I.

Min vän, du måste ha överseende med mig - du måste förstå, att jag i detta nu är en människa, som ur det förflutnas djupa träsk söker få tag i ett barn som drunknat där. Ja, än mer - som är så fåvitsk att jag ej blott söker få tag i det och få upp det - nej, jag försöker få liv i det lilla döda barnet - något slags konstgjord andning - för att få det att tala om och yppa för mig, den fullmogne och åldrande, vad han var för en sorts liten varelse och huru han kände och tänkte och hur det gick till när han växte upp - att han blev sådan han blev - och vad det var för möjligheter hos honom som beskuros eller dödades för att andra skulle växa och bära frukt.

Min vän, jag ville fråga dig i detta nu: är det helt enkelt så att det finns barn, som från begynnelsen förnimma sig själva som främlingar och utomstående i förhållande till sina föräldrar, sin omgivning, ja, själva hemmet och atmosfären, i vilka de fötts in. - Barn för vilka barndomen och hemmet och omgivningen ej betyda något, som de växa in i och förenas med och göra till ett med sig, utan där det hela är något som de instinktivt och från begynnelsen äro likgiltiga för eller reagera mot, fly bort från, hata eller avsky eller föraktfullt se ned på. I skrivande stund har jag bara en hemlighetsfull förnimmelse av att jag nalkas sanningens centrum, om jag säger, att jag - så långt jag minns tillbaka - innerst inne aldrig trivts eller känt mig hemma med mina föräldrar, med mitt hem eller med min mors släkt och umgänge.

Jag skrev nyss, att det lilla barnet inte valt sina föräldrar eller sitt hem, sin tid eller sitt folk. Nu ville jag fråga inför sanningens osynliga och omutliga domarögon: är det möjligen så att det finns barn, vilka från begynnelsen hava en aning, ett dunkelt medvetande, en hemlighetsfull förnimmelse av att det fått fel föräldrar, fel hem, fel utgångsläge. Har det lilla barnet genast omedvetet en förnimmelse av att det på detta sätt kommit fel - ej på ett fel klot - men till fel föräldrar och i fel århundrade?

Barn hos vilka det på något hemlighetsfullt sätt är ett konstitutivt grundfel i själva livsanpassningsförmågan, så att de äro blå, när alla skola vara gula, och sorgsna, när alla skola vara glada - som bedja till Gud, när det icke längre får finnas någon Gud - som vilja strida och dö för ting, som deras omgivning och samtid redan genomskådat som fullkomligt värdelösa eller obefintliga.

Finnes det av ödet felplacerade barn, som i själva verket skulle fötts av andra föräldrar och i andra tider?

Hav överseende med mig, min vän och läsare - jag endast frågar och frågar, ängsligt och uppriktigt.

II.

Jag minns dagarna före jul 1893. Jag går nerför Sturegatan. Jag är till det yttre ett barn som alla andra barn. Jag har väl pratat och lekt hemma - gnabbats med eller stått på god fot med min mamma eller med det lilla snälla hembiträdet, en syster till morfars Hulda. Nu vandrar jag Sturegatan nedför med mina små julklappspengar i fickan för att välja och köpa presenter till de närmaste. En del av dessa påtänkta julklappar avser jag för eget bruk - jag får ju i alla fall aldrig av andra vad jag helst önskar mig.

Plötsligt faller det en oerhörd melankoli över mig - ett tungt, djupt, klarögt svårmod. Jag minnes med ens mina förgångna jular. Hela min ursprungliga julglädje frostbites, mörknar och vissnar ned under ett kallt, glasklart inre skådande. Jag ser mina förflutna jular, och jag säger mig nyktert och sakligt att sanningen om dem är denna, att varje ny jul är tråkigare och mindre rolig än den närmast föregående. Och så har det varit så långt jag minns.

Hela min varelse genomtränges - utan något slags upprördhet - av denna lugna, kalla, fullkomliga visshet, att varje ny jul kommer att bli tråkigare och tråkigare, mer och mer misslyckad. Men så nytt och plötsligt har detta medvetande kommit över mig och så intensivt har denna tanke genombävat hela min varelse, att jag än i skrivande stund kan minnas och på nytt uppleva den som vore det i dag det skett. Men jag kan se mig lika plötsligt på nytt nyfiken och intresserad lika fort för stunden glömma denna upplevelse och skynda vidare för att i något bosättningsmagasin på Humlegårdsgatan för en tjugufemöring inköpa en frukttallrik av något slags enklaste falsk och blomstersvullen fajans och en fruktkniv med gult blad och blåblommigt vitt porslinsskaft. Jag skall ge dem till en tvåårig kvinnlig kusin, med vilken jag tänker gifta mig så fort jag får femtonhundra i årsinkomst. Jag har redan kalkylerat vad våning, kläder, mat och bränsle få gå till. Men på julaftonen är det min amma, som blir julklappens innehavare utan att hava någon som helst aning om dess förhistoria. Men när hon frambär sina tacksägelser för den lika oväntade som värdefulla gåvan, erhåller hon av mig den lika oanade om abrupt formulerade förhållningsordern:

»Di här ska mamma ta och gömma väl. Jag kommer nog att ha användning för dem framdeles.»

Hör kanske denna min barnasjäls känsla av missmod, hemlöshet och främlingskap samman med mina drömmar, när jag i vinternatten ligger vaken och ber till Gud eller önskar att min mamma skall gifta om sig? Men det kall vara med en verkligt fin och förnäm och förmögen och högtstående man - en sådan där, som alla skolkamrater skulle avundas mig och som rektorn och lärarn djupt, djupt bockade sig för, när han kom in i klassrummet för att följa en lektion och se hur hans elegante, världsvane och välklädde son redde sig i skolan.

(Östermalmsläroverkets hygglige och duktige rektor ar en gång kallat mig avsides och frågat om inte min morfar var rike kronofogden Wolff: då var det väl inte riktigt att jag skulle betala nedsatt terminsavgift på rund av medellöshet. Jag hade efter detta samtal fått in mammas löfte att slippa denna nesa.)

Men nu drömmer jag vidare i natten: det skall bli en stor våning med sex rum, marmortrappor med trappmatta och mässingsstänger - tjocka, mjuka mattor i rummen - vackra tavlor i stora guldramar på väggarna tjocka draperier och gardiner för dörrar och fönster. Och så skall det vara ett väggfast tvättfat i min barnkammare med två kranar, som släppa fram varmt och kallt vatten. (Jag vet än i dag inte var jag år 1893 skulle kunna ha sett en dylik pjäs.)

Vilken tapetserarsjäl, tänker du, han har då inte varit något genialt barn!

III.

Kanske hör det också samman med denna min känsla av inre vantrevnad och hemlöshet, att jag aldrig har några verkligt förtrogna vänner och lekkamrater under de åren. Jag tillbringade merendels alla lediga stunder för mig själv, upptagen av ändlösa fantasier, där jag som fältmarskalk eller rikskansler räddade Sveriges stormaktsställning åt Karl XII eller genom min fältherreskicklighet och statsmannavisdom under nittonhundratalet gjorde Sverige till Europas ledande protestantiska stormakt och förvandlade Östersjön till ett svenskt innanhav.

Men samtidigt är jag så oskyldig och okunnig i detta livets realiteter att i en av de stora släktgenealogier, där jag för min släkts historia fram till slutet av 2000-talet, låter jag mig själv, sedan jag som amiral för en svensk örlogsflotta under fyra år blockerat Japans kuster, återvända hem och finna min kusin och hustru under tiden hava fött mig tre välskapade söner.

Bland inackorderingarna hemma detta år minns jag en fyrtioårig fattig adelsfröken, f. d. telegrafist, med en olivgul hy och ett par mörkbruna brännande ögon under ett rikt kolsvart hår. Hon har mycket att berätta om den förföljelse, för vilken hon varit och är utsatt från en berömd och ansedd stockholmsläkares sida. Hon har nämligen vägrat att bliva hans älskarinna. En dag får hon visit av ett par herrar och försvinner för alltid ur min synkrets.

Samtidigt bor i ett annat av den lilla våningens rum en gammal sextioårig fröken, som livnärt sig ett liv igenom som privatlärarinna i pianospel. Hon är dotter till en berömd målare, en gång den främste porträttören av tjugu - trettitalets litterära och kulturella personligheter, som även målat ett par porträtt av min farfar. Hennes dopnamn är Angaique och hon kallas »tant Engel».

Nu lider hon av den yrkessjukdom, vilken vi vanligen kalla skrivkramp, och hon har timmar igenom högerarmen i band, som vore den bruten. Hon lider också av migrän och ångestanfall. Då brukar hon småmuttrande för sig själv trava rumsdiagonalen fram och tillbaka. Befinner jag mig då i korridoren utanför, brukar jag roa mig med att genom den omkring tre centimeter breda springan mellan dörren till hennes rum och det tröskellösa golvet rulla in några lerkulor - spelkulor - i förhoppning att hon skall halka på dem. Detta är under någon paus i mitt arbete med att göra Sverige till den ledande protestantiska stormakten i Europa. Men - jag vågar väl säga - pris ske Gud - jag lyckades ej i något av mina förehavanden.

Men ibland får min mor tag i mina stora genealogiska tabeller, där jag alltid är greve - om ock med växlande men alltid skönt klingande adelsnamn - och hon talar häftigt och upprört med mig om att jag kommer att bli tokig om jag fortsätter med sådana galenskaper: - »tänk på farbror Manne, som blev sinnessjuk». Hon förbjuder mig att fortsätta med mina tokerier, vilka hon lägger beslag på. Jag blir mycket skakad - jag är mycket rädd för att bli tokig. Jag har någon gång hört någon tala om att Sven är så konstig.

Tänk om jag skulle bli tokig - galen - sinnessjuk - som tante Selma, vilken de där båda herrarna kom och hämtade!

Men snart vinner min genealogiska drift åter överhand, och jag blir åter rikskansler åt konung Gustaf VI Adolf och ristar som greve Sven Ludvig Lave Lotharius Lidman till Lidhult mitt namn i Sveriges och Europas historia.

Ack, min vän, min vän - nu är min barndom längesedan död och glömd och borta - men jag - jag lever.