förnäma damens plötsligt hjälplöst förvirrade situation:

- Oh snälla fru Lidman - förlåt mig - åh jag gratulerar - nej, nej, jag menar jag kondolerar!

Och så försvinner hon ilsnabbt, pilsnabbt om hörnet - kanske rent av in på Hellbachers konditori.

Men jag följer min mamma en lång stund i jämnbredd. Jag måtte ha en djup men omedveten förnimmelse av att hon varit den förnäma damen överlägsen. Jag har i mitt väsen ett behov, ett naturligt anlag att driva med, att göra narr av mina medmänniskor, och jag njuter av att mamma bräckt av det där frasfyllda fruntimret i hennes frasande elegans.

Och så den andra gången.

Det är en dag i aug den stora jubileumssommaren 1897 - månaden då könet inom mig för första gången väckte mig till liv och lidande med sitt våldsamma krav på ögonblicklig utlösning och tillfredsställelse. Ting och förhållanden om vilka min mamma inte den ringaste kunskap eller aning äger.

Rojalistisk hänförelse och undersåtlig entusiasm närma sig extasens höjder, ja, nå så småningom ännu högre. Till 18 sep telegraferar en norrländsk skollärare sin versifierade hyllning:

Och leve Landsens Fader,
Han är så god och glader!
Och leve Landsens moder,
Hon är så glad och goder.

På tamburdörren till våningen två trappor upp i huset Brunkebergstorg 9, där man i mörkret med möda kan urskilja namnet Olga Lidman på ett tryckt visitkort, har någon ringt. Från min lilla lya på andra sidan köket och från förmaket komma min mamma och jag samtidigt rusande. Min mamma har hunnit före och genom den öppnade dörren stiger en liten värdig, stram och stelryggad herre iförd hög hatt och mörk jackett och under armen en läderportfölj ur vilken han efter en avmätt och högtidlig hälsning framtar en stor praktvolym i halvfranskt band:

- Fru Lidman vill naturligtvis till högtidsdagen anteckna sig som subskribent på Hans Majestät Konungens samlade dikter i halvfranskt band.

Vinande snabbt som ett piskrapp slår min mors svarsreplik den högtidlige i huvudet:

- Tack sådan strunt vill jag inte ha.

Med något av ett teaterlejons lugna värdighet och ett par snabba men dock majestätiskt avmätta steg, går den höghattade min mor in på livet:

- Strunt, sa frun. Hur vågar frun säga något sådant? Det skall jag tala om för Hans Majestät Konungen.

- Ja, gör det och hälsa från fru Lidman på Brunkebergstorg, var min moders lika snabba som lugnande svarsreplik.

Men jag såg åter den där fascinerande isblå, överlägset ironiska glimten i min mors ögon, som rakknivsvasst skar igenom både mannen och situationen, den höga hatten, jacketten och praktbandet.

Och så försvann mannen - ordlöst - eller rättare och riktigare uttryckt - han dröp av - som den där stackars lilla sparven på vilken den elaka busen hade spottat.

Våningen två trappor upp i Östermalmsgatan 48 - dit vi flyttade från Sturegatan - måste ha varit betydligt varmare. I varje fall har jag inget minne av att jag de båda årens vintrar höll Novaja Sembla besatt för Sveriges räkning. Men vi hade åter i denna större våning börjat med att hyra ut möblerade rum. Det minsta hyrde en knappt fyrtioårig, fattig adelsfröken, f. d. telegrafist, med en olivgul hy och ett par mörka främmande ögon under ett rikt kolsvart hår. Jag brukade få springa ärenden åt henne för att köpa franska bröd, smörbröd och gifflar i en butik på Nybrogatan. Denna var den enda butik i Stockholm där man fick äkta vete i brödet. Jag misstänker att hon egentligen levde på franska bröd, smörbröd, kaffe och gifflar. Hon hade mycket att berätta för min mamma och vem som ville höra om den förföljelse som hon var utsatt för från en den tiden mycket berömd och ansedd Stockholmsläkares sida. Hon hade nämligen vägrat att bli hans älskarinna - trots alla hans närmanden och böner. Han drog sig inte ens att göra henne skamliga anbud vid hennes besök på hans mottagningar.

En eftermiddag får hon besök av ett par satta, kraftiga karlar i rundkulliga hattar och försvinner för alltid ur min synkrets. Av ättartalen har jag inhämtat att hon fick leva nära ett kvarts sekel till.

Samtidigt bor i ett annat av den lilla våningens rum en gammal sextioårig fröken, som livnärt sig ett liv igenom som privatlärarinna i pianospel. Hon är dotter till en berömd målare, en gång den främste porträttören av 1820- och 30-talets litterära och kulturella personligheter, vilken även målat ett par porträtt av min farfar. Hennes namn är Angelique, som lyckligen försvenskats till »tante Engel».

Nu lider hon av den yrkessjukdom vilken vi vanligen kalla skrivkramp, och hon har timmar igenom högerarmen i band, som vore den bruten. Hon lider också av migrän och ångestanfall, varvid hon småmuttrande för sig själv travar rumsdiagonalen fram och tillbaka. Befinner jag mig då i korridoren utanför, brukar jag roa mig med att genom den omkring tre centimeter breda springan mellan dörren till hennes rum och det tröskellösa golvet rulla in några lerkulor - spelkulor - i förhoppning att hon skall halka på dem. Men detta är bara pauser under mitt arbete med att göra Sverige till den ledande protestantiska stormakten i Europa.

Men ingenting minns jag som något så ljuvligt som påskveckorna de båda åren vid Östermalmsgatan.

Jag kommer ihåg som vore det i dag med vilken vällustkänsla jag vandrade hem från östermalmsläroverket dessa onsdagsmiddagar - trygg, ack hur outsägligt trygg - i medvetandet om att nu hade jag framför mig en hel vecka utan läxor - en hel vecka av oavbrutna fantasilekar - endast avbrutna av en påskafton med ägg och ansjovis hos farbror Johan och en underbar påskdagsmiddag hos morfar med tante Emmas alltid lika outsägligt läckra och gomkittlande citronkräm - av den snälla tanten tillverkad i sådana massor att en pojke nästan kunde äta sig mätt bara på den med dess läckra biskvier.

Det var den tiden då mina påsklov ännu ej voro lagda under farbror Sams fasta hand och färla. Nej, jag gick in i dem alldeles fri och obunden, beredd på att tillbringa påsken som Lennart Torstenson - fast en Lennart Torstenson som får leva med i och leda Karl Gustafs segertåg och förenandet av Sverige, Norge, Danmark, Finland och de baltiska provinserna till en fennoskandisk stormaktsstat - eller som en ny och segerrikare marskalk Mac Mahon grundligt besegra Moltke och Bismarck och ordna om Mellan-Europas karta och återskänka Sverige både Stettin och Vorpommern, Bremen-Verden och Wismar. Om jag inte rent av blir ledare för den aristokratiska oppositionen i 1830-40-talets franska pärkammarc eller som Ludvig Filips polisminister utövar en fruktad makt bakom kulisserna över markiser, bankirer och carbonaris. Ja, några av dessa underbara påskdagar är jag drottning Christinas av Spanien lagvigde älskare och som en ny hertig av Rianzarcs återvinner jag åt Spanien ej blott Neapel och Sicilien utan även herraväldet över de upproriska sydamerikanska kolonierna.

0, dessa påskveckor 1893 och 1894, fyllda av vårvärme och god mat och fullkomlig frihet under ensamma, många timmar långa lekströvtåg och lekfälttåg i Lilljansskogen och på Ladugårdsgärde, i Tyskland och Italien och Sydamerika - alltid segervinnare och riksförökare.

Alen även här - ett verkligt störande missljud -

Min lilla mamma hittar i en av mitt tillfälliga skrivbords lådor mina skisser till lasaretts- och järnvägsvagnar för marskalk Mac Mahons segerrika armtler.

- Varifrån har Sven ritat av dem?

- Dem har jag inte ritat av - dem har jag hittat på själv!

- Nu skall inte Sven ljuga - det har Sven läst i någon bok.

Men Sven har inte läst dem i någon bok, och så blir han överfallen av sin lilla mamma med hugg och örfilar och bekänner att han läst om sådana där lasarettståg i en tidning.

Den ena av de två gånger som han under aga medvetet ljuger och erkänner som lögn vad han vet vara sanning.

Och så beslutar sig min psykologiskt och pedagogiskt lika okunniga och odugliga mamma att på allvar ta reda på vad Sven gömmer i sina skrivbordslådor. Hon får tag i mina stora genealogiska tabeller, där jag alltid är greve - om ock med växlande men alltid skönt klingande adelsnamn - och hon talar häftigt och upprört med mig om att jag kommer att bli tokig om jag fortsätter med sådana galenskaper: - tänk på farbror Manne, som blev sinnessjuk.

Hon förbjuder mig att fortsätta med mina tokerier, vilka hon lägger beslag på. Jag blir mycket skakad - jag är mycket rädd för att bli tokig. Jag har någon gång hört någon tala om att Sven är så konstig.

Tänk om jag skulle bli tokig - galen - sinnessjuk - som tante Selma, vilken de där båda herrarna kommo och hämtade!

Men snart vinner min genealogiska drift överhand, och jag blir åter rikskansler åt konung Gustaf V och ristar som greve Sven Ludvig Lave Lotharius Lidman till Lidhult mitt namn i Sveriges och Europas historia.

En Sven Ludvig Lave Lotharius Lidman till Lidhult, som i verklighetens värld var samtida med Per Albin Hansson och årsbarn med Ernst Wigforss!

Jag har ännu ett minne av min mammas plötsliga och för mig brutala uppdykande i min eljest för yttre intrång oåtkomliga fantasi- och tankevärld.

Bland min fars ekonomiska åtaganden, vilka min mor och enda syster efter hans bortgång och trots ständiga penningbekymmer troget fullföljde, var även subskriptionsavgiften för den häftesvis utgivna Nordisk Familjebok, vilken följaktligen alltjämt kom oss tillhanda och beredde mig en oändlig glädje. Som den bokslukare jag av begynnelsen var läste jag häfte för häfte från första sidan till den sista - sög ur det lästa riklig näring för min fantasi och fann ämnen till ändlösa diskussioner med omgivningen.

Jag minns som den dag i dag hur jag en vintereftermiddag efter att ha skurit upp och studerat ett nyutkommet häfte på bokstaven U, började ett ytterst intressant samtal med en adertonårig norrländsk småskolelärarinneelev om ämnet Urinvägarnas sjukdomstillstånd. Under mitt med givande högläsningscitat späckade föredrag kommer min mamma in från köksarbetet och får höra oscariskt och victorianskt fruktansvärda ord om urin och urinblåsor - livmödrar, gonorré och modersslidor.

Hon störtar sig ursinnigt över mig och häftet med en explosiv beklagande vädjan och bön om ursäkt till den adertonåriga småskolelärarinneeleven:

- Ja fröken S. får förlåta min pojke att han är så innerligt dum och sitter och pratar om sådana saker i damsällskap - Sven borde verkligen skämmas - att inte ha mer folkvett...

Och så rycker hon det nyutkomna Nordisk Familjebokshäftet ur mina tafatta händer och kastar undan det.

Jag grips av ett våldsamt förakt för min obildade, okunniga, ovetenskapliga mamma.

Jag hatar mitt hem - jag vämjes vid hela min existens.

Ute i tamburen står ett par skidor, som jag nyligen fått från min stora syster i Norrland. I hat och vämjelse vid familj och hem, ger jag mig ut på gatan med dem för att söka svalka för min vrede och utlopp för mitt behov att i handling tillrättavisa min dumma och okunniga mamma.

Det är vinterkväll i det dåtida Stockholms klena gasgatubelysning och när jag svängt upp på Sturegatan och så småningom skall korsa Valhallavägen för att störta ut i Lilljansskogen och där äntligen få andas ut, kör en stor hyrvagn med några bal- och uniformsklädda herrar och damer - en levande sagodröm i gossens värld - tätt förbi mig och vagnshjulen knäcka obekymrat spetsarna på mina skidor.

Jag återvänder långsamt och dödsförtvivlat hemåt. Jag har just läst om den ädle Cato från Utica - Cato Uticensis - som efter Caesars seger fann livet så outhärdligt och omöjligt att leva, att han kastade sig på sitt svärd.

Jag vill också begå självmord - livet är outhärdligt - och detta mitt beslut skall jag fortast möjligt efter hemkomsten meddela min mamma. Men hon befanns nu ha gått bort på besök till morfar och skall inte komma hem förrän sent i kväll. Det står ett par bredda smörgåsar och ett glas mjölk för min räkning i köket. Men jag beslutar lämna henne ett skriftligt meddelande om mitt självmord. Jag har ju i fantasin redan begått det, men tyvärr saknar jag eget brevpapper. Jag kan ju inte gärna lämna underrättelsen åt en griffeltavla. Det enda papper jag ägde var ett s. k. »grilljannekuvert» - ett grönblårödrutigt kuvert och brevpapper avsett för en »grilljanne» att skriva friarbrev på - en s. k. »lustig» och mycket billig julgåva som jag gömt ända från förra julafton.

Nu skrev jag i kvällens tystnad vid skenet av en enda ljusstump ett hotfullt och hatfullt bombastiskt och patetiskt avskedsbrev till livet och till min mamma. Man hade ju också läst och format sin världsbild och sitt känslospråk efter en massa följetänger i Stockholms-Tidningen och Dagens Nyheter - kista och stundom höglästa hos morfar. Jag undertecknade - oväntat och oförklarligt - skrivelsen:

din dig evigt hatande, djupt olycklige son

Sven i Rosengård.

Brevet igenklistrades och stoppades in i min moders bibel, ur vilken hon ju brukade läsa ett kapitel eller några verser varje kväll. Adressen löd: »Fru Olga Lidman. Aux mains.» Jag hade lärt mig att så uttrycker sig en bildad människa, men fann adressen på något sätt banal i förhållande till brevets innehåll och ritade en dödskalle inunder.

Jag visste att hon helst brukade läsa Jesu Syraks bok och där stoppade jag också in brevet för att triumferande och skadeglad krypa i säng, men vakna vid att mamma kommit hem och var ute i köket.

Jag kände mig plötsligt alldeles avklädd och värnlös, där jag låg i min säng. Jag ägde ju en rik kunskap om min mors både dräpande och rannsakande repliker och alldeles överraskande beslut och handlingar och smög mig därför plötsligt upp, fick tag i brevet, gömde det under huvudkudden och brände det oförmärkt på morgonen i köksspiseln.

Men vid sin hemkomst hade mamma på min huvudkudde lagt ett par hembakade socker- och kanelströdda vetebullar, som morfars tante Emma sänt med henne till mig. Jag låtsades sova, men så fort mamma läst sin bibel och släckt ljuset, var det jag som tacksamt mumsade dem i mig.

Jag hade vid den tiden fått min bädd av improviserat hopradade stolsitsar utbytt mot en gammal träsäng, som jag skulle komma att behålla fram till mitt äktenskap och vars fotända så långt jag minns tillbaka vilade på två något knäckta eller lösvrickade stolpar och därför alltid var en smula vacklande och osäker att vila i.

Den sängen symboliserar förträffligt min borgerliga tillvaro, vilken under dessa år i alla hänseenden vilade på en ytterst osäker, vacklande och tvetydig grund.

En existens som jag dock samtidigt självfallet på barns vis uppfattade som den enda riktiga och naturliga.

Min far hade dessutom dött för tidigt och förhållandena i vårt hem hade åren före hans bortgång varit tillräckligt trånga, små och oavlåtligt krympande för att jag skulle kunna känna någon djupare medveten saknad efter ett lyckligare förflutet.

Mitt verkliga - för mig verkliga - förflutna var ju mitt drömliv i mina fantasiers grotta, där varje smärtsamt intryck från yttervärld och omgivning ögonblickligen korrigerades till seger och överlägsenhet. Och någon annan förändring krävde jag därför inte.

Man hade det som man hade det, och detta utifrån givna var något naturligt och självfallet. Man fick springa ärenden och vara artig mot alldeles främmande, obekanta och okända människor, som hyrde rummen i ens hem och helt enkelt ägde det - som hade tusen anspråk och för dem självklara missnöjesanledningar och anmärkningar. Det var väl för övrigt under denna inackorderingstillvaro, som jag för hela livet lärde mig att möta människor som man möter folk i spårvagnar eller på offentliga lokaler - utan att ta emot dem - ute på yttertrappan.

Jag minns än i dag en detalj från vår tillvaro på Östermalmsgatan, där en konsert- eller operasångerska - i varje fall ej ett av de större ljusen - hyrt det största rummet åt gatan och hastigt sagt upp sin bostad och flyttat. Ja, jag hade naturligtvis inte fäst mig vid henne mer än vid någon annan av de olika personager, som togo ens hem i anspråk.

Någon vecka eller månad efter operasångerskans plötsliga sorti var jag en eftermiddag jämte några andra kamrater hemma hos en klasskamrat från Östermalmsläroverket. Hans far var - förmodar jag - något slags affärsman och därtill generalkonsul för San Salvador eller Nicaragua eller någon liknande mellanamerikansk republik. Familjen bebodde en elegant våning en trappa upp - jag tror i hörnet av Brahe- och Linnégatorna - och han visade oss till beundran faderns generalkonsulatsdiplom i glas och ram och San Salvadoriska frimärken och berättade om hur många brev på spanska som fadern måste besvara.

Av för mig alldeles okänd och obegriplig - men för ett normalt pojkpsyke högst naturlig anledning - började han för kamraterna berätta, att hans föräldrar umgingos med den berömda sångerskan fru Z. W., sum hans pappa nyligen hade fört till bordet vid någon fin middag, och då hade hon berättat att hon ett tag hyrt rum hos en fru Lidman på Östermalmsgatan, men maken till slarv och oordning och brist på komfort och hygien fick man leta efter. Och hon hade varit tvungen att fortast möjligt flytta från eländet.

Jag kom rodnande ihåg den ganska färgrika och flotta damen och att hon plötsligen hade flyttat, men i min egenskap av gosse i grottan hade jag aldrig ett ögonblick frågat efter eller intresserat mig för de möjliga orsakerna till hennes hastiga sorti - lika litet som jag hört min mamma nämna ett ord därom. En våldsam skamkänsla och blygselrodnad brände mina kinder - jag upplevde några ögonblick att mitt hem var förnedrat och genomlyst av ett skarpt och otäckt ljus - jag var naken och hjälplös.

Jag minns inte någon min replik - minns bara att från den stunden undvek jag varje besök hos eller umgänge med den generalkonsuliske Brahegatspojken och hans familj. Jag nämnde ej heller ett ord om historien till min mamma. Jag skrev av den och flydde snabbt in i min grotta, där den alltjämt ligger lika färsk och levande bland all den andra pauvres-honteux-minnesbråten.

Men den dök väl upp i annan form och på annat sätt i mitt medvetande. Eller varför hade jag just dessa mina första östermalmsskolår en sådan intensiv och ofta återkommande drömlängtan att min mamma skulle gifta sig med en mycket rik och förnäm man - en sådan där hög ämbetsman, som man inte behövde skämmas för på examensdagarna i skolan utan som alla avundades en och som själve rektorn sprang fram och bockade för, när den höge kom i klassrummet för att följa en lektion och se hur hans elegante, världsvans och välklädde son redde sig i skolan.

Och efter middagslektionen gick man hem till sin stora, fina våning på Karlavägen - marmortrappor med trappmatta och mässingsstänger - sex rum med tjocka draperier och gardiner för dörrar och fönster - vackra tavlor och släktporträtt i stora guldramar på väggarna och tjocka mjuka mattor och leopardskinn på golven - och ett väggfast tvättfat i min barnkammare med två kranar som släppte fram kallt och varmt vatten.

Men under allt detta kände man sig inte alls på något sätt som någon pauvre-honteux, ehuru ordet och begreppet ej voro okända. Jag minns att min mamma av och till brukade bjuda hem ett par gamla fröknar Meukow på te och smörgåsar och sällskaplig samvaro. Med vilket leende läste jag inte långt senare min mors tidigare citerade anteckningsbok från hennes första månader som ung fru, av 7 jan 1874.

»Rudolf ond för att jag bad flickorna Meukow till att dricka te med oss i dag.»

Ack, Rudolfs son var mycket glad, när de gamla snälla tanterna Meukow besökte vårt hem på Östermalmsgatan och kvittrade fram så många glada berättelser från 1850- och 60-talets Visby - om lärarinnor och familjer och flickor och pojkar, som voro längesedan döda eller mödrar och fäder till redan fullvuxna barn:

- Ja kommer du ihåg - och vart tog hon vägen - och hon blev ju gift med en hovmästare - och tänk på landshövding von H. och jägmästare D. och gamla grevinnan L. och greve H. som alltid spelade så högt och aldrig betalte sina spelskulder - och inga andra skulder heller - och som var skyldig kronofogden Wolff en hel del pengar - ja, det är allt en lycka för dig Olga att du har honom kvar i livet.

Och när de hade gått hem på kvällen hade jag haft så roligt av alla anekdoterna och replikerna och sällsamma människoödena och intressanta namnen från denna isolerade gotländska provins och småstadsmiljö, att jag riktigt längtade efter att de snart skulle komma tillbaka så att jag finge höra än mera från denna förtrollade och originella värld, där min morfar varit en så myndig och mäktig och förmögen och frikostig och betydande person - själva ursprunget och grundläggaren av det lysande sällskapet D. B. V.

- Och tänk vad gott de ha gjort - och vad de gjort för själva Visby - och vad mycket punsch de drack!

Men jag hade också blivit så uppspelt av teet och de goda franskabrödssmörgåsarna med kallskuret på - både saltkött och tunga och sådan där underbar gåsleverpastej, som kostade hela 25 öre hektot hos Avéns vid Sturegatan och som jag hade fått gå och köpa hem tidigare på kvällen. Att salta köttet var så rött och fint sa mamma berodde på att de hade salpeter i laken - det hade hon själv prövat på vårt eget salta kött - men tungan den var fin och gåsleverpastejen smälte som kräm i gommen.

Men efteråt talade mamma något vemodigt om, att nu hade de båda flickorna Meukow ett rum tillsammans på Pauvres Honteux - den där nya stiftelsen, som var till så stor välsignelse för alla gamla fina, fattiga fröknar och änkor och som kommit till genom Stockholms stads hjälpsamhet och genom stora enskilda donationer.

- Ja, hade jag några pengar, sa mamma, så skulle då jag ge dem till Pauvres Honteux - för det finns ingenting så försynt och fint och hjälplöst som den där gamla förnäma fattigdomen som aldrig ger sig till känna och aldrig kan tigga och beklaga sig.

Ja, jag fick rent av en känsla av, att när jag en gång blev rik, så skulle jag göra något riktigt ordentligt för Pauvres Honteux. Jag följde med glädje min mamma på visit hos de båda gamla fröknarna, och jag minns atmosfären över deras rum med alla de gamla Meukowska möblerna, som de lyckats rädda undan skeppsbrottet - och alla familjefotografierna och porträtten av alla de gamla Meukowarna - se det var en mycket gammal och fin släkt -- tysk adel egentligen. Och i ett stort och fint, nedärvt mahognyskrin hade de en massa gamla småbröd att bjuda på. Men de voro ju i grund och botten själva som gamla torra småbröd som ingen klok och modern människa frågade efter.

Varken min mamma eller jag hade någon som helst aning om att vi själva tillhörde den stora och besvärliga socialgrupp som fått namnet pauvres-honteux. Ja, mamma och hennes syster Helny hade ju morfar, men av uppsnappade repliker från deras inbördes samtal lärde jag mig snabbt och snart förstå att morfar av dem betraktades som en man, som var mycket njugg, när det gällde penninglån, men mycket frikostig, när det gällde goda ekonomiska sparsamhetsråd. En man som - enligt deras syn - slarvat bort tusentals och åter tusentals kronor medan han höll långa föreläsningar för sina fattiga döttrar om grundprincipen för all god ekonomi: att rätta mun efter matsäcken.

Av bevarade gamla familjebrev, växlade på 70- och 80-talet mellan den gamle kronofogden och hans måg och dotter i Karlskrona och Helsingborg, har jag också funnit, att han under mina föräldrars äktenskap fått träda emellan med både borgensförbindelser och inlösning av förfallna lån. I synnerhet under min fars sista olycksdigra Helsingborgsår, över vilka endast Stenbocksmonumentet [Stenbocksstatyn] sprider en nu längesedan glömd, försenad, för att icke säga posthum segerglans.

Stenbock hade vunnit sitt slag och till slut sitt monument, men min fars sista strid i Helsingborg hade ändat i en fruktansvärd Poltavakatastrof. Hans stackars hustru och barn voro nu på den ändlösa marschen över grå och öde stäpper mot Perevolotjna och fångenskapen. På den nesliga reträtten hade mor och son tills vidare fått stanna i Stockholm, medan deras adertonåriga, oerfarna dotter och syster fick pröva sina krafter och ta sin andel i familjeförsvaret som guvernant i en järnvägsbyggarfamilj i övre Norrland, varifrån hennes lilla lön sattes in som hjälptrupper vid hennes mors kamp om huvudstaden.

I min blindhet och oerfarenhet fattade jag heller aldrig en sekund verkligheten och värdet i detta oavlåtliga frihetskrig - det heroiska och stolta i denna ord- och gestlösa kamp som min mor dag ut och dag in - utan att för en sekund rymma fältet - utkämpade med alla fattigdomens och de ekonomiska bekymrens makter omkring oss. Det var väl något slags psykologisk inspiration som kom henne att aldrig välja mig till förtrogen eller rådgivare när det gällde hemmets ekonomiska problem.

Jag visste endast att vi var »fattiga», att det aldrig fanns en krona över till någon onödig utgift annat än när det bjudits på kaffe och jag fick springa och köpa några bakelser hos Lindströms - pris tio öre styck - eller någon kvarbjudits på te till kvällen, och jag fick störta i väg och köpa ett eller ett par hekto kallskuret å tjugu öre hos Avéns. Endast vid ett par tillfällen minns jag hennes röst, min och ord när hon kunde säga: - Ja nu lille Sven gäller det om vi skall kunna betala hyran för det här kvartalet - jag har fått uppskov i två månader, men nu vill värden inte vänta längre.

En ångestens slagskugga från den verkliga livskampens ohyggliga realiteter trängde isande och förlamande genom min drömda svenska storhetstids alla segerrika fältslag. Kanonerna från Lech och Holovzin, Helsingborg och Breitenfeld tystnade. Jag huttrade själsligt i något slags omedveten hjälplös oro och värnlös ångest och beslöt mig att så fort det lät sig göra gå i kloster och bli munk. Jag skulle på så sätt undgå alla ekonomiska bekymmer för mitt återstående liv.

Jag hade tydligen inte ens bråkdelen av en sekund ett milligram känsla till övers för eller tanke på ansvar för min mor och hennes situation och öde. Den absoluta solipsismen var från begynnelsen min självklara och medfödda världsbild: att till varje pris fly för varje form av ansvar och varje känsla av förpliktelse.

Jag fick ej heller för egen räkning något slags tröst eller hopp genom de till min uppmuntran ibland uttalade maximerna:

- Ja, se Sven, alla personer, som det verkligen har blivit något av, ha fötts fattiga.

Eller i förkortad form:

- Jag skall säga Sven att alla genier föds fattiga.

Jag skulle ju inte bli något geni utan fältmarskalk eller rikskansler eller generalamiral och riksråd och som någon för dem särskilt utmärkande egenskap mindes jag inte fattigdomen. Från denna min mors årtiondelånga dagliga kamp mot ekonomiska bekymmer minns jag inte ett enda jämmerrop eller tårflöde. Hon kunde som motto på sin dåtida existensform sätta devisen:

Fattigdom och gott humör.

Jag minns en replik bland många från vår tillvaro i Brunkebergstorg 9. Det är slut på pengarna i hushållskassan. Det är slut på möjligheten att ta på kredit hos de makter som för mig heta kryddkrafsarn eller magasinet. Det finns endast 75 öre i penningtillgångar, och för summan inköper min mor en biljett till tredje raden på gamla operan med den välformulerade förklaringen:

- Ja, för 75 öre får man i alla fall inte någon kalvstek, och det kan vara skönt att få höra litet musik ibland.

En gång inträffar dock alla underverks ofattbaraste underverk: på sin åttiårsdag skänker min morfar sina båda döttrar var sin tusenlapp. Hemkommen från födelsedagsfesten väcker min mor sin fjortonårige son, tänder ett ljus i deras gemensamma sängkammare - det var inte elektriskt ljus på den tiden - och håller framför den yrvakne pojkens ögon en stor skär papperslapp med de allvarliga orden:

- Titta här Sven - så här ser en tusenlapp ut - och det lär väl Sven inte få se några fler i sitt liv, så passa på och titta nu.

Hon hade tydligen inte några som helst ekonomiska framtidsförhoppningar för sin sons vidkommande - hon såg väl i honom endast en kopia av sin ekonomiskt misslyckade make. Jag tittade också mer likgiltigt än intresserat på den skära papperslappen.