Jag har varit och talat på några möten i en norrländsk stad. Jag har haft turen att få en ensam sovkupé på hemfärden. Jag har somnat och sedan vaknat i en underbar förnimmelse av sötma, ro och vederkvickelse.

I drömmen har jag varit ett litet, några månader eller kanske ett halvår eller trekvarts år gammalt barn. Jag ligger i min korg eller i min säng eller i min vagga. Det är ett så ljuvligt halvmörkt rum, vars milda skimmer kommer från något litet nattljus, som flyter i en kopp. I rummet rör sig min sköterska eller amma. Hon går omkring alldeles naken på tysta fötter och det mystiska skimret från ljuset i koppen sprider någon varm rosa dager över hennes kropp. Hon går fram till min bädd och lutar sig över den så att hennes ena bröst lyftes över mitt ansikte. Jag ser varken hennes anletsdrag eller anlete. Jag griper med mina händer om det mjölktunga bröstet och för den stora, bruna bröstvårtan till min mun.

I samma ögonblick jag börjar suga på den och känner den varma, söta mjölken fylla min gom och värmande glida ned i magen, fylles hela min varelse av en sällsam kraft. Jag växer - jag växer - jag växer - och jag är plötsligt en stor kraftig karl som griper min barnsköterska om midjan och tvingar henne ned till mig i sängen - och vi äro man och kvinna - och jag vaknar fylld av sällhet och sötma och lugn och lycka.

Jag befinner mig åter i min trygga sovkupé. Skenskarvarnas dunk-dunk har tydligen i det omedvetna format sig till en melodi som i uppvaknandets ögonblick också blivit till ord på mina läppar. Den sjunger och vaggar och stiger och fyller mitt hjärta med jubel. Den blir till sång som bräddfyller hela min varelse med en findestillerad sötma av ro och sällhet - en den fullkomliga frihetsdrömmens behagfullt vaggande dolce far niente.

Hela mitt väsen - mitt livsöde - liksom vidgas och vaggas i full tillfredsställelse och ro, i mättnad och trygghet i denna sång och melodi. Sången, som gnolats och viskats och sjungits av min älskade Tilda-dejda i tusen tonarter och vid tusen tillfällen kring min bädd i barnkamrarna i Karlskrona och Helsingborg:

Här bor inte löjtnant Roth.
Här bor kapten Helling.
Löjtnant Roth bor mitt emot.
Tyst, får Lillen välling.

Jag blir liksom vaggad, vyssad, lyft och lekt, kysst och smekt in i denna sångs rytm och ord och obekymrade oskuldstillvaro bortom gott och ont.

Jag är ju på resa in i mödrarnas och ammornas och barnsköterskornas förlovade land, in i det verkliga barnparadiset - inte bara till poeternas utan också till hela mänsklighetens urdröm om en den gyllene oskuldens och fullkomliga sällhetens evigt förlorade tidsålder.

Den lilla vaggvisan rymmer för mig på en gång hela den gamla garnisonsstadens poesi och dess hela samhället genomträngande känsla för titlar och rang och ordning - men är samtidigt det rytmiska poetiska uttrycket för den eviga sanningen att män och deras titlar endast äro tomma, lustiga, betydelselösa ljud i jämförelse med det enda som har verklig och förblivande betydelse i tillvaron:

vaggans gång och barnets välling.

Med visan förs jag också tillbaka till tullförvaltarhemmet i huset Ronnebygatan 1 i Karlskrona. Det är inget litet hem - det är ståndsenligt stort för en familj på fyra personer - far och mor och nioårig dotter och ettårig son - och för att betjäna dessa fyra människor äro två tjänarinnor anställda: en kokerska och en barnjungfru. Och under fem års tid äro de båda tjänarinnorna rivaler i kärlek till den lille Sven som dessutom vårdas, vaktas, övervakas och beundras av far och mor och syster. Jag är föremålet för fem människors kärlek - centrum i fem människors tillvaro.

Kan någon undra på att jag snabbt och framgångsrikt utbildades till den hänsynslösaste egocentriker?

Jag har genom min mor hört berättelsen om hur denna vår barnjungfru Tilda-dejda - namnet var mitt smeknamn på henne under hennes 4-5 år långa tjänst hos oss - hur hon som en än ej tjuguårig dotter i ett båtsmanshem, där modern tidigt dog och där hon ofta gick hungrig från bordet, korn till herrskapet Lidmans och för första gången i sitt liv fick äta sig mätt varje dag. Med tacksamma sinnen drack hon in den vänliga, spontana trevnad och trygghet som husmodern utstrålade, medan hon med karlskronitisk börds- och vördnadskänsla njöt av tullförvaltarens »fina» släkt- och umgängeskrets av landshövdingar, amiraler och kommendörer, grevar och baroner.

Medan djupt under alltsammans visan sjöng och jublade:

Här bor inte löjtnant Roth.
Här bor kapten Hening.
Löjtnant Roth bor mitt emot.
Tyst, får Lillen välling.

All Tilda-dejdas naturliga, kvinnliga ömhet koncentrerades nu kring denna gosse, genom vilkens existens också hennes egen hade förändrats. Det blev sannolikt ej heller under dessa ungdomsår någon annan »man» i hennes liv. Enligt min mors oscariska moralschema ägde en hennes tjänarinna ingen som helst rätt att i hemmet mottaga besök av karlar eller på Karlskronas gator eller i dess parker promenera med dylika opålitliga och sedeslösa vilddjur.

Klockan nio var kväll reglades husets port och då gällde det att vara hemma. Kom man efter den tiden, fick man vandra husvill på gatan och följande dag skamset träda in i hemmet för att hämta sitt betyg och flytta med sin koffert.

I en sådan den absoluta dygdens och diktaturens värld levde min mamma sin trots allt glada borgerliga tillvaro, fullt övertygad om att denna värld och denna världsbild var den enda rätta och riktiga, sunda och sanna.

En gång årtionden senare återsåg jag min barndoms Tilda-dejda som grånad, sliten jordbrukarhustru på en gotländsk bondgård, kalkstensbyggd och grå med något av medeltid över hus och hem och människor.

Jag hade inte sett henne sedan den tidiga morgon 1887 då hon med sin koffert i roddbåt forslades ut från Helsingborg för att i Sundet tas ombord på den amerikaångare, som skulle föra henne och hennes ungdom till det förlovade landet i väster.

Hon hade haft goda platser och tjänat en del och hon hade tagit dopet och gått in i en baptistförsamling, där hon råkat sin blivande man, och när de båda hade tyckt de tjänat nog med pengar, hade de farit hem och övertagit den gård som en gång varit i hennes mans eller möjligen hennes egen släkts ägo.

Men ända sedan sin omvändelse hade hon dagligen kommit ihåg mig i sina böner. Och då och då hade hon sett mitt porträtt i tidningarna - och kunnat konstatera att jag var mig alldeles lik - samma ögon och hårfäste och mun.

Ja, alltsammans var hennes egen lille Sven.

Och jag upplevde när jag slöt denna gamla slitna mullgrå, rynkiga, av barnsängar, tungt arbete och detta levernets bekymmer böjda kvinna i mina armar att vi älskade varandra med en fullkomlig kärlek - med ande, själ och kropp. Jag älskade henne alltjämt som gossen älskat sin första barndoms hängivna vårdarinna och vän och förtrogna. Jag älskade henne som en utvald syster i Kristus, min medvandrerska på den gudomliga frälsningens gåtfulla jordiska kungsväg. Jag kände medan jag tryckte min kind mot hennes, att vi voro bundna vid varandra med tusen de finaste och osynligaste trådar. Jag förstod som i ett blixtljus bibelordets beskrivning på kärleken i Kristus Jesus:

»Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus.»

Och på byrån i hennes sängkammare upptäckte jag det fotografi av mig själv som fem-sexåring, vilket hon fått med sig på färden från Helsingborg, hemlandet och Europa. Det hade följt henne ett helt liv igenom - både i nya och gamla världen. Det hade blivit centrum på hennes byrå - centrum i hennes sängkammare - centrum i hennes tillvaro.

Drömmen - sagan - lyckan i hennes liv hade tydligen jag varit. Tullförvaltarfamiljens hägn hade hela hennes ungdoms liv fått blomma och bära frukt. En flod av minnen steg över medvetandets tröskel. Hennes ögon tändes och strålade, hennes ansikte levde upp och föryngrades, på hennes läppar lekte orden i ett oavlåtligt minnets nuflöde. Och i denna kärleksfullt leende ömhet levde min första barndomsvärld upp på nytt och jag fick vandra in i dess okända land och se min far och mina farbröder Thure [Thure Lidman] och Johan [Johan Lidman] och min »förnäma» släkt liksom i en bengalisk belysning av uppskattande beundran:

Min farbror Johan har kommit till Karlskrona med konung Oscar II - som sekond på det sägenomspunna kungafartyget Drott, den dåtida svenska flottans chefsfartyg. Han har några år tidigare varit kommenderad som chef på den kanonbåt, som ställdes till fältmarskalk Moltkes förfogande under dennes Sverigebesök, då den världsberömde och tystlåtne härföraren fick uppleva ett av sina likaledes världsberömda tre skratt: det tredje och sista - det vid åsynen av Waxholms fästning.

Farbror Johan var sålunda vid denna tid ännu en persona grata och en framtidsman, vars livs stora bestående minne var den berömda världsomseglingen på 1860-talet med den franske amiralen Gervais. Jag har ännu en liten brevlapp från ett hans besök i Brest där han skriver till min far i Karlskrona några rader som avslöja hela hans innersta psykologiska problem:

»Min vistelse i Brest har hittills varit så angenäm, att jag kan det ej beskriva. En massa av mina gamla vänner äro här och alla äro glada. Det kännes skönt för den som är livlig att få vara tillsammans med personer, där livlig glättighet ej är ett fel.»

Men här kommer han in i min historia på Tilda-dejdas minnesfilm.

Medan majestätet med stab och stadens militära högheter visiterar örlogsvarv och andra anläggningar, har min farbror Johan anordnat stor mottagning ombord för den Lidmanska familjen.

I en av fartygets barkasser hämtas min far, mor och syster, Tilda-dejda och jag vid kajen och ros ut på redden till den där förankrade Drott. Besättningen mannar reling medan jag på min sköterskas arm i sällskap med familjen vandrar uppför den kungliga paradtrappan. Sedan fartygets härlighet besetts och granskats är det mottagning i stora salongen, där den unge Sven Rudolfssons skål dricks i finaste sherry, medan hans farbror utbringar ett niofaldigt leve för den på Tilda-dejdas arm sittande blivande huvudmannen för »den stolta Lidhultsläkten».

Så fick jag här vid mitt besök på den gotländska bondgården några timmar med Tilda-dejdas ögon följa filmen, där scenerna från min barndom voro fångade och återgivna genom ett ungt och hängivet kvinnohjärtas objektiv.

Och jag förstår i detta nu att grunden till den omedvetna bortskämdhetens självklara överlägsenhetskänsla i mitt väsen måste ha lagts just under dessa mina första fem år i denna drivhusatmosfär av hyllning, hänförelse och hängiven kärlek.