En utsökt och fulländad världsman - en ovanligt fin och förnäm människa» är en samtida hovpredikants karakteristik av min far. En gammal berest, beläst och intelligent uppsalaprofessorska ansåg honom vara den mest underhållande och angenäme bordskavaljer hon någonsin haft vid någon middag i hela sitt liv. Samtliga sagesmän ha enstämmigt bekräftat huru kvick och munter han var - hur djärv och överdådig och tapper. Om det sistnämnda talade ju tydligt hans båda guldmedaljer för berömliga gärningar och för mod i faror och medborgerligt nit.

En vän sände mig för några år sedan ett fynd, han av en tillfällighet gjort under helt andra studier på Kungliga biblioteket: några på avdelningen »Från allmänheten» i Aftonbladet för 21 aug 1889 publicerade »Hågkomster från tullkontrollören N R Lidmans studenttid» [LÄS MER: BLOGG: Nekrolog: Hågkomster från tullkontrollören N R Lidmans studenttid]:

»Den såsom nyligen avliden omnämnde tullkontrollören filosofie doktor N. R. Lidman var en under sin Uppsalatid mycket bekant person. Det fanns väl knappast någon, som inte kände Rulle Lidman, som han kallades i vardagslag. Men så hade han också gjort sig ett namn, väl värt att minnas för mannadåd och uppoffrande mod.» (Därefter följer en skildring av omständigheterna vid gamla dårhusets utanför Uppsala brand 1853.)

»För det mod och den sinnesnärvaro Lidman vid det olyckstillfället ådagalade, belönades han med en medalj - en annan vill jag minnas han fick för räddning av åtskilliga i sjönöd stadda. Han var nämligen stark simmare och funderade icke på faran av språnget, när det gällde. Särskilt minnes upptecknaren huru L., som i förbigående sagt då hade en viss fallenhet för att vara ute och ströva omkring om nätterna, och vid det laget alltsomoftast brukade komma och 'kinesa' hos kamrater, en höstnatt kom inklivande till mig, utan huvudbonad och drypande våt från huvud till fot. Han hade då för att freda sig mot en övermakt av gesäller sökt sin räddning i att från Dombron kasta sig i Fyrisån - ett vådligt hopp vid full dager, men ännu mer i mörker, för det grunda vattnets skull.

'De sprungo sin väg tvärt', triumferade Rulle helt glatt, 'och trodde bestämt att jag drunknade för att jag sam under vattnet tills jag fick landfäste, där hästarna brukade bada.'

Hans mod sattes ofta nog på prov. Exempelvis en Valborgsmässoafton, då det gick rätt blodigt till på torget, men segern på ett lysande sätt avgjordes av Rulle Lidman.

Han hade också något särdeles angenämt i sitt väsende, när han ville använda det, var en god kamrat och särdeles kvick i umgängesspråket. Såg bra ut gjorde han också. Många torde ännu påminna sig, huru fördelaktigt han tog sig ut som Flora på Majkarnevalen 1851.»

Djupt nere i min fars egocentriska väsen måste ha funnits ett behov av teater, maskerad, kostymering och äventyr - manifestationer i vilka han fritt kunde ge uttryck åt något väsentligt i sin verkliga begåvning - liksom han en gång funnit det i studentupptågens vilda äventyr och som räddare av sinnessjuka vid en våldsam eldsvådekatastrof och av en människa i sjönöd.

Livet igenom hade han funnit sig hemma som festtalare, kvickhetsslösare, organisatör och lustbarhetsmarskalk vid sällskapliga samkväm och i kollegiala små ordenssammanslutningar i stil med den tidens Parbricole och S.H.T. I sällskapsorden I.W.W. - jag förmodar det betyder In Wino Weritas - i Göteborg var han under sin tjänstgöring på 1850-talet under ordensnamnet Rulle Stridshane en centralfigur i de unga tjänstemännens och levnadsglada vivörernas nöjesliv.

Som brinnande patriot och hänförd vän av »det olyckliga, blödande och besegrade Frankrike» anordnade han 1870-71 som tullförvaltare i Visby icke mindre än två soaréer med sällskapsspektakel, varvid man gav Topelius pjäs »Efter femtio år» med honom själv spelande gustaviansk ädling. Inkomsten av de båda föreställningarna uppgick till hela sjuhundra riksdaler, som tillföllo insamlingen för de krigsnödlidande i Frankrike. Själv fick han i ett handbrev från den franske ministern i Stockholm, H. Fournier, mottaga ett tack till både honom och staden Visby.

Ännu tio år efteråt kan en av de medagerande, festföreställningens prologförfattare Lars Kolmodin, sända honom en hel lång »Visbyvisa» som bl.a. skildrar hans insatser under de då nästan legendariska teaterkvällarna:

»vad bråk, besvär och släp som Rulle måste ha
Men riktigt i sitt esse
med iver och intresse:
han kämpade och skrev för dessa festerna.
Lika nitisk som Gambetta
måste själv han allt uträtta:
vem hade mäktat detta
så bra som han - vaba?

Sällsamt nog kommo också några anteckningar från hans dagboksförandes sista år - 1884 - att handla om teater och sällskapsspektakel.

28 jan såg han Ibsens Gengångare:

»Såsom konstskapelse ofullständig, då det sant goda saknar sin representant, men som väckelse och som slitande isär slöjor för den verkhelige och som framvisande vart lögnen leder - utmärkt! - Emellertid ska det bli roligt att höra de stillsammas omdöme om den.

14 feb. Såg Gringoire och två jämbördiga skådespelare: Axelson och Lindberg. Det är alldeles ovärderligt att någon gång få se ett gott spektakel, och när det då, som i Gringoire i afton, var fullständigt sam- och jämspelt så är det bildande i hög grad. - Komma de sex återstående spektaklerna att ges likaväl som de två första, så kan man säga att det varit väl använda penningar till biljetterna. D.v.s. om du redeligen arbetar varje dag innan du går på spektaklet och först då mottager din belöning.

15 feb. Såg Richard den andre, däruti Lindberg var utmärkt. - Hela skalan från den mäktige monarken till den döende fången gav han stort och naturligt. Sann gripande realism i ordets rätta betydelse, och lidelsens fullkomliga framställning och tillika behärskning, jämte mot lidelsen städse svarande gest, är karaktären av hans spel. - Svarade stämman mot hans spel, så vore han så stor skådespelare man kunde tänka sig.

16 feb. Fick jag pröva på hur mycket av arbetet som gått tillbaka under dessa fjorton dagars konstnjutning. - Nu gäller det att visa sig tacksam genom att varje dag troget arbeta och varje afton troget gå till doms över dagens arbete.

Fick smaka vad det kostar att rekvirera ostron och hummer denna tid på året.

21 feb. Middag för Lindberg, glad men kort. Karlen hygglig.

22 feb. Avskedsbesök hos Lindberg på spektaklet.

Tog avsked av Lindberg på järnvägen.»

Under detta det stora Lindbergska festspelet grips också tydligen min far och stora kretsar i Karlskronas övre skikt av teaterintresse, och man beslutar sig för att ordna med en serie sällskapliga tablåer:

»Engagerade mig som Hennes Nåd i 'Porträtterna' av fru Lenngren.

4 mar. Bjuden på middag av Grahl jämte Forsberg och Kahl. Om man vill hava någon trevnad vid äldre år vid någon fest, så måste man sluta i tid. Människorna ha alldeles för litet verkligt intresse och tillgivenhet för varandra för att man med verklig glädje och gamman skulle kunna vara tillsammans annat än i ungdomsåren. Därför är det alltid bortkastad tid och hälsa dessa middagssamkväm utomhus.

12 mar. En rätt lustig sak är onekligen att en karl vid femtiofyra års ålder återger en fruntimmersroll, och i morgon afton skall jag nedskriva hur det har lyckats, och om det är möjligt att spela och tala så väl, att det löjliga försvinner och illusionen framträder. Den som lever får se, och går det så går det, och går det inte, så går det ändå.

13 mar. Var det inte det jag trodde, att man gjort alldeles för stort besvär för ingenting. - Men det är emellertid zum letzten mal. - Nu tror jag ej att de snart komma och fråga tullförvaltaren om något bistånd.»

Och aprilmånaden börjar han med följande anteckningar:

»Efter gårdagens erfarenhet och starka föresatser borde väl denna dag ha utmärkt sig för ett ihärdigt troget arbete, men i stället återupprepades samma historia om lättja i stället för den där järnfliten, som ständigt hägrar i fantasien, men i verkligheten endast undantagsvis inställer sig.

Skall emellertid bli rätt eget att någon gång i framtiden åter läsa dessa anteckningar och jämföra dem med dylika förut och efter förda. Men verkligt arbete varje dag fordras om det skall gå.»

Men det gick inte.