I.

Jag skall här - på tröskeln till det nya århundradet och med utgången av mina skolår - sluta denna skildring av mitt ödes förhistoria. Jag vill endast tillägga några sidor som ett ringa försök till förklaring av den följande utvecklingen.

Det var först under åren kring mitt religiösa genombrott och under min frälsnings första år, som jag på liv och död fick genomkämpa en fruktansvärd, ständigt förnyad kamp med det hemlighetsfulla wolffiska elementet i mitt eget väsen, vilket jag först då förnam och upplevde nästan som själva vitaliteten, själva den sega spännkraften, den animala urinstinkten i mitt eget innersta.

Det fanns en människovarelse inom mig av outrotlig, hånfull, gäckande, lyrisk hedendom och våldskraft - en förmåga att hoppa ut ur de svåraste situationer och högt över de högsta omöjligheters berg, vilken jag en gång och sedermera ofta under mina svåraste krisår karakteriserade som min naturliga begåvning att utan den minsta svårighet hoppa över ett så högt kyrktorn som helst.

Jag skulle vilja - eller rättare sagt - jag inbillar mig nu, att jag möjligen skulle våga - med ett sken av sanning - formulera en schematisk bild av min första ungdoms utveckling så: att det var med hjälp av det wolffiska elementet i mitt väsende, som jag så småningom övervann den pommerska sjukans härjningar i mitt liv. Men det var först genom frälsningens ständigt förnyade nåd och kraft, som det wolffiska elementets ödesdigra makt en smula bröts och trälbands i mitt väsen.

Men i hela min ungdomslyrik var det - så förefaller det mig åtminstone - den pommerska sjukans dödslängtan och självförstörelsedrift, som genom mig formulerade sin uppfattning av tillvaron i strofer som dessa från 1904:

Det givs blott en lycka, och det är den,
att räddningslöst få gå under,
att giva allt och få intet igen
mer än lidandets ensamma stunder,

att slitas från trädet i vårens tid
som ett grönt och skälvande blad
och virvlas omkring i en vårstorms strid
utan att veta för vem och för vad,

men få vissna sedan en sommardag
i strålar, som blända och brinna -
med en bortglömd gåtas bleknade drag,
vars tydning ingen sökt finna,

att multna sen som ett gulnat blad,
när träden stå i sin fägring,
och glömmas bort, som man glömmer ett blad,
en solnedgång och en hägring.

Och det var den, som led och biktade sig i rader som dessa från samma veckor:

Alla vilsna fåglars längtan bar jag,
alla vilda vågors like var jag,
ägde endast stoltheten och modet:
stoltheten att bita läppar samman,
modet att förgås i ödesflamman,
lyda undergångens röst i blodet.

Tidigare på våren hade de båda varelserna i min själ - den pommerska och den Wolffiska - kanske vandrat sida vid sida i vårkvällens ljus:

Som tusen längtande hjärtans brand
stå lyktornas glans över staden,
i Strömmen speglar sig rand vid rand
den långa lysande raden.
- - - - - - - - - -
All glans är så skör, och allt buller så tomt,
och ljusen skuggorna hopa.
Jag ville, jag vore ett barn,
som fromt i bön kunde klaga och ropa.

Jag ville, jag vore en ann' än jag är,
där jag ensam i vårkvällen dröjer,
att en annan vore min hjärtans kär,
än den, som min styrka nu böjer.

II.

Det har varit omtyckt bland många kritiker att avfärda min ungdoms diktning som tom fraseologi. Det var nog endast den ända till våren 1906 mig personligen alldeles obekante Oscar Levertin, som förnam äktheten, uppriktigheten och ödesallvaret bakom ordsvallet.

Men med den ytterst lättpåverkade apsjäl, som är min, när det gäller att godtaga ofördelaktiga omdömen om mig själv, var jag mycket snart också med på den galoppen. Jag brukade under många år roa mina kritiska litterära vänner genom att som typiskt för det falska, oupplevda och oäkta i min ungdomslyrik citera följande rader ur en i mitt sjuttonde år skriven dikt:

Min själ är sjuk, min kropp är sjuk -
och sjukhussjukt mitt sinne.
Allt är förtärt, förbränt, ur bruk,
men sjukast utav allt mitt sjuka minne.

Det var den sista raden som särskilt var föremål för mitt skoningslösa gyckel, då jag alltid varit ägare av ett berömt hästminne. Men det hemska och ohjälpliga är, att det som man kallar oäkta hos en människa, kanske ur djupets synpunkter i stället är det enda verkligt äkta hos henne. Ty när jag nu nära fyrtio år efter diktens författande läser dessa rader i minnets, erfarenhetens och eftertankens ljus fylla de mig med en rysning av rädsla. Det är ju helt enkelt en beskrivning på sinnestillståndet och livsuppfattningen hos dem, som blevo offer för den pommerska sjukan.

Men det var det blodigaste allvar bakom denna döds- och självförstörelsedrift inom mig, som kanske redan tidigt under ungdomsåren skulle drivit mig i döden, om ej detta gåtfulla wolffiska element alltid varit till hands och i sin fräcka trolöshet gäckat mina uppriktigaste dödslöften och undergångsförsök och trots mig själv alltid låtit mig som katten komma ned oskadd på fötterna från de mest hisnande dödsfärder och låtit den hopplöses självmordsförsök hopplöst misslyckas. Det är säkerligen från mer än hundra uppriktiga dödsönskningar, som jag kommit åter levande.

Kanske skulle kattblod vara riktigare benämning än vargablod på denna undermedvetna, oavlåtligt flödande livsström i mitt eget väsens dunklaste och åtkomligaste djup.

Ack, vad som under dessa min lyriska diktnings år innerst inne värkte och våndades inom mig, var just denna gåtfulla pommerska sjuka, denna hemlighetsfulla undergångs- och självförstörelsedrift, som - alldeles oberoende och utan kunskap av min kamp - medan jag skrev om den i mina verser - drev två med mig ganska jämnåriga kusinbarn och lekkamrater från ungdomen i döden för egen hand - utan att än i dag någon funnit en förnuftig orsak eller en mänskligt godkännbar förklaring till deras med nära fem års mellanrum inträffade självmord.

Den yngre brodern - då en ung, glad, leende artillerilöjtnant - hade jag haft ressällskap med från hans mormors, min faster Ebbas, begravning i jul 1909. Vi hade i sovkupén i den ljusa sommarnatten dryftat vår tillvaros gemensamma problem, och han hade bl. a. sagt - jag kan än i skrivande stund höra hans uppriktiga röst och se hans unga, friska, levnadsglada ansikte framför mig:

»Vet du», sade han, »när jag sett mammas ohyggliga sorg och förtvivlan över Douglas' död, då vet jag, att jag aldrig någonsin skulle kunna taga mitt liv - så länge mamma lever åtminstone.»

Knappt ett halvår efter detta samtal mottog jag i Rom av en gemensam släkting budskapet om hans självmord - lika gåtfullt plötsligt och mänskligt meningslöst som någonsin den äldre broderns.

Ack, varken han eller hans bror hade haft något wolffiskt element i sitt väsende, som låtit dem komma tillbaka levande och krya ur själva dödsviljans käftar. Än mindre hade de anat makten av den frälsning, som för människosjälar ut ur dödsskuggan och fångar ut ur fängelset.

III.

Ty jag tror att jag formulerar hela mitt ödesproblem sannast och riktigast, om jag säger att jag hela mitt liv varit en kokande gryta. Hettan i denna tillvaro har alstrats av friktionen mellan de absolut motsatta och varandra hetsigt bekämpande arvselementen. Mitt medvetna liv har levats under en oavlåtlig inre kamp. Det har förvisso varit ett liv på vulkanisk mark, en tillvaro av oavlåtlig vibration och spänning. Aldrig hava djupens kaosröster helt tystnat inom mig annat än i de särskilt benådade tider och stunder, då jag med ande, själ och kropp - med hela min varelse och hela mitt väsen -upplevat sanningen av Johannesevangeliets ord om Jesus:

Han kom till sitt eget, och Hans egna togo icke emot Honom. Men åt alla dem, som togo emot Honom, gav Han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på Hans namn; och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.