Adoro te devote, latens deitas,
qux sub his figuris vere latitas.

THOMAS AB AQUINO

Så lever jag mina första pojkår på ett oåtkomligt sätt instängd i mina egna fantasiers grotta - vem stängde in mig eller hur stängde jag in mig själv i den? Blev den som bibelordet säger ett fängelse utan lås, så är det också sant, att jag alltid fritt och muntert och obekymrat kunde umgås med alla de personer som mer eller mindre tillfälligt passerade grottans mynning: jag råkade dem, men de råkade i själva verket aldrig mig.

Visste de om det? - Jag tror ej att någon av dem hade tillräcklig intelligens och människokunskap eller inre mognad härför. Jag har bara ett minne av att jag på omvägar hörde, att vuxna besökare på något sätt uppfattade mig som en underlig och egendomlig, men begåvad gosse: att jag fällde mig omedvetet kvicka och dräpande repliker, ofta formulerade på ett lillgammalt och med ovanliga termer och uttryck kryddat språk.

I en gammal Helsingborgsfamilj ihågkom ännu trettio år efter händelsen en gammal fru hur jag av min mamma skickats över till familjen i fråga med den egendomliga begäran att jag skulle få vara där hela dagen och stanna över natten.

Orsaken var, har jag senare fått veta, att min mammas hembiträde hade överraskats av förlossningssmärtor, och att min mamma ville hjälpa henne genom pärsen.

På frågan »men vad är det som har hänt hemma, lille Sven» svarar jag allvarligt »ja, vad som har hänt, det ligger alldeles utan för mitt kunskapsområde, men det är tydligen något mystiskt».

De vuxna besökarnas åsikter och omdömen och uppfattningar nådde likväl aldrig fram till mig inne i grottan i den form eller med den närgångenhetens tyngd att de fingo påverka mig.

Min närmaste lärarinna, som jag, sedan jag som nioåring lämnat Strömgrenska skolan, aldrig återsåg i livet, har brevledes och i berättelser till andra om mig begagnat uttrycket: »min egen alltid ärlige och sanningsenlige lille Sven». Varav jag väl får sluta mig till, att gossen inne i grottan ej hade någon läggning för vad man numera kallar mytomani. Han kunde alltid mycket skarpt och klart och medvetet hålla grottans värld åtskild från världen utan för dess mynning, där han nog heller aldrig på något sätt vantrivdes. Den var för honom en både livad och lättillgänglig värld, i vilken han också kunde känna sig hemmastadd. Jag minns hur han i nioårsåldern hade en självfallet mycket oskyldig flirt med den unga dam som regerade i cigarrbutiken på nedre botten i det ståtliga och efter tidens krav moderna högvaktshuset, vilket resulterade i att hon bjöd på cigarretter, som han utan svårare lidande rökte upp. Efter någon vecka upphörde denna bekantskap och detta cigarettrökande lika plötsligt. Värre blev det när jag lade mig till med en halvrökt havanna cigarr som en av mammas tillfälliga hyresgäster, en mycket ung och i hög grad dandifierad löjtnant vid flottan, lämnat kvar i en askkopp. Jag begav mig med den ned till promenaden och stora sandhögen på andra sidan torget utanför hamnområdet och gick omkring där rökande på min cigarr och föremål för små barns och jämnårigas hejdlösa beundran över det sakkunniga och världsvana sätt på vilket jag hanterade densamma. Triumfen av bröts när jag plötsligt måste rusa i väg hem de fyra trapporna. upp i högvaktshuset, där jag i köket under våldsamma smärtor avlevererade hela mitt maginnehåll - till en början på golvet och så småningom i en av min moder framställd hink. »Den lille sanningsenlige och ärlige Sven» behövde inte ens söka ljuga ihop några förklaringar, då hans egen mamma i triumf konstaterade: »Ja, var det inte det jag sa i går kväll: 'sitt inte i drag i fönstret!' Och nu ser Sven hur det går, när Sven inte lyder mamma - gå nu genast och lägg sig så ska mamma stoppa om Sven och lägga på flera filtar så Sven kommer i svettning, och så skall Sven få litet kinin att ta in klockan tolv.»

Jag har aldrig något minne av att jag någonsin ägde några närmare och intimare vänner eller förtrogna. Jag umgicks snarare under kortare tider i olika kamratkretsar och försvann väl, när jag inte trivdes eller fann det hela tråkigt. Gossen i grottan var i hög grad ostadig och flyktig på sin väg genom vardagens situationer eller förbi dess människor.

Mitt i allt detta skiftande av vänner och kamrater och inackorderade tanter och farbröder, med vilka man pratade och blev föremål för tillfälligt intresse, inträffade en tilldragelse, som avtecknar sig i skarpaste relief för mitt minne - som ett enda stort frågetecken när det gäller motiven till den eller innebörden av den.

Händelsen utspelade sig sålunda i hemmet fyra trappor upp i högvaktshuset. Jag är alldeles ensam i hela våningen - den är för tillfället folktom. Gossen inne i grottan får plötsligt en idé eller en känsla av att han måste ha en gud och en religion. Jag tror inte alls att det var tanken på nödvändigheten av att samla mina afrikanska folk i ett religiöst politiskt program som nu drev mig. Nej, det var nog det omedvetna eller omedelbara invärtes behovet av en Gud, som först förde mig till denna sällsamma handling i ensamheten i den folktomma våningen.

Jag måste ha en Gud att tillbedja.

Jag hade ju vid några enstaka tillfällen varit tvungen följa min mor till kyrkan för att lyssna till den gamle aktade vitskäggige patriarken, profeten och kontraktsprosten J. A. Witt. Men under varje gudstjänst hade all min uppmärksamhet varit koncentrerad på lösningen av problemet, hur prosten kom upp i predikstolen, som var placerad högt uppe på en alldeles rak, slät vägg. Jag såg ingen trappa dit upp och ingen dörr, men ett, tu, tre stod han i alla fall där i predikstolen och började tala. Och för en stund sedan hade han stått framför altaret och läst och sjungit, och man hade varit tvungen att gång på gång av okänd anledning resa sig upp tillsammans med de andra människorna.

Varenda gång hade jag blivit lika överraskad av att finna den gamle vitskäggige mannen ett, tu, tre stå där högt uppe i predikstolen och tala.

Det kunde ju inte vara något trolleri - varken kyrkan, gudstjänsten eller människorna ingåvo mig någon känsla av något trolskt eller magiskt eller mystiskt. Här måste det vara fråga om något knep. Det förstod jag, men hur det utfördes kom jag aldrig till klarhet över.

Jag hade heller aldrig någonsin haft personlig kontakt med någon människa som på ett för mig fattbart och levande sätt kunnat klargöra möjligheten och närvaron av någon stor och mäktig och barmhärtig och betydelsefull andemakt. Men i den stunden uppe i ensamheten i högvaktshuset vet jag bara, att jag måste ha en Gud och att det måste gå fort. - Jag måste ha en Gud att tillbedja och böja knä för. Men vem är denne Gud och vad är hans namn? Jag minns ännu med vilken febril iver jag bläddrade i Wägners Gamla Rom för att studera kapitlen om romarnas kult och religion. I största hast beslutar jag mig för den juliska ättens stammoder och favoritgudinna - Venus. Men jag måste också ha en staty av henne och bygga ett altare åt henne.

Altaret finner jag fort. Det blir ett svartlackerat, pärlemoinlagt japanskt skåp med en massa små lådor kring ett mittparti med två litet större dörrar - en gång hemfört av någon av Vegaexpeditionens män och en gåva till mina föräldrar. Jag placerade det raskt på något bordliknande föremål, och nu gällde det bara att få en Venusstaty. Ovanpå skåpet ställer jag sedan ett rött terrakottahuvud, porträtt av den berömde danske bildhuggaren Thorvaldsen, som väl här för första och enda gången får föreställa gudinnan Venus.

Till en gudstjänst skall man också ha brinnande rökelse. Jag letar rätt på ett sådant där tidstypiskt dryckeshorn som står någonstädes i förmaket. Silverlocket är så löst, att jag kan lyfta av det och fylla hornet med en massa tidningspapper som jag i samma hänförda iver river sönder till lämpligt format. Jag får tag i en tändsticksask och tänder på papperet och faller på knä framför det Thorvaldsenska terrakottahuvudet på det lackerade lilla japanska skåpet och svänger rökelsehornet under gudinnans näsa.

Papperet fattar ordentligt eld under mina häftiga rörelser och börjar sveda hornväggarna. Det börjar lukta svett horn. Lågor och lukt skrämma mig på något sätt. Jag måste skyndsamt få elden släckt, och i brådskan och rädslan finner jag inget bättre eldsläckningsmaterial än min egen urin med vilken jag kraftigt besprutar elden, som slocknar under avgivande av en högst vedervärdig stank och rök.

Det tar en oändligt mycket längre tid att få allt detta iordningställt, hornet rengjort och rummen vädrade.

När jag ser den lille gossen i det för tillfället tomma inackorderingshemmet i högvaktshuset böja sina knän för denne honom alldeles okände - i själva verket bild- och namnlöse Gud - ihågkommer jag ofrivilligt raderna i Thomas ab Aquinos snart sjuhundraåriga nattvardshymn:

Adoro te devote, latens deitas,
qux sub his figuris vere latitas.

En gåtfull episod på mitt livs tröskel - en manifestation av mitt livsödes länge fördolda drift och dröm. Adoranten i mig, ehuru själv i absolut okunnighet om sin existens, söker här ge sin hänförda hyllning åt en fullkomligt fördold och okänd Gud - mitt väsens och mitt ödes omedvetna förhandsupplevelse av ett första »Introibo ad altare Dei - ad Deum qui laetificat iuventutem meam».

Jag ihågkommer samtidigt en dagboksanteckning från min Uppsalatermin 30 mars 1904:

»Sigurds dagar är emellertid upptagna av studier i Otto Weininger, och har Per Sigurd redan klart för sig, att jag är typen för prästen och han för sökaren.»

Med vilket ironiskt hånfullt småleende drog jag ej på munnen åt denna tanke att i mig, den hedniske lyrikern och lustmänniskan, skulle innerst inne bo en präst. Men nu förstår jag bättre, och jag erinrar mig bibelordet: »Dominus ab utero vocavit me, de ventre matris meae recordatus est nominis mei - Herren kallade mig när jag ännu var i moderlivet - Han nämnde mitt namn medan jag låg i min moders sköte.»