Medan jag sitter här i min ljusa, varma kupé smyger sig långsamt en känsla av oro, osäkerhet och ångest över mig. Någonting är närvarande utanför mig som ett moln av smärta, fasa och förtvivlan. Jag blir till den grad medveten om den själsliga atmosfärförändringen, att jag till slut lyfter ögonen för att se mig omkring i kupén och därmed liksom befria mig från tyngden och trycket.

I detsamma får jag på kupédörrens glasruta ut till vagnkorridoren se min fars ansikte. Det är alldeles likt det porträtt av honom, som han lät taga sista året han levde och som det aldrig beställdes några kopior av. Ett enda exemplar - ett provkort - hade vi kvar hemma efter hans död.

Det är samma ansikte, som nu genom dörrens glasruta stirrar in på mig - bedjande och hjälplöst.

Samma stelt stirrande och dock intensivt smärtevidgade ögon - koncentrerade i en förtvivlad ansträngning - att se - att se igenom - att fatta och förstå något, som han trots allt aldrig kom att fatta och behärska - något som han aldrig kom att få syn på eller genomskåda verkligheten av.

Mellan honom och livet befann sig alltid en ruta av glas. Hur tunn, hur genomskinlig den än var, fanns den dock där som en ogenomtränglig glasmur - mellan honom och andra människor. För alltid blev han en utestängd - en som aldrig fick del av den stora mänskliga gemenskapen - en även från mig utestängd - ej blott genom sin för mig förtidiga död - utan också genom sitt väsens art och sammansättning och sätt att fungera.

Men nu möter jag hans maktlöst forskande ögonpar i glasrutan. Jag ser in i detta söndersörjda, sönderfrätta, sönderrynkade ansikte, som dock en heroisk yttersta viljeansträngning håller samman, i vild beslutsamhet att söka göra något värdefullt och väsentligt för sin hustrus, sin dotters, men först och främst sin sons framtid - till tryggande av deras jordiska existens och ställning - till formande av deras mänskliga_ karaktärer - till skapande av ett deras andliga hem här på jorden.

Han - den andligen maktlöse - den själsligen vanmäktige - den kroppsligen alltför trötte och bräcklige - han vill just detta. Men mitt i denna hopplösa vanmaktsångest utan namn och gräns går han själv över gränsen in i en värld, som innebär på en gång befrielse och obeveklig slutrannsakan.

Sakta - nästan omärkligt - fördunstar och förbleknar bilden av hans ansikte på kupédörrens ruta - fördunstar, försvinner och blir borta. Och dock är han alltjämt kvar - kvar inne i mig - kvar inne i mitt öde och i mitt väsen - kvar inne i mitt förflutnas handlingar - som också de skola leva i evighet.

Och själv skall han aldrig dö. Han skall fortsätta att i olika och dock evigt samma själssammanhang men i ständigt skiftande karaktärskombinationer leva vidare i sina efterkommande - barn och barnbarn och barnbarnsbarn - så länge hans ättlingar ännu leva på jorden.

Inne i mig finns han liksom han också fanns i sina förfäder, när han ej själv var till:

Ett evigt evanescens och renascens inte bara i minnets spegel utan också i människonerver och människoblod, muskler och inresekretionskörtlar.

Det börjar bli kallare och kallare i min kupé. Jag fryser plågsamt, invärtes, som när en hotande förlamning långsamt håller på att taga ens lemmar i besittning. Utanför fönstret faller snö - små, lätta, vita flingor som virvla förbi och bli borta.

Det tåg, jag färdas på, för mig jag vet icke vart, men i varje fall dit jag icke vill, och lätt, lätt snö faller oavlåtligt över ett mörkt, okänt landskap. Det är som följde ett stilla mjukt viskande med alla de vita fallande snöflingorna - i deras mjuka svävande nedåt - ett stilla milt viskande, som min själ förnimmer som ett ljud av ord - ett enda ord - mjukt och stilla och obevekligt viskat i den vita snönatten.

Jag hör detta snöflingornas smekande tysta tal som ett ord av fördold ömhet ur ett stort mjukt vitt mörker:

Senescens - säga de - sencscens.

Jag hör och ser hur flingorna virvla och viska orden till varandra, medan de sjunka och bli till en mjuk täckande smekning och svepning över en trött och åldrad gammal jord - en smeksam svepning, ett vitt mjukt täcke av stilla svala ord:

Senescens - viska de - senescens.

Och jag förstår plötsligt, fastän jag aldrig varit någon vinter i fjällen eller ens varit ute på en enda skidfärd i snöstorm och mörker, att så här måste man känna det, medan man trött och ensam sjunker till vila i en snönatts vita kylande tystnad och ro:

Senescens.

Är jag helt enkelt på resa till åldrandets land - till ålderdomen - till domen och döden?

Jag har en svag förödmjukande förnimmelse av att i det liv som nu ligger bakom mig, har jag aldrig orkat med dess allvar, men i denna stund sluter ett stumt, stilla, obevekligt allvar mig i en tyst, omutlig rannsakans oupplösliga famntag.

Jag är på väg hem till min verklige far.

Ett par starka armar av kärlek och sanning, nåd och rättfärdighet sluta sig allt fastare kring min varelse och mitt livsöde och sluta mig allt närmare till ett hjärta av värme och vila - fyllt av kärlek och barmhärtighet, frid och försoning.

Det finns kärlek i allvaret och ljus någonstans i mörkret.

Och på domarsätet sitter livets Herre, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud.