Min vän, det vore kanske en hel bok att skriva om denna sällsamma förtroliga vänskap, som knöts mellan fjortonåringen och sjuttioåringen. Jag har som en oerfaren gosse hört en gammal världserfaren man tala om sina minnen från Karl Johan och Oscar den förste, från Radetzky och Montalembert, från konung Georg den blinde av Hannover och andra bortglömda män och monarker - från många och långa resor i femtiotalets Europa. Ja, vad allt språkade ej vi om! Men han gjorde en lika stor insats i mitt liv då han sände mig som nybliven gymnasist att besöka sin kusin Sven Lidman på Lilla Gullborg, en son till den herr Lars Lidman, vars namn du läste på ärkebiskopens fadderförteckning från lille Carl Lidmans dop.

Min farbror Sam hade aldrig i sitt liv haft en fotogenlampa i sitt hem. Vi läste och framlevde de mörka vinterdagarna vid skenet av ett eller två stearinljus. Men Västerås och Linköping hade ju ordnad gatubelysning och man for dit på järnväg. Lilla Gullborg låg på Vikbolandet. Dess ägare tror jag knappast hade rest på en järnväg. 1839 hade han vid femton års ålder blivit faderlös. Min farfar hade skaffat sin ende brorson en plats för lantbruksutbildningens skull hos en släkting, en baron Cederström, arrendator av det Braunerhielmska Sandemar.

Härifrån hade han 1846 flyttat för att övertaga skötseln av fädernegården. Och nu hade han suttit där i ett halvt århundrade utan att hava rest från trakten. salen eller salongen en trappa upp stodo möblerna som på hans faders tid, och längs väggarna hängde alltjämt de dyrbara färglagda koppargravyrer, som min farfar 1816 skickat hem från Konstantinopel till sin ende och älskade broder. I rummet innanför mitt hängde jaktgevär och bössor från 1700-tal och tidigt 1800-tal med hagelpungar och kruthorn - en hel vägg - och hyllor med gamla nackstyva och guldstärkta skinnband med bland andra sjuttonhundratalets svenska ostindiefarares reseskildringar. Skall jag någonsin kunna glömma att jag en gång bakom böckerna hittade ett par undanstoppade handskrivna häften: »"Rosen på berget Mont-Salvat"» och »"Eleonora eller den sista dagen"»? Min gamle onkel hade i sin ungdom också han fuskat såsom författare. På chiffonjén i min gamle farbror Svens arbetsrum låg ännu min farfars fars sjöskumspipa och solglaset med vilket den tändes. Böcker och brev tillhörande den gamle prosten funnos där också. Kyrkofäder och klassiker, interfolierade, och med sidorna här och var fyllda med anteckningar både på grekiska och latin.

Men den dåvarande ägaren till detta sällsamma hem kunde hela "Frithiofs saga" [1825] utantill och hade alltid ett lämpligt citat till hands för varje situation han råkade i.

På detta Lilla Gullborg fick jag uppleva något, som jag aldrig i hela mitt liv på så intensivt och djupt sätt fått erfara. Den lille rotlöse inackorderingspojken slog rot på ett obegripligt, obeskrivbart, djupt och intensivt vis. Min lilla evigt vibrerande, oroliga drömjagade pojksjäl vilade ut för första gången i sitt liv.

Några lyckliga sommarveckor kände jag mig för första - och kanske för enda gången i mitt liv - absolut hemma i tillvaron. Jag var hemma med varje cell i hela min varelse. Jag var den fjärde Sven Lidman som gick i dessa rum och sprang i dessa trappor. Och i många hemlöshetens år var minnet av Lilla Gullborg den enda fasta punkt jag kände till i universum. Vid det minnet knöt jag dock an i den av min ungdoms första stora avgörande kriser, då jag på allvar beslöt mig för att söka tjänst hos sanningen, allvaret och verkligheten. Det var minnet av Lilla Gullborg, som lyste upp och på nytt blev betydelsefullt för mig under några förtvivlade decemberdagar 1909 i Rom. I den stunden tycktes det mig vara mitt enda levande och verkliga minne av äkta liv. Och det blev i diktens form till min första roman: "Stensborg" [Albert Bonniers förlag, 1910].

Men det av många kritiker såsom särskilt overkligt skarpt utdömda händelseförloppet tog jag direkt och oförändrat ur en den sommaren publicerad tidningsnotis om en förfalskande friherrlig fideikommissarie. Den hade den gången gripit mig så oerhört djupt, därför att jag några månader dessförinnan på ett antikvariat förvärvat ett tjogtal volymer ur just detta gamla fideikommissbibliotek. Och antikvariatets innehavare hade berättat, att han köpt dem av baron den och den!

»Jag fruktar att den stackarn har dåliga affärer.»

Och utifrån detta yttre händelsesammanhang blev Lilla Gullborg också omdiktat och nobiliserat och ärftligt belastat med ett extra betungande fideikommissinstitut.

Men nu är Lilla Gullborg rivet. Dess böcker, brev och gamla möbler - om de finnas kvar - äro i nya och okända händer.

Men den gamla släktgården har dock fyllt sin mission och uppgift i mitt liv: med dess hjälp lyfte jag mig en gång ur ett träsk av andlig hjälplöshet och lyrisk immoralism upp till en mera levande, fruktbar och andligt betydelsefull produktionsform. Jag hoppas att den siste Sven Lidman på gården förlåtit mig alla omdiktningar och fantasier, som jag gjort mig skyldig till min första prosabok.

För mig blev dock denna romandikt ett ödesavgörande steg på min väg in i verklighetens och sanningens värld.

Ja, min läsare, jag håller icke före att jag ännu nått fram, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom fram, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och sträcker mig mot det som är framför mig och jagar mot målet.