» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Inbördeskrig
I.
Jag kan vakna på morgonen i mitt sovrum. Med det vaknande medvetandet vaknar så småningom ett myller av minnen, människor och gestalter. Vilja och vanmakt börja kampen inom mig. Saknad och sorg samtala - gamla sår börja plötsligt blöda. Dödslängtan och livsvilja brottas i närkamp med varandra. Tyngd och trötthet tala högt och söka överrösta samvetes och plikts yrkanden. Det är en hel polsk riksdag, som kommit i full aktivitet och inbördeskrig.
Det är en »pommersk» morgon.
Jag läste en gång i en recension över min bok »På resan genom livet» ett par rader, som på ett särskilt sätt grepe mig, och vilka jag här kursiverade citerar i det längre sammanhanget:
»För Lidman liksom för Augustinus är mänskligheten uteslutande en 'massa perditionis', en förtappelsens massa, som är instängd i syndens och materiens tvång. Ur detta tvång finns det ingen annan väg ut än ett språng in i det obegripliga - in i det 'credo quia absurdum', som för Sven Lidman innebär den 'Guds dårskap', som människorna med eller mot sin vilja måste anamma för att icke hemfalla åt förtappelsen. Sven Lidman har i djupet av sin tillvaro pejlat den mänskliga smärtan och den mänskliga oron. Det är ett ständigt lika lidelsefullt temperament, som jäser i hans böcker. 'Oroligt var mitt hjärta, o Gud.'... Från denna oro blir Sven Lidman aldrig lös.
Hans pietism är en passionerad människas intellektuella saltomortal
När jag i mitt hjärta tänkte över dessa rader, talade en röst ur djupet:
»Ja, detta är trons saltomortal, och det dödssprånget till liv gör din själ varje morgon, som en annan tar sin morgongymnastik för att sätta kroppen i funktion för dagens uppgifter och arbete!»
Talar rösten sanning?
Jag vågar ej uttala något bestämt. När det är fråga om de yttersta och innersta värdenas exakta uttryck i tal, så måste man röra sig med bråkdelar av millimeter och milligram - så fina mått att min fumliga och klumpiga tankes händer kunna blott med ett grepp av ett par svettiga fingrar förrycka hela sanningsutslaget till någon av vår tillvaros vanliga trekvartssanningar.
Men jag tror det finns dagar, på tröskeln till vilka jag tänker och känner:
Hur skulle man vilja, våga och orka stiga upp ur sin säng - hur skulle jag kunna möta dagen, som väntar där utanför med sina mångahanda krav, om det ej funnes en gudomlig makt och kraft och ledning, i vars barmhärtiga armar jag får kasta mig ut i ett hopplöshetens och övergivenhetens och förtvivlans dödssprång? Men i det ögonblick jag faller i dessa barmhärtiga armar, äro frid och förtröstan mina följeslagare, och milda händer torka med överjordisk ömhet tårarna från mina kinder, dammet från min själ och fläckarna från mitt hjärta.
II.
Jag tänker också på det lilla barnet, som på morgonen vaknar i sin säng - skrattande, leende, jollrande i sin trygga ovisshet. Det vet ingenting, därför att det aldrig valt något själv. Det har varken valt säng eller rum, varken hem eller föräldrar, varken världsdel eller land eller samhällsställning. Men med de växande åren får det vandra allt djupare in i det sammanhang och under den ödesbörda, som det aldrig valt. Och redan i hemmet och på tröskeln till tillvaron möter det människor och makter, andliga, psykiska, fysiska atmosfärer, som finnas där liksom från begynnelsen och som bestämma dess liv utan att det själv vet därom eller tänker därpå.
Det är varken far eller mor, som i mitt liv varit de där första avgörande portalfigurerna på medvetandets tröskel eller på vägen in i livet. Min far försvann ju ur min barnkammartillvaro, när jag var nyss fyllda sju år. Hans bild har aldrig stått klart tecknad för minne och medvetande. Min mor dog ju när jag var i mitt fyrtiotredje år. Men jag tror mig kunna säga, att hon aldrig varit en mig medvetet påverkande uppfostrarkraft - i något hänseende. Det var något sällsamt levande och dock hemlighetsfullt oåtkomligt och slutet i hela hennes väsen. Det fanns icke ett spår av pedagogisk insikt eller instinkt eller inställning i hela hennes varelse, än mindre någon aning om något slags pedagogiskt ansvar. Hon måtte på något sätt mycket tidigt hava accepterat mig som en fritt växande verklighet. Hennes få örfilar eller alltid mycket illa formulerade moraliska uppfostringsmaximer trillade alltid tillfälligtvis och resultatlöst ned i min värld som meteorstenar från en mig ovidkommande planet - utan att göra det minsta intryck. Hon vandrade själv på något sällsamt obeskrivligt lätt och obekymrat sätt genom en. värld av bekymmer och besvärligheter. Hon var gränslöst hjälpsam och gästfri, men dock själsligen innerst inne asocial och oåtkomlig. Hon saknade varje spår av ekonomisk gripkraft eller beräkningsförmåga. Det var något av blomma och vilde, något av nomad och najad i hennes psyke - något av charmfull primitivitet i hela hennes väsen. Något improvisatoriskt och tillfälligt vidlådde allt vad hon gjorde. Hon var absolut ointellektuell, bokligt likgiltig och obildad, men rik genom en leende snabb intuition.
Det var kanske min lycka att hon så helt lämnade mig att i själva verket växa vind för våg. I stället fick jag på tröskeln till livet möta ett par människor, vilka genom det sätt, på vilket jag upplevde dem och reagerade emot dem, blevo av bestående om ock vitt olika betydelse för min 'fostran och mitt öde. De omtalades i familjebreven och existerade inom den trängre Lidmanska släktkretsen som »Fogden» och »Kaptenen». De tålde innerst icke varandra: kanske därför att de inga inre beröringspunkter hade.
III.
»Fogden» var min morfar f. d. kronofogden på Gotland Hindrik Nathanael Wolff, 1892, när jag först kom i närmare kontakt med honom, pensionerad och sedan ett decennium bosatt i Stockholm. Hans hem - en trappa upp i ett hus på Nybrogatan strax ovanför Karlavägen - förestods av en den mest goda och kloka, hjärtliga och hjälpsamma kronofogdedotter från Närke med hjälp av ett i sitt slag lika rart och tjänstvilligt hembiträde, under vilkas gemensamma hägn och vård jag fick äta mina skolfrukostar i »Tante Emmas eget rum». Jag skulle därmed bliva besparad vägen från Östermalms läroverk till modershemmet. När den goda och rikliga måltiden var inmundigad och jag nödtorftigt läst läxorna eller samspråkat med tante Emma eller studerat de årgångar av kalendern Nornan, vilka utgjorde en stor del av hennes bibliotek, var tiden inne att gå in och »säga god dag och adjö» eller »hälsa» på morfar.
Det var två stora rum på andra sidan tamburen. Det första - matsalen - var fyllt av stora präktiga gammaldags mahognymöbler - ett underbart praktverk till matsalsskåp - ett stort serveringsbord med infälld skiva av gammalt holländskt porslin, vilket min morfar brukat använda till spelbord. Vid ena långväggen stodo ett bokskåp och en väldig bokhylla fullastade med böcker i dubbla rader. Hur gärna hade jag ej tillbragt min frukostledighet inne i detta paradis för en sådan bokmal och bokslukare som jag den tiden var. Men i rummet innanför residerade morfar - en smula som jätten Gluff-Gluff i sin grotta. Ty där inne fanns ett bord - av mig hatat och avskytt som det värsta tortyrredskap - och det var mycket för det bordets skull som jag framför alla bokskatterna bestämt föredrog Tante Emma och hennes Nornor.
Där inne i grottan stod nämligen framme vid fönstret ett stort bord med sju högar tidningar på: fem dagliga stockholmstidningar och två landsortstidningar - förutom en hög med Ny Illustrerad tidning. Men dessa sju tidningshögar voro omsorgsfullt ordnade i nummer från månadens första dag till dess sista. Den fjärde eller femte i var ny månad slogos samtliga föregående månads sju tidningshögar in i sina respektive snören och buros upp på vinden, där de skulle ligga till hands, om morfar händelsevis skulle vilja ha reda på en artikel i något nummer. Vilket jag förmodar aldrig hände. Men som husfader och husägare förstår jag nu att lilla tante Emma väl minst ett par gånger om året lät tidningstravarna tyst och smärtfritt försvinna ur huset.
Men alla dessa en dags sju tidningar skulle på dagen föreläsas för min morfar, vilkens syn de fyra, fem sista åren av hans liv var mycket minimal och blev sämre och sämre.
En lektris skummade under ett par timmar på morgonen det väsentligaste. Sedan fick tante Emma - hembiträdet Hulda - besökande barn eller barnbarn - vem som kom - draga sitt strå till stacken. Och dessa sju tidningars innehåll skulle utsugas till sista droppen. Jag har själv som tioårspojke suttit, invärtes rasande av ilska och otålighet, och läst Stockholms-Tidningens och Dagens Nyheters annonssidor spalt upp och spalt ned. Jag har läst långa ekonomiska artiklar med en stämma som jag sökt göra så entonigt sömngivande som möjligt i förhoppning att den gamle där han satt bakåtlutad i soffan med slutna ögon och långsam andhämtning till slut skulle somna. Jag har tyckt mig höra de jämna, ljuva, förhoppningsingivande snarkningarna - och djärvt hoppat över ett stycke - för att genast finna honom hoppande till:
»Nä nä - va nu då - hur hängde det ihop?»
Jag var naturligtvis alltför mycket barn för att kunna fatta eller uppskatta det både ståtliga och tragiska i denna snart åttioåriga människas förmåga att så intensivt intressera sig för livets tusen detaljer sådana de återspeglas i dagspressens berättelser, telegram och notiser. I sin hjärna och i sina samtal rörde han sig ledigt och ätt med minst ett halvt dussin länders inrikes- och utrikespolitiska, ekonomiska och finansiella förhållanden. Det var en hjärna rymligare och mer välordnad och snabbare fungerande än det bästa moderna kartotek. Hans bokhyllor buro därtill ett lysande vittnesbörd om hans stora och vittomfattande intresse för historia, genealogi, ekonomi- och kameralvetenskap. Strindbergs Nya riket, Svenska öden och äventyr och Svenska folket i originalupplagor läste jag också hos honom för första gången.
Jag har ett rörande brev från honom till min mor av januari 1881, där han beskriver sin dag som nyinflyttad till Stockholm. Det är nog inte många gamla pensionerade kronofogdar som haft den bildnings- och läshungern om han:
»Min mesta tid på f. m. tillbringar jag å N:o 38 Drottninggatan, där alla möjliga och omöjliga tidningar och tidskrifter finnas. Någon gång går jag på spektakler och rätt ofta på föreläsningar, som nära på dagligen förekomma. På middagar har jag varit hos Blackstadius, Dahlbergs och Hamms. Den förstnämnde ser nu lika illa som jag. Han har en föreläserska, och några aftnar går jag dit och hör på henne.»
Men av allt detta såg eller förstod jag intet. Jag kände mig kanske en liten smula eller ej så litet skrämd eller imponerad av den jättelika yttre gestalten. Han ej blott föreföll mig utan betraktades allmänt som en koloss. Allt hos honom var jättelikt tilltaget, från huvud till händer och fötter.
Det är en oerhörd, jättelik näsa, skapt att njuta och insupa alla dofter - det är en. väldig bred och stor mun skapad för att sluka och förtära allt som behövs för denna väldiga tunga jättekropp, och jag tycker mig som någon liten hjälplös pygmé, när jag någon gång måste vandra vid hans sida för att titta på något av de många husbyggen han läst eller hört talas om och som han nu vill se på. Han har den goda borgarens instinkt och intresse för att följa med allt som sker i hans stad.
Men jag tycker inte om honom, varken hans skarpa vassa blå ögon med deras blick och glimt av blåis och knivsegg eller hans bullrande muntra, kärlekslösa, överlägsna och sarkastiska skratt.
Det fanns ingen levande kontakt emellan oss.
När en gång den tiden korn, att jag medvetet måste taga upp den dagliga kampen med detta wolffiska väsen i mitt eget hjärta, sökte jag för mig själv omskriva och ingränsa vad detta gåtfulla element skulle bestå i och för att bättre känna igen det ikläda det en ordskrud:
Det är något cyniskt uppriktigt, uppriktigt på grund av lättja. Det är icke materialistiskt-teoretiskt men rent kroppsligt krasst. Där finns en drift till kaféliv och kortspel, teater och maskerad. Det älskar god mat, god dryck och runda lemmar. Det är oförmöget att känna aktning och intresse för något annat än pengar och framgång, men samtidigt genom sin lättja och njutningslystnad oförmöget och urståndsatt att vinna pengar och framgång. Det har intet som helst andligt eller ideellt intresse - ingen transcendental oro. Det är ironiskt negativt antireligiöst, andligt likgiltigt under en tunn hinna av allmän kyrklig konvenans. Det kan vara något liknöjt klokt och cyniskt genomskådande - och när det gäller - mest som av en slump eller en tillfällighet - fatta det för situationen riktiga beslutet och reda ut och rätta till rätt så besvärliga saker, människor och förhållanden. Men det är samtidigt trögt - utan uthållighet och viljeinnehåll. Det är fullkomligt indisciplinärt och dock till det yttre lättböjligt. Det håller och försvarar aldrig uthålligt några yttre positioner, men är samtidigt, genom sin förmåga att vika undan och fly bort, oåtkomligt och omöjligt att erövra eller besegra.
Vagi et profugi sunt super termin.
Dessa själar älska varken medmänniskorna eller tingen.
De som äro hjälplöst besatta av denna släktande, hava i stället för hjärta en isbit, vilken, när begärens hetta smält ned den, lämnar kvar ett tomt hål. Om du med ett levande hjärta begär bröd av dem, får du en sten - och begär du en fisk får du en orm.
<< Prolog
|
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Hedvig
De Geer
1857-1934

Ogift.

Anne-Marie
Lidman
1912-2000

g. Hollinger

Per
Sylvan
1870-1953

g. Mattsson

Sam
Lidman
1981-

f. Schmidt

Theodor
Grill
1864-1912

g. Grill
15 slumpade bilder