» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Gäster och främlingar
I mitt resgods ingår en necessär av den mest raffinerade fulländning och praktiska nytta. En verklig necessär, ty den rymmer allt som är mig nödvändigt på min resa. Den är den exakta motsvarigheten till den sagornas Fortunatus' pung, i vilken Peter Schlemihl bara behövde sticka in handen för att taga ut ett guldmynt - och efter varandra så många han önskade. Min necessär har dock ej plats för några guldmynt. Den är ett brev- och bildarkiv ur vilket jag när jag så vill kan plocka ut vilket fotografi som helst av de personer och de situationer, jag under mitt liv kommit i kontakt med eller varit ställd inför. Men själva necessären är så liten att jag kan bära den undanstoppad i ett hörn av resväskan eller i kavajfickan.
Ur necessären tar jag nu fram några porträtt av far och mor. Här har jag sålunda de en gång levande upphoven till alla mina lidanden och tillkortakommanden, synder och sorger - men också till min delaktighet i detta meningsfulla skeende och skådespel, som är livet och som deras kärlek kallade mig att deltaga i - ut ur det dunkel där jag en gång låg hjälplös, formlös och väsenslös »in the Chaos of preordination and night of my fore-being».
Det var en ganska säregen familj och ett ganska besynnerligt släktsammanhang, jag trillade ned i - en kedja av olycksöden, i vilken jag smiddes in som en ny länk - ett släktsammanhang av gäster och främlingar - hospites, peregrini et advenae - i vilkas sällskap jag fick börja min långa resa genom livet.
Jag tänker på Salomos ord i Vishetens bok: »Också jag är en dödlig människa, lik alla andra, och en avkomling av den stoftvarelse som först blev danad. Under tio månaders förlopp fick jag kroppslig gestalt i en moders liv; den bildade sig i blod ur en mans säd och genom njutningsfylld omfamning. Och när jag föddes begynte jag andas samma luft som alla andra, jag föll ned på den jord som bär oss alla, och mitt första ljud var en gråt lik alla andras.»
Det var i denna tårarnas gåt- och motsägelsefyllda värld av missräkningar, misstag och motgångar som jag en gång föll ned, närmare bestämt i huset Ronnebygatan 1 en trappa upp i tullförvaltaren Nils Rudolf Lidmans och hans maka - Olga Elisabeth Carolina Wolffs - sängkammare. Jag var en frukt av två människoväsens njutningsfyllda omfamning, bildad i blod ur en mans säd i en kvinnas sköte.
Och mitt första ljud var en gråt lik alla andras.
Och likväl igenkännes jag genast som en familjens och släktens självskrivna tillhörighet. Det var morfars näsa - det var pappas hår och hårfäste - det var Annerstedtska ögon - men munnen var Cederströmmarnas - och hakan mammas.
Och från min fars äldre bror Sam kommer följande brev:
»Med hjärtligaste framgångsönskningar för den nyfödde ättlingen av den starka Lidhultssläkten föreslår jag såsom nuvarande huvudman att gossen må erhålla namnet Carl Hindrik Sven och hoppas, att han i framtiden varder filosofie doktor såsom hans far, farfar och farfarsfar. Hälsa så hjärtligen Olga från mig och gratulera henne att sonen blivit född i Blekinge, där hennes förfäder efter sig lämnat så hedrande spår av intelligens och energi. Måtte gossen varda välsignad med arbetsamhet och ett redigt huvud!»
Så blir jag döpt och får namnet Carl efter en vid tjugufem års ålder drunknad farbror och en min farmors onkel, ärkebiskop Carl von Rosenstein, Hindrik efter min morfar, kronofogden Hindrik Nathanael Wolff, vars farfar en gång varit en vida känd prästman i Karlskrona tyska församling, och Sven efter min farfar, domprosten i Linköping, och min farfars far, prosten i Tingstad [Tingstad socken]. Och därmed var jag lilla maktlösa rosiga människokropp med tre namn för alltid fastspikad vid tre alldeles olika och motsatta släktsammanhang.
Och i min fars dagboksanteckningar i 1882 års almanack läser jag:
»30 juni 9.45 f.m. föddes Sven Hindrik Rudolfsson Lidman. Lev så att din son kan minnas dig som du din fader.»
Det är en femtiofyra år gammal man som nu skall börja leva livet på nytt för att bli värdig sin son och värdigt kunna bidraga till hans uppfostran. Och jag läser vidare i hans efterlämnade anteckningar:
»Lägg nu manken till så att icke sonsonen varken på hjärtats eller kunskapens vägnar kommer att vansläktas från farfar. Håll i och håll ut. Ora, labora Deoque committe futura. Din uppgift är att genom ärligt och ihärdigt arbete varje dag vara dina barn ett stöd och en föresyn och därigenom med ord och gärning visa, att du hedrar din fader och moder så, att deras ättelägg måtte i sena led vara Sven Lidman och Ebba Annerstedt värdig. Kom detta ihåg och visa att din levnads slutarbete var bättre än dess början och att du med Guds nåd och bistånd uppfostrar dina barn så, att de kunna med kärlek och tacksamhet fortsätta sina fäders verk.»
Så löpa dagboksanteckningarna dag efter dag: samma maningsord, samma kamp vecka ut och vecka in.
Min far har tydligen i någon profetisk klarsyn över vad jag en gång skulle bli, skaffat hem ett skrivbord för sonens räkning liksom om han hade anat, att det var vid ett skrivbord som en stor del av mitt liv skulle komma att förflyta - ett skrivbord vid vilket jag i mina första pojkår läste och drömde över de gamla släktbrev från farfars och farfars fars tid, vilka min far den gången i Karlskrona lät så omsorgsfullt inbinda till sonens vägledning genom livet.
»Kom Segebadenska skrivbordet hem från sin reparation. Låt nu se, min käre Nils Rudolf Lidman, att du varje dag av din återstående levnad arbetar så troget vid detta bord, att du kan testamentera det åt Sven Rudolfsson Lidman att förvara som minne och uppmuntran från sin fader, att ärligt och trofast försöka vandra i hugstora förfäders fotspår och bevara sin tro och sin självständighet. Vaka, strid och bed, kom ihåg att du ej får låta en enda dag glida dig ur händerna.»
Så komma några särskilt kritiska dagar i senare hälften av april 1884. Lille Sven Rudolfsson är svårt sjuk. Jag kan ännu efter mer än sextio år höra ett människohjärtas ångestfyllda slag bakom raderna:
»16 april 1884. Gud, min Skapare och Fader! Hjälp mig! Stöd mig, led mig, lär mig att vandra Dina vägar. - Om det så är Din vilja, så lär mig att i ödmjukhet genomgå de lidanden som äro mig förelagda, att jag i sorgens och motgångens dagar måtte kunna hjälpa och stödja de mina. - Herre, låt honom leva, om det är Din vilja, och behåll oss i Din tro och kärlek. Utsträck över oss Din skyddande hand och lär oss leva så att vi dö kunna.
18 april 1884. Liten Svens sjukdom gav med sig. Gud vare lov. Bevisa nu med dina handlingar varje dag av din återstående levnad, att du uppfattat storheten av Guds Nåd att hava Maka och barn att leva för - och var dem ett stöd och en föresyn. Tänk på din skröplighet, besegra dig själv och var mild och överseende mot andra samt arbeta med orubblig viljekraft i din tjänst och på din bildning. Gå ej och lek kurragömma med dig själv utan använd sanning och allvar i hela din tillvaro.
19 april 1884. Har du vaknat sent, så är det desto större skäl, att du genom dina handlingar och ditt arbete visar att du är vaken. Men kom ihåg, att lika sträng som du är mot dig själv, lika överseende skall du vara mot andra och i synnerhet emot dem, som dig sårat.
20 april 1884. Läste predikan för Olga. Kom ihåg att du skall arbeta och bedja av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg. Var vaksam varje stund, ty det är endast genom en okuvlig härdighet, som du kan besegra din lättja och ditt fantasteri och skaffa dig kunskap och innehåll för din fantasi. För att din son kall kunna gå i sin farfaders fotspår fordras att du själv går i din faders. 'Strid, ty utan strid blir ingen seger av!'
22 april 1884. Kom ihåg att varje dag, varje stund skall du arbeta i ditt kall. Det är märkvärdigt att det skall vara så ofantligt svårt att kunna besegra sig själv. Men det måste ske. Vill du att Sven skall vid inträdet på tjänstemanna- eller rättare vädjobanan tala tyska, franska och engelska, så måste du själv kunna et. Akta dig för att slutomdömet om dig blir 'stor i orden och liten på jorden'. Du har tack vare din lättja och fantasteri goda anlag i den riktningen.»
Här och var på sidorna möta mig små bittra livssentenser:
»Säll den som har ett jämnt humör och som ej genom en onaturlig levnad blivit hypokonder. Världen må stå eller falla, han är dock den han är.»
»Ännu har jag ej lyckats tillägna mig förmågan av en dags, för att icke säga en dagsländas liv.»
»Använd din fantasi vid uppfyllande av dina dagliga plikter och ej att öka din njutningslystnad.»
»Supé med bal hos landshöfdingen Grefve Hans för Konung, kronprins och Prins Oscar, där även vi fingo sola oss i nådens lans och Konungen tryckte Olgas hand. Vanitas vanitatum.»
»Var på din vakt och akta dig för fantasteriet. Bed och arbeta.»
»20 maj. Olgas namnsdag som hon ej fick firad. Sin hustrus namnsdagar skall man hava prickade så att någon liten uppmärksamhet kan åstadkommas.»
»Allvarlig kamp och innerlig kärlek erfordras till livets fullbordan.»
»Utan självbehärskning kan du ej nå någon utveckling.»
Som kulorna i ett radband löpa dessa små korta, flämtande andfådda ångestframpressade nödrop, självanklagelser, hjälplösa försök att lyfta sig själv i håret genom fyra års nästan oavlåtliga dag för dag antecknade själskamp och viljekramp.
Men det är samtidigt för mig själv som han skriver och genomlider detta - det är för min bildning och karaktärsdaning han dag för dag kämpar - så hänfört och så resultatlöst.
»Arbete på tullkammaren. På eftermiddagen betydligt drumlig och svag - för att inte säga ömklig.»
»Arbete på tullkammaren; ständig uppmärksamhet i varje ögonblick om det skall gå.»
»Sträva att resa dig upp!»
»Klar insikt om att alla mina motgångar och stridigheter som tjänsteman härröra från bristande kunskap och slapphet i tanke och arbete.»
»Håll strängt på ärligt arbete, ty annars kreperar du. Var trofast intill döden.»
»Fantasteriet hälsade på - memento mori - och lev ärligt en dag i sänder. Håll reda på dina tankar och flaxa ej hit och dit, utan reda och styrsel.»
»En svag dag. Och kom ihåg att bedja Gud om kraft och nåd att vandra framåt och ej vackla som ett rö.»
»Så svag som i dag, har jag ej på länge varit.»
»Undertecknad själv något för mycket slapp och distrait. Får lov att tum för tum arbeta upp mig till kraft och självständighet i stället för att vara ett pratande rö.»
»Låt ej ditt liv i blotta ord bestå och kom ihåg, att dina handlingar följa dig efter.»
24 december 1883. »Den första julaftonen i vårt hem jag ej med mitt hjärta firat.»
25 december. »Kom underfund med att bitterheten i mitt sinne var orsaken till min synd mot julaftonens glädje.»
»Få se hur länge det dröjer innan det står att läsa i anteckningarna: 'Jag har levat en dag'.» »Man skall sätta in hela sin person med all sin håg i arbetet. n dag tämligen väl använd under vilken jag kom underfund ed, att det behövdes blott att lämna fantasien ett enda finger, å far hon bort med hela arbetsförmågan.» »Men kom ihåg att det gäller varenda dag du lever, och att du varje afton nedskriver resultatet av din dag så att du slutligen kommer ifrån det vajande röets ståndpunkt och får fast mark under fötterna. Det finnes inget i världen annat än Sanning, Heder och Ära. Kom detta ihåg och älska din nästa som dig själv.» »Du måste lämna fantasteriet och självbedrägeriet och skaffa dig klara papper.» »Allt lättjefullt dödande av tiden måste bannlysas. Hör du det, in käre Nils Rudolf. Och allt undanstickande av huvudet i likhet med strutsen är föraktligt. Var på din vakt, ständigt och stadigt.» »Arbetade tämligen bra till dess jag helt apropå befann mig nom den lössläppta fantasiens område.»
Det är droppet av denna oavlåtliga ångest, själskramp och viljeanmakt, som obevekligt urholkar min fars krafter och håller honom i det tillstånd av irritation, otålighet och missnöje med sig själv och andra, som i vardagens verklighet också isolerar honom rån all levande samvaro med son och dotter. Det har i det vardagliga hemlivet - ej i hans festlynnes gästvänligt öppna famn mot besökare och på bjudningar - alstrat en atmosfär av ensamhet, vantrevnad och hemlöshet, som hans barn säkerligen på ett djupt, omedvetet, men ödesavgörande sätt fingo uppleva och karaktär präglas av - alltmedan han själv naivt drömmer om att bygga upp deras karaktärer och trygga deras framtid. Det är droppet av denna maktlösa melankoli, som genljuder i min egen livsmelodi och färgar mönstret i mitt ödes livsväv.
»Håll hårt ut - det är märkvärdigt med fantasteriet, att det allra ringaste det får börja att verka, så är det alldeles slut med den verkliga arbetsförmågan, så att om jag skall bliva frisk, så får jag lov att städse komma ihåg att visavis denna min skötesynd skall jag behandlas såsom en opierökare, när han skall räddas.»
»På morgonen anfall av fantasteriet två timmar. Kom ihåg behandlingen av opierökaren som skall räddas.»
»Uppe för sent. Arbetet uselt och fantasteri. Olga sade så sant: 'Du har mycket kvar innan du kan sköta dig och penningar'.»
»Till följd av bristande uppmärksamhet och glömska av att oupphörligen vara på min vakt, var jag i går afton och i dag på morgonen i fullt fantiserande. Giv mig kraft och mod, hopp och tro. Giv mig kärleken.»
»Arbetet får lov att svara mot det stora i målet - sätter du icke in all din viljas kraft och en däremot svarande järnhård ihärdighet, så blir du bet i spelet, och det går icke an - alltså håll i och håll ut och tänk på hustru och barn och vad du är dem skyldig.»
»Vaknade åter tanken upp att draga hit manufakturförtullningar från Växjö och Stockholm, och gick jag därföre och talte med trafikchefen Svenson om ett järnvägsspår från hamnen till packhuset och järnvägen, och det var riktigt. Men sedan slog tanken över i fantasteri om de blivande stora inkomsterna etc., och sedan fortsattes därmed, så att arbetet för dagen var fullkomligt underhaltigt. Var på din vakt och glöm ej att den ringaste dagtingan med din fantasi, så att den ej ständigt behärskas av ditt förnuft tillsammans med ditt dagliga, stundliga arbete, innebär slutad bal.»
Men det var just det som det hade varit sedan åratal: »slutad bal». Och det var döden som nu i cancerns gestalt skulle virvla ut med honom och hans liv som med ett vissnat löv.
Det finns inte ett enda av dessa hjälplösa rop i natten - ej en enda liten anteckning i dessa min fars almanacksdagböcker från åren 1881-84, som ej givit eko i mitt eget hjärta och i mitt eget de.
Det är mitt eget liv, som jag här i förväg genomlever i honom. i äro oskiljaktiga. Jag är i honom och han är i mig, och om oss åda gäller i sanning ordet: »De tu äro ett».
Ja, det finns knappt någon av dessa anteckningar i vilka jag j ser mig själv och mitt liv som i en spegel - och spegelbilden er mig en klarare bild av mitt väsens grundlinjer. Jag ser med beveklig klarsyn, att vi båda äro varandras dubbelgångare, att in far långt tidigare än jag löst tur- och returbiljetten på tåget till och från Njutånger. Men varför köpte han biljett också för mig att föras samma förtvivlade väg som han på samma förbannelsens tåg och stanna vid samma ångerns och ångestens stationer?
Jag är ju blott en vidarebefordrare av hans väsen till kommande generationer. Eller som Hugo von Hofmannsthal så genialt formulerat det i sina odödliga verser:
»Dann: dass ich auch vor hundert Jahren war,
und meine Ahnen, die im Totenhemd,
mit mir verwandt sind wie mein eignes Haar.
So eins mit mir als wie mein eignes Haar.»
Här får jag ju objektiverade framför mig se de herrar Sven Lust, Sven Lat, Sven Lek, Sven Feg, Sven Flykt, Sven Svag, ven Svek, som jag upptäckte inne i mig själv i en andlig uppenbarelses plötsliga klarsyn efter en predikan i december 1946, då ag för första gången en smula upplevde den objektiva sanningen m mig själv.
I mitt sextiofjärde år! Min far hade fått börja kampen på allvar mot och med dem redan i sitt femtioförsta.
Det var ej det gamla maskstungna Segebadenska skrivbordet jag fick som avgörande arv från honom till »att vandra i hugstora förfäders fotspår och bevara sin tro och sin självständighet» det avgörande arvet bär jag i mitt blod och i mitt väsen: I mitt dagliga möte med herrarna Sven Lust, Sven Lat, Sven Lek, Sven Feg, Sven Flykt, Sven Svag, Sven Svek, som sutto också bredvid min far under hans mödosamma arbetskamp och själskramp på tullkammaren i Karlskrona och därifrån följde honom till samvaron med hustrun och barnen i hemmet.
Men jag måste vidare och längre bort på vägen i det förflutna för att söka finna en smula förklaring till och klarhet i de yttre förhållandena och ödesomständigheterna kring den lille gosse som så hänfört hälsats välkommen till denna besvärliga miljö.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Olof
Cederström
1679-1745

g. Silfverklou
g. Rålamb

Hindrik
Wolff
1815-1899

g. Hulting

Claes
Grill
1817-1907

g. Lidman

Sven
Lidman
1882-1960

g. Thiel
g. Otterdahl

Anna-Lisa
Jubell
1896-1993

Ogift.

Rudolf
Lidman
1828-1889

g. Wolff
15 slumpade bilder