» Arkivet    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Unicus et pauper ["Gossen i grottan"]
Hur skall man tillförlitligt och träffande kunna skildra ett barns utvecklingshistoria - åskådligt återge detta oavlåtligt växlande, sig förvandlande väsen - denna varelse som växer medan den rör sig framåt - som är förändrad och förvandlad från morgonen till kvällen, och dock innerst inne inom sig bär sina egna gränser och sin begränsning, sina möjligheters yttersta mål.
Jag har mången gång läst skildringar från märkliga arkeologiska utgrävningar, hur forskaren-utgrävaren kan ha lyckats komma in i ett rum eller en grav, där människorna och husgeråden förefallit vara så påtagligt levande, att man tyckt sig kunna tala till dem och röra vid dem. Men i nästa sekund har den utifrån inströmmande luften låtit både människor och ting blixtsnabbt falla samman och förvandlas till stoft - som inför en alltför hastig och tanklös beröring.
Den sextonde versen i Psaltarens tjugufemte psalm ljuder på latin: Respice in me et miserere mei, Domine: quoniam unicus et pauper sum ego.
När jag nu ser på den lille Unicus et pauper där nere vid den farliga bron över de gapande avgrunderna, måste jag, bland alla de oräkneliga minnesbilderna av honom, fånga och objektivera ett par alldeles unika tilldragelser i hans liv som gosse. Och samtidigt icke glömma att kärleken har sin glädje i sanningen.
Tidigt på våren efter min fars död hade min mor flyttat ut till övre våningen i en tvåvånings trävilla, belägen i Hälsingborgs norra utkanter och väl mest lik alla dylika med glasveranda och balkong utrustade träkåkar, som den tiden började växa upp i utkanterna av våra i rask utveckling stadda stads- och förstadssamhällen - för att taga emot inackorderingar och framför allt sommargäster. Hela flyttningen var - förmodar jag - från min mors sida ett flyktförsök och ett försök att komma bort från det förflutna. Jag har inga direkta minnen av hur jag medvetet upplevde denna deklassering, men jag minns, att jag sommaren det året ljög för mina närmaste lekkamrater att min farbror Johan skulle vara sekond på fregatten Vanadis, som då väntades besöka Hälsingborg.
Det kuriösa är härvidlag, att nära ett halvsekel efter denna sommar får jag råka min gamla Thilda-dejda som åldrad och rynkig lantbrukarhustru på en liten gotländsk bondgård, där hon bland berättelser från min späda barndom skildrade hur min farbror Johan som sekond på kungaskeppet Drott vid Oscars II:s besök i Karlskrona - medan chef och kungligheter voro i land - lät hämta mig med far och mor och barnsköterska i fartygets slup, och medan besättningen mannade reling, lyftes jag ombord och placerades i salongen, där de fullvuxna i sherry drucko en skål för den blivande huvudmannen för den tappra Lidhultssläkten.
Jag hade emellertid detta år vid sidan av Stanleys Genom de svartas världsdel börjat fördjupa mig i Starbäcks Berättelser ur svenska historien och Wägners Roms historia och var varje vaken stund dygnet runt merendels upptagen av ett oavlåtligt hoppande och skuttande inne i mina egna dagdrömmar, där jag växelvis var Axel Oxenstierna eller Per Brahe, Lennart Torstensson eller Carl Gustav Wrangel, Marius eller Sulla, Pompeius eller Lucullus, tills de slutligen allesammans skulle fördunklas av honom, vilkens öde mest gripit mig - Hannibal - fältherren och statsmannen, vilken under min ledning erövrade Rom och förvandlade Medelhavet till ett kartaginiensiskt innanhav. Den enögde segraren vid Cannx hade till den grad vunnit mitt hjärta och fängslat min fantasi, att jag ännu i fjortonårsåldern skrev en hel diktcykel till de kartaginiensiska fältherrars ära, som under fjärde och femte århundradena försökte göra Sicilien till en koloni åt Kartago.
Under dessa mina fantasier som oavbrutet avlade nya hjältegestalter och hjältedåd fingo min mor och jag mottaga inbjudan att för några dagar gästa min faster Ebba De Geer [Ebba Lidman] på Odersberga.
Vid järnvägsstationen i Kristianstad mötte oss en vagn, vars like jag dittills aldrig hade sett eller ens i mina vildaste lekfantasier drömt om. Ja, om den. vagnen skulle jag nog med sanning kunna säga, att jag aldrig senare i mitt liv fått se eller kommer att få se dess motsvarighet, om jag tar hänsyn till det överväldigande, förkrossande intryck som den gjorde på den fattiga inackorderingstantens nära åttaårige son. Det var en just i de åren ny och modern elegant svart kupé, belyst av skenet från två vagnslyktor, vid vilkas ljus detta svarta i mina ögon fick en hemlighetsfull bedårande lyster, som gjorde, att jag genast för mig själv fick och begagnade ordet »lackerat!» När jag sedan steg in i detta sagoåkdon och slog mig ned på de silvergrå vagnsdynorna och lutade mitt livströtta huvud mot kupéväggens, som jag föreställde mig, mjuka stoppning, upptäckte jag, att det framtill var en glasvägg runt om - från den ena kupédörrens fönsterruta till den andras, så att man kunde se kuskbocken med dess livréklädda kusk och betjänt.
Och så rullade vagnen i skenet från dessa underbara lyktor en trefjärdingsväg lång färd, innan vi nådde Odersberga och min faster Ebbas hem. Ack, för mig kunde vagnen fått fortsätta att rulla så här i all evighet!
Jag kände mig prinslik - jag var den unge greven-arvtagaren, på väg att taga sina fäders slott i besittning, och den fula och en smula löjligt klädda kvinnan, som satt vid min sida i denna grevliga kupé, var bara en gammal trotjänarinna, som följde sin unge herre på vägen till hans nya hem och herradöme.
Jag fruktar att jag egentligen hela mitt liv med någon bit av mig själv färdats inne i denna vagn och sett på livets gåtfulla landskap genom dess privilegierat avskilda glasrutor. Kanske var det kaféägarens, fideikommissinnehavarens egen ande, som här mig ovetande tog mig i fullkomlig besittning - en ande av melankoli, njutningslystnad och fåfänga, som under hans långa olyckliga liv nog aldrig lämnade honom. Men frågan är: har den någonsin helt och hållet lämnat mig själv - är jag icke långt inne i min varelse till mina instinkter alltjämt en helt feodal människa för vilken det högsta värdet i livet ej är att ha förtjänat något, utan att ha varit född till något?
När jag ett par dagar efter min framkomst till Odersberga steg upp för torntrappan till det angränsande Råbelövs slottsentré och såg tre olika sjömanskavajer med vita mössor hänga väntande på sina i vita långbyxor klädda unga herrar i åldern sex till tre år, föreföll mig också något sådant vara målet och toppunkten för en människas strävan här i livet. Föga anande, att av denna brödraskara, som småningom ökades till fem, skulle tre som fullvuxna välja döden för egen hand och en störta som ung flygare, medan den ende överlevande övertog fideikommisset och blev en av Skånes och Sveriges framgångsrikaste jordbrukare.
Samtidigt som alla dessa nya och överväldigande intryck och syner smärtsammare än någonsin tidigare klargjorde för mig min egen tillvaros fattiga och färglösa tristess, förstod jag dock att hävda mig själv och skydda min integritet genom att fly in i och gömma mig bakom mina böckers, mina fantasiers och mina lekars värld av oinskränkta resurser och möjligheter. Jag minns särskilt en replikväxling från en middagsbjudning på Råbelöv.
Den unge sexårige fideikommissarien söker i sund feodalinstinkt tillbörligt kvadda och förödmjuka den lille fattige gästen-släktingen, som damerna vid kaffet efter middagen muntert sysselsätta sig med:
»Min pappa har trehundra kor i sin ladugård?
På vilket inackorderingstantens lille son - sedan åratal specialist på de svartas världsdel - full av uppriktig missräkning svarar:
»Har han bara trehundra? Vad är det mot kung Mtesa i Uganda. Han har tre tusen kor i sin ladugård.»
Och när den lille fideikommissarien med ängsliga ögon och till gråt neddragna mungipor lyfte sina blickar mot de vanligen så vänliga beundrarinnorna omkring honom, möter han en rad skrattande eller småleende ansikten. Och på hans gråtfärdiga fråga om det är sant, får han sin egen älskade moders försäkran:
»Ja, lille Douglas, Sven talar sanning, kung Mtesa i Uganda har verkligen tretusen kor i sin ladugård.»
Vid återkomsten från Odersberga och Råbelöv började jag - för första gången i mitt liv tror jag - att med ett på den närmare framtiden, samtiden och omgivningen inriktat och aktuellare sätt fly från min fattigdoms verklighet.
Unicus et pauper var nu ej längre bara kolonisatör, upptäckare och imperieskapare i de svartas världsdel, ej heller ständigt Axel Oxenstierna eller Lennart Torstensson, Hannibal, Caesar eller Pompeius. Nej, nu hade han också blivit skånsk slottsherre, storgodsägare och arvtagare till ett allt större antal fideikommiss, tills han mycket snart var den rikaste och mäktigaste mannen i 1890-talets Sverige och befordrade sin döda pappa till generaltulldirektör och kabinettskammarherre hos konungen och landshövding i Kristianstad. Det var nämligen en annan av min faster Ebbas mågar, som var kabinettskammarherre och just då hade blivit landshövding.
»Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare som råda här i mörkret», säger Paulus. Vad aposteln härmed åsyftar är väl närmast vad senare tiders barn kallat »själsliga atmosfärer».
Vi ha väl alla lärt känna människor kring vilka det varit någon speciell och obeskrivlig atmosfär eller aura av godhet eller sanning eller kärlek eller osjälviskhet, och vi ha på ett oförklarligt sätt känt OSE påverkade, ja, somliga av oss ha kanske - efter längre och intimare umgänge - rent av mer eller mindre präglats av dem. Vi a också lärt känna människor kring vilka det varit annorlunda beskaffade atmosfärer - en hemlighetsfull utstrålning av förställning, av härsklystnad, av penningbegär, av liderlighet, av lättsinne, eller tungsinne eller avundsjuka, och i den mån vi själva varit vaga eller mottagliga eller likartade ha vi hjälplöst blivit deras offer eller imitatörer eller medlöpare eller redskap.
På en bilfärd genom smålandsbygden sommaren 1950, blev jag plötsligt tillfrågad om vi ej skulle göra en avstickare till Elin Wägners Berga. Sagt och gjort. Framkommen fängslades jag oförberett och omedelbart av en säregen atmosfär, som liksom utstrålade från själva det tomma, övergivna huset, men som också fanns i räden och buskarna och jorden runt om, ja, låg som ett osynligt luidum över sandgångar, rabatter och gräsmattor kring huset.
Jag skall aldrig glömma hur intensivt jag upplevde känslan av att vara på en helgad, andligt fruktsam mark - denna förnimmelse av anden, atmosfären och personligheten Elin Wägner - å långt efter hennes död. Jag förstod, att hon varit en mycket mer betydande personlighet och själslig kraftkälla än jag själv någonsin h är i livet begripit - ja, kanske mer än hennes samtid fattat.
På samma sätt låg det säkerligen kring Råbelöv den gången en atmosfär av alla de strider och ränker, maktdrömmar och arvsbegär, hat och förtal - viljors minor och kontraminor - som under mer än ett århundrade varit knutna kring detta stora, därtill alltid ägaromstridda fideikommiss, vilket genom bl.a. en liten elvaårig ägarinnas oväntade död slutligen hade kommit att tillfalla in kusins man.
Det fanns kring honom livet igenom en underlig atmosfär av melankoli och nyckfullhet, fåfänga och njutningslystnad, maktlös och misslyckad vilja att vara förnämare och högbördigare och mer begåvad än han i själva verket var - vare sig genom sin ofrälse fädernesläkt eller genom sin naturliga utrustning - och som spred en känsla av teaterkuliss och feodalskådespelarattityd över både honom själv och det slott som han restaurerat och torntillbyggt.
Svenska adelns ättartavlor talar om en greve Carl-Fredrik Meijerfeldt, som »hade halva ansiktet alldeles olikt den andra halvan». Något som väl egentligen kan sägas vara det karakteristiska draget hos hela den mänskliga rasen. Och om min kusins man kunde förvisso också sägas, att han hade ett helt annat ansikte av omtanke, praktisk aktivitet och ekonomisk klarsyn. Han var inte för inte kusin med den framstående göteborgsaffärsmannen, redaren och donatorn Douglas Kennedy.
När jag tänker på den där lilla »lackerade glaskupén» och min färd i den mörknande vårkvällen, gör jag mig frågan:
Var det i själva verket ej en liten olycksdämon från den dåtida Råbelövsatmosfären - en liten fåfängans smittsamma och giftiga bakterie, som - för årtionden framåt - skulle infektera mitt själsliv och fylla det med fåfänglighetens febersyner och falskspelarvärden? Min tomma och obefästade själ, gapande och hungrig som en fågelunge efter föda, fångades och fängslades av något alldeles nytt och farligt och förvirrande. Omedvetna intryck och impulser för vilka jag föll offer lika hjälplöst som en oskyldig stackars bondflicka för en storstads bländverk och tomma flärd eller en icke vaccinerad för stelkramp eller tyfus.
Ja, jag föll i sanning offer. Jag hade ingen andlig motståndskraft eller något själens motgift mot denna förledande frestaremakt. Eller hade jag rent av ärftlig disposition för sjukdomen? Utan att veta om det blev jag i varje fall för lång tid framåt en skenets och ytans, gestens och frasens enfaldigt gapande beundrare. Den stackars Unicus et pauper hade tagit lega som lakej i fåfängans hus.
Men här hittar jag ju plötsligt ett gammalt odammat kabinettsfotografi. Från en längesedan bortglömd, trasig och glaslös gammal mahognyram möta mig de fasta, allvarliga dragen och blickarna hos min en gång innerligt älskade och längesedan bortgångna faster Ebba på Odersberga.
Jag minns - lika plötsligt som intensivt - med vilken brinnande kärlek jag som ung gymnasist och student var fäst vid detta fotografi. I sin prydliga mahognyram lyste det mig alltid till mötes från mitt skrivbord eller min chiffonjé och jag kunde snabbt och osökt svara var frågvis gäst och besökare:
»Det är min faster friherrinnan Ebba De Geer [Ebba Lidman].»
Den fattige lille fåfänge gymnasistpojken på livets baksida med sin bostad i ett gammalt halvförfallet hus' gårdslänga, där hans enda utsikt var en femvåningar hög brandmur - han var tyvärr själv ingen friherre, men han hade en faster, som var friherrinna.
Och hur älskade jag henne inte och beundrade henne och höll av henne och dyrkade henne och kallade henne för »den heliga Birgitta»!
Och hon var i sanning värd dyrkan för sin djupa, svekfria, varma, mänskliga godhet och välvilja, för sin illusions- och fraslösa människokärlek, för sitt levande intresse i och deltagande för allt levande - för sin lugna, vakna, omedvetet värdiga hållning i alla tillvarons skiftande förhållanden - för sin omutliga genomskådande blick, blicken hos en människa som aldrig känner sig behöva lögnen, vare sig till försvar eller till anfall.
En kvinna som, när hon ett par och åttio år gammal gick bort, lämnade efter sig ett sjuttiotal barn och barnbarn och barnbarnsbarn. I detta ögonblick närmar sig väl skaran av hennes ättlingar siffran tvåhundra.
Men nu frågar jag mig:
Är sanningen helt enkelt den, du min älskade faster Ebba - är sanningen om din brorson - min far och du hade ju en gång varit jämnåriga syskon och trogna lekkamrater i den elva nummer rika barnskaran i Linköpings domprostgård - är sanningen om brorsonen den, att jag älskade dig så innerligt, därför att jag kunde skryta med dig? Med ditt namn och din titel sökte jag lyfta mig själv i håret och hålla hela den smutsiga ofrälse världen och min egen fattiga tillvaros alla plågsamma och tarvliga realiteter på betryggande avstånd ifrån mig.
Hade alla dina framstående karaktärsegenskaper framträtt i en enkel borgarfrus eller lantarbetarhustrus eller tjänarinnas skepnad, hade jag då överhuvudtaget upptäckt, uppskattat och så hänfört beundrat dem? Var det inte för ramens skull som jag älskade dig?
Nu behöver jag ej längre vare sig rang eller ram, och nu har också ditt fotografi i sin slitna och trasiga inramning sedan årtionden legat undankastat och bortglömt på botten av en med diverse minneskram till brädden fylld byrålåda. Jag har inte längre något djupare behov av att vara baron eller ha berömda släktingar, och så har också din bild blivit bortglömd och lagd åt sidan - detta fotografi som jag en gång med giriga händer grep efter för att hålla mig själv och min person en liten smula över vågorna i detta den omedvetna, men självklara deklasseringens hem som var mitt, medan mina läppar skenbart likgiltigt och överlägset uttalade den magiska trollformeln:
»Min faster friherrinnan Ebba De Geer!»
Barn bruka få ligga och plaska och lära sig simma och hålla sig uppe över de farliga djupen med hjälp av ett simbälte med två korkdynor. På sin fattiga barndoms mörka vatten låg Unicus et pauper och flöt och försökte hålla sig uppe med hjälp av ett par korkdynor: den ena var hans faster Ebbas kabinettsfotografi i mahognyram - den andra den till hans äldste farbrors dop av ärkebiskop Carl von Rosenstein utskrivna förteckningen över närvarande faddrar.
Också den fick ligga framme, till hälften instoppad i någon av mina böcker på skrivbordet för att visas vid visiter. Och jag slickade mig om munnen medan jag avnjöt de lysande namnen:
Öfver Amiralen, Stats Rådet, Ridd. & Commend. af Kongl. Maj:ts Orden, m.m. Hr. Grefve Rudolf Cederström och Statsrådinnan Grefvinnan Hedda von Platen, född Ekman.
Undertecknad Erke Biskop och dess Fru, född Friherrinna Cederström. Och så hela raden igenom med Lieutn. vid K. Amiralitetet Hr. Claes Annerstedt och fröken Louise von Platen sist på listan.
Men varken titlarna eller namnen eller ordenstecknen ägde någon kraft att lyfta den lille Unicus et pauper upp till de samhällets och maktens och ärans och rikedomens höjder, dit han så hett och hjälplöst trådde. Jag hade inte heller någon tröst eller uppmuntran av att jag under mitt första gymnasistår i Norra Latin fick en olyckskamrat, om också sökte lyfta sig själv i håret för att komma ut ur den trånga och småborgerliga värld i vilken även han alldeles mot sin vilja och sina instinkter, så oförutsett hade fallit ned. Han hette Arvid Åkerblom och var son till en snickarmästare, som bodde på Regeringsgatan. Han var två år äldre än jag och måtte mycket tidigt ha vant sig vid att lägga sitt fula och finniga ansikte i en underbart löjlig mask av inbillad förnäm överlägsenhet. Han var begåvad, läste litteratur och meddelade mig redan höstterminen i 6:1, att Sveriges största skalder i vår tid hette Oscar Levertin och Verner von Heidenstam.
Jag trodde honom blint och obetingat. Han var inte bara två r äldre än jag, utan kunde även invigt och överlägset tala om äventyr med kvinnor och om kvinnors kärlek - ett ämne, som jag ännu den hösten inte ens litterärt snuddat vid.
Han blev för mig under mina första gymnasistår initiatören i litteraturen och så småningom i livets värld. Han anförtrodde mig också snart sin egen tillvaros dystra gåta. Under ett besök hemma å mitt gymnasistrum, där han blev presenterad för min faster friherrinnan Ebba De Geer [Ebba Lidman] och fick ta del av ärkebiskop Carl von Rosensteins dopvittnesförteckning och berättelsen om den sidenklädda glaskupan, anförtrodde han mig, medan hans bleka, glåmiga gymnasistansikte förvreds i den mest aristokratiskt grevliga förnämhetsgrimas - beledsagad av ett ironiskt, livstrött, litterärt leende - att han egentligen var greve - ättling av den urgamla polska grevesläkten Sprengelski, som på sjuttonhundratalet berövats sina furstliga domäner och flytt till Pommern, där den kallat sig Sprengel. Först på adertonhundratalet hade den kommit till Sverige, där man blivit godsägare och lantbrukare och tagit sig namnet Åkerblom - ett namn som ju för de »svenska lantisarna och bondtjuvarna» var lättare både att fatta och uttala än det förnäma, polska namnet Sprengelski.
Nu hade jag själv haft tillfälle att se verkliga grevar, och ingen av dessa utvalda och avundsvärda varelser hade någonsin gjort så fruktansvärt förnäma grimaser som vännen David. Jag tog därför aldrig hans genealogiska broderier på något djupare allvar. Och när han vid ett senare tillfälle lät meddela en korrekt klassföreståndare - prinsarnas f.d. lärare - och muntert flinande kamrater, att han hädanefter skulle kalla sig Sprengel, tillät jag mig rentav det nesliga dolkstyngsdådet mot min genealogiske själsfrände, att på rasten efteråt på svarta tavlan med krita i stora bokstäver anteckna följande
KUNGÖRELSE
Härmed får jag meddela
att mitt namn hädanefter skrives
DAVID MARTIN
SPRENGEL-ÅKER-BLOMSTER
I all min fattigdom var jag likväl oändligt mycket lyckligare lottad än han. Jag hade ett verklighetens fönster eller titthål in i den adliga härligheten, medan hans genealogiska hunger sköt sina bleka skott som en bortglömd potatis i en sluten, mörk källare.
»Min faster friherrinnan Ebba De Geer.»
Jag minns hur en barmhärtig person en gång stack hål på min gamla högfärdsballong. Tillsammans med min vän och kollega Gustaf Hellström är jag i månadsskiftet maj-juni 1906 uppe på Strix' redaktion för att utkvittera ett honorar genom dess redaktionssekreterare, den utsökte karikatyristen och sanningssägaren Anders Forsberg. Om några dagar skall jag resa till min älskade faster Ebba på Odersberga - på en månads sommarvila, herrgårdsglädje och slottsglans. Nu skall jag bara lämna min nya postadress för befordran av Strixnumren. Forsberg tar fram ett papper:
»Vänta, så skall jag anteckna den.»
»Friherrinnan Ebba De Geer», börjar jag lätt och överlägset. Anders Forsberg lyfter sina tunga, grå, av nattvak och lidande djupgrävda ögon och ser på mig. Hans stilla, torra röst frågar mig skoningslöst och sakligt:
»Heter järnvägsstationen så?»
Ja, den hade hetat så i nära femton år, men nu tog Unicus et pauper ned skylten.
 
 
Senaste blogginläggen
Slumpade profiler

Anna-Lisa
Jubell
1896-1993

Ogift.

Olof
Cederström
1679-1745

g. Silfverklou
g. Rålamb

Lennart
Kimvall
1944-

g. Sturell
g. Lidman
g. Silberstein

Anna
Sylvan
1862-1937

Ogift.

Joakim
Langer
1957-

g. Kaukonen
Slumpade bilder