» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
"Mit drei Zweigen har mein Geschlecht geblüht..."
I.
I tre generationer - från Gustaf Wasa till Gustav II Adolf - skola mina förfäder hava ridit med som ryttare i de stora krigen. I tre generationer efter dem hade de som bönder och »herredagsmän» suttit trygga på sina gårdar och vid riksdagarna tolkat häradets och sina medbröders tankar och känslor i det hedervärda bondeståndet. Den förste av dem, »Thorsjö-Peder» [Torrsjö-Peder] var död 1672. Den siste i treklövern, riksdagsmannen Peder Larsson i Lidhult i Flisby socken - född 1720, död 1785 - uppkallade sina tre söner efter släktgården Lidhult och en gammal besläktad prästman, kyrkoherden magister Jonas Lidman i Eksjö [Eksjö församling]. Han ägde dessutom Torsjö mellangård i Flisby [Flisby socken] och Påskarp i Solberga socken och var en storbonde på sin tid.
Sina två äldsta söner hade han låtit studera vid Lunds universitet. Den äldre av dem, Lars [Lars Lidman], dog som hovrättsassessor och godsägare 1835 [Källbo]. Hans ättegren utslocknade 1881 på svärdssidan med sonen Carl-Peter Lidman, apotekare i Södertälje, där hans hustru Jonetta, född Benzelstjerna [Jenny Benzelstierna], hade den på sin tid berömda Lidmanska flickpensionen. »Elever kommo dit från hela Sverige, ty skolan förfogade över utmärkta lärarkrafter, många från utlandet», har jag läst i en litterär notis. I hennes mun lade den en gång berömde skalden Wilhelm von Braun den en gång berömda strofen:
"Min man är ingen man - han är apotekare.
Min man har inga barn - men jag har tjugotre."
II.
Hur otaligt många gånger har jag ej, i allvarliga och upprörda, tankefyllda eller förtvivlade ögonblick i mitt eget liv, riktat frågor av förebråelse till min farfars farfar, den gamle bondeståndsriksdagsmannen och storbonden, och sport honom:
Varför löste du dina båda äldsta söner från jorden och landskapet? Varför lät du dem slå in på böckernas och de intellektuella yrkenas slippriga väg? Hade då det Adolf Fredriks och Tredje Gustafs Stockholm, som du dock sett och lärt känna, hade det så många tilldragande och värdefulla människor för dig, att du ville låta två av dina tre söner riskera sin egen och sina efterkommandes tillvaro i böckernas och bokyrkenas ofta nog alltför tvetydiga och trasiga, sjaskiga och kraftförtärande värld?
En fråga och en förebråelse, som kunde synas både omotiverade och obefogade, då man betänker, att den ende av hans söner [Johan Lidman] som blev kvar vid jorden och övertog den gamla släktgården Påskarp i Solberga [Solberga socken], dog redan 1794, och att hela hans ättegren utslocknade år 1847 på manssidan med sonsonen Johan Fredrik [Johan Lidman], även han bonde på arvegård [Backegård] i Styrstad socken.
Med en liten ändring av Rilkes verser kunde jag i yngre år svårmodigt viska för mig själv:
Mit drei Zweigen hat mein Geschlecht geblüht
auf sieben Bauernhöfern in Schweden.
III.
Själv tillhör jag den mellersta släktgrenen, vars stamfar - den förste Sven Lidman jag hört talas om - dog som kyrkoherde och prost i Tingstad [Tingstad socken] år 1823. De brev av honom, som jag ännu äger, äro samtliga riktade till hans äldste son och älsklingsson, sedermera domprosten i Linköping, den andre Sven Lidman. De vittna alla om en ovanligt levande, klok och klarsynt, enkel, from och god människa. Som sextioåring skrev han på nyåret 1814 till sin då i Konstantinopel som legationspredikant bosatte son bland annat följande:
»På förflutna året har jag överlevat många glada dagar, haft nästan beständig hälsa och tillräcklig utkomst. Vad mera jordiskt gott bör människan önska? En beständig glädje önska vi alla, men förslummra ofta de flesta och sannaste glädjestunderna av vårt liv, och under det vi arbeta på förökandet av vår glädje, förbittra vi det närvarande och hindra rätt ofta tillkommande dagars lugn. Vår inskränkta kunskapskrets och våra passioner skola alla tider blanda våra levnadsdagar med bekymmer. Vi skola likväl vid banans slut förstå, att vår välgörande Fader icke som en straffande domare utestängde människan från ett jordiskt Eden och gav henne till boning ett stort fält beväxt med törnen och tistlar. Detta fält har även alla nyttiga, nödvändiga och de hälsosammaste växter för alla levande varelser - även de utsöktaste blommor.
Och människan behöll rudera imaginis divin - en frisk och stark kropp (Adam levde 930 år) - en tänkande ande - herraväldet på jorden - förhoppningar om ett varaktigare Paradis än det förlorade. Ty den starke mannen har inte så synnerligen svårt att upprycka törnena och utrota tistlarna, skaffa sitt bröd i sitt anletes svett och även plantera blommor för sitt nöje och sin glädje. Människan borde då aldrig klaga över sin lott. Men vi klaga dock. Paulus lärer: 'Varer glada i hoppet'...»
I fortsättningen av detta många sidor stora brev finnas några detaljer från kyrklig verksamhet i 1814 års Norrköping, som säkerligen verka sällsamt främmande för befolkningen och den religiösa uppfattningen i våra dagars stora industri- och stapelstad.
Han beskriver »en söndag, då jag i Norrköpings stads kyrka examinerade Norrköpings Herrar och Damer i katekesen, därtill anbefalld av Biskopen, som då höll generalvisitation samt själv tillika med biträde av Dom Prosten, Prostarne Wallensten och Lagerström förhörde i stadskyrkan en ovanlig folksamling i Kristendomskunskapen».
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Anne-Marie
Lidman
1912-2000

g. Hollinger

Otto
Sylvan
1832-1909

g. Lidman

Alice
Lidman
1842-1925

g. Löthner

Sven
Frostenson
1942-2011

g. Franzén
f. Sandberg

Claes
Lagerfelt
1878-1965

g. Berg
15 slumpade bilder