» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
"Alltså ser du ett äktenskap av verklig kärlek"
I.
I fru Josephine Wolffs första brev till fröken Lotten von Kræmer skildrar hon hur hennes dotter Olga sätter den beundrade författarinnans konterfej inom glas och ram.
I något följande brev får Lotten en hälsning från flickebarnet och följande beskrivning av hennes situation:
»Olga tackar för din vänliga hälsning. Hon är fortfarande mö och förblir troligen detsamma i evighet, ty på fattiga flickor är ingen avgång.»
Ett senare brev utlägger ämnet utförligare:
»Hon är i de där åren, då kurtisörerna växa som svampar omkring dem. Lycka i hennes eldfängdhet att hon har så gräsliga pretentioner på en tillbedjare. På så sätt nämligen, att Han får icke understå sig att se på en annan kvinna. Gör han detta, så är det slut. Och fortsätter hon länge med dylika idéer, så är hon snart i de åren, då icke någon anmäler sig mera.»
Det sista brevet i brevväxlingen Lotten von Kræmer - Josephine Wolff är av den 26 aug. 1873. Hon skildrar där först sin glädje över att ej vara bortglömd av den stora författarinnan:
»Ditt vänliga och mycket, mycket efterlängtade brev försatte mig uti ett verkligt himmelsblått delirium. Jag var i det närmaste övertygad om att vara bortglömd. Jag fann det helt naturligt att du med din rika fantasi och älskvärda personlighet, som blivit hyllad varhelst du framträder och förvärvar dig nya vänner, som äga förmåga att följa med sin tid och tillfölje därav äro spirituella - skall snarligen glömma fruntimret Wolff av 12 punds vikt, boende på en ö i havet, varest allting petrificeras och framåtskridande är blott ett vackert ord, som gottländingen aldrig vet att realisera. När jag då såg svart på vitt att du icke förglömt mig, blev jag berusad av stolthet och tacksamhet. Detta är ju icke att undra på?»
Och så gör Olga Wolff sin entré på livets scen för första gången i släkten Lidmans historia.
»Av inneliggande kort ser du att Olga är förlovad med Tull Controllören. Rudolf Lidman. (Du känner honom nog?) Uti ett par år hava de älskat varandra. Men hans dåliga affärer ha orsakat att vi ej velat taga kännedom om deras tycke. Lidman hade nämligen gjort Cession under sitt vistande som tullförvaltare uppe i Norrland och kom sedan till Wisby som Controllör. Han har avbetalt sitt ackord och har nu ograverat 3,000 Rd. i lön årligen.
Han är en äldre man, 45 år, rustat ut, som vi förmodar, på alla maner; har ett gott huvud och dito kunskaper, men har med sitt goda huvud fastnat för en fattig, enkel och anspråkslös flicka. Då nu Wolff och jag såg, att deras kärlek tilltog i stället för att avsvalna genom alla de utmålningar på fattigdom och strider, som naturligtvis bliver deras lott, emedan vi äga intet att giva dem - så bevektes vi slutligen att säga 'ja' till deras önskan, och troligen bliver bröllopet i september, ty de hava gått länge nog och suckat, tycka de. - Och då de icke få något, så hava de intet att vänta på.
Alltså ser du ett äktenskap av verklig kärlek i detta århundrade, då allt går med ånga och beräkningar.»
II.
Ja, det var ett äktenskap av verklig så kallad kärlek - i varje fall med säkerhet från min mors sida. Hon har mer än en gång själv berättat för mig hur hon - när hon första gången som en ung flicka såg min fyrtioårige, skönlockige blivande fader på en bal - djupt, djupt, djupt ned i sitt tjuguåriga ungmöhjärta kände en oerhörd, beslutsam visshet:
»Den 'krullbodden' vill jag gifta mig med.»
Krullbodd skall visst vara gotländska och betyda »karl med lockigt hår».
När min far något år senare gjorde sin »kärleksförklaring» höll emellertid alltsammans att gå om intet. Min mor hade läst i böcker, att en man böjde knä, när han utbad sig den älskades hand och samtycke. När min far ej utförde detta konststycke med knäböjningen, greps hon av en förtvivlad misstanke, att han ej ansåg henne tillräckligt »fin» att böja knä för.
En rasande strid utkämpades i min moders hjärta, men hennes kärlek segrade över hennes sårade fåfänga. Bröllopet ägde rum i september 1873.
Jag har ännu i behåll en liten avlång, tunn, tarvlig brun notesbok, i vilken min far med tydlig stil och i detalj specificerat sina utgifter från bröllopsresan. Sista dagens anteckningar sluta med Middag - Spektakel - Konfekt och glace - Drickspengar - Telegram - Band och manchetter - Cederschiöld P. S.: »Lärobok i vården om Qvinnans slägtlif». - Ångbåtsbiljetter.
Och så återvänder den fyrtiofemårige äkta mannen med sin tjugutvååriga fru, sin kassabok och sin lärobok i vården om qvinnans slägtliv till vardagen och småstaden.
Det kuriösa är att min lilla mamma tydligen tagit hand om den lilla räkenskapsboken och fortsatt den som sin allra högst privata dagbok under sitt äktenskaps första år. Jag tror mig ej kunna sluta detta kapitel bättre än genom att här avtrycka några utdrag från nyåret 1874:
»d: 1 Januari. - Hos Wolffs. Mycket trevligt som vanligt. På aftonen Rudolf ond på Olga. Olga odräglig.
d: 2. Voro vi hemma. Jag satt och lagade kläder. Rudolf läste högt. Sednare på kvällen spelfe vi schack. Jag vann. Allt gott och bra.
d: 3. Rudolf till sitt lynne si och så. Tillföljd därutav var Olga retlig. Spene ett parti schack. Jag vann återigen. Olga mycket i sitt inre.
d: 4. Wolffs och Watson till middag. I mitt tycke allt bra och glatt, ej så i Rudolfs. Rudolf var retlig och obehaglig - något så grälaktig emot Watson, för det att han var artig emot Olga. - Olga hjärteledsen att hennes Rudolf kunde bära sig så illa åt mot Min Mor och syster samt Watson. 1 synnerhet då han var värd, och dessemellan talar så mycket om vad som passar och icke passar. Han får ej lov att uppträda så många gånger - ty det förefaller mig som jag då ej skulle kunna tycka om honom längre. Och jag är mycket rädd därför, emedan det är så många, som då skulle passa på och draga mig helt och hållet från honom. Är han ej rädd om mig, så fruktar jag för att den stunden är närmre än Rudolf skulle tro. Gud bevare mig emellertid ifrån att bliva min ed otrogen.
d: 5. På e. m. gingo vi först ut på kyrkogården och sedan till Wolffs. Dit kommo Abergs och Watson. Mycket trevligt. Rudolf lite ledsen på mig på aftonen.
d: 6. Till Wolffs på middag. Spelte vira på aftonen. Allt vänligt och bra. Mamma erhöll ett ledsamt brev från bror Walther. Rudolf snäll och god.
d: 7. Jag varit ute på några visiter. Vid Hilttlings träffa jag Mary. Vi följdes åt till Wolffs. På vägen berätta hon åtskilligt: bland annat nytt att jag skulle vara i grossess. Rysligt att aldrig människorna kan låta en vara ifred. Mamma sämre i dag än vanligt, troligtvis till följd av Walthers brev. Gud hjälpe min kära, kära älskade Mamma! Skall hon då aldrig få någon glädje i livet? Det tyckes ej så. Ack att jag kunde lära mig att tiga och lida så som min innerligt älskade Moder! Gud signe henne! Ack om jag vore rik och kunde hjälpa Walther något - men Gud nåde mig, jag kan ej - jag skulle ej ha rättighet att använda min Mans penningar för att hjälpa min broder, om han än vore mig aldrig så kär. Räknat kläder till tvätt i dag. Rudolf ond för att jag bad flickorna Meukow till att dricka the med oss i dag.
Till middagen god kalvstek: då allt gott!»
Och med denna verklighetsmättade rad slutar min lilla mammas dagboksanteckningar från hennes äktenskaps fjärde månad lika plötsligt som de begynt. Och med stöd av slutorden vågar jag kanske säga: Slutet gott, allting gott. Men i oktober detta år föddes min enda syster Elsa.
»Alltså ser du ett äktenskap av verklig kärlek!»
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Olof
Berggrén
1923-2002

g. Lidman

Anna-Clara
Frostenson
1948-

f. Simonsen
g. Svensson

Alexander
Langer
1984-

g. Hasartsilp

Olga
Wolff
1851-1925

g. Lidman
15 slumpade bilder