» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Fröken Lotten von Kræmer liv får en slavinna
Ett hjärtligt tack jag nu säga vill
så vänligt och varmt åt eder.
Vart hjärta hör eder redan till,
så fort man er tröskel beträder;
så även mitt; er enkla härd,
er krets jag funnit min kärlek värd.
- - - - - - - - - -
Farväl! Farväl! - I din vårdagsskrud,
o Gotland, du för mig trädde!
Men mer än blomdoft och fåglars ljud
den kärlek jag rönt mig glädde.
Från Wolffska hemmet av fornsvensk sed
jag har ett minne för livet med.
Hälsning och tack till familjen Wolff. Visby den 20 juni 1871.
L. v. K.
I.
Fröken Lotten von Kræmer liv och öde ha i sanning ett starkt inslag av bitter tragik. Där har hon ett liv igenom älskat och levat för svensk litteratur och dikt - kämpande tappert och tålmodigt mot nedärvda anlag av nervsvaghet, psykisk hjälplöshet och melankoli - samlande, sparande, gnidande för att en gång kunna göra en stor bestående insats för denna svenska litteratur, som hon ett helt långt liv igenom omfattat med en så hänförd, så trogen och så obesvarad kärlek. Och knappast har hon kommit i jorden, förrän hennes närmaste, redan förut förmögna släktingar kasta sig över hennes testamente, goda namn och rykte, och den stackars gamla ensamma damen får figurera inför domstol och i pressen med läkar- och tjänareintyg på alla sina defekter, seniliteter, löjligheter och fobier. Endast för att förut förmögna och mätta anförvanter skulle kunna roffa förut förmögna och mätta anförvanter skulle kunna roffa åt sig några hundratusen till.
Men det har åtminstone funnits en person på denna jorden, för vilken bekantskapen och vänskapen med Lotten von Kræmer betytt luft under vingarna och möjligheten till ett levande, förtroligt tankeutbyte - en människa, för vilken den stackars vingstäckta och ödesgäckade lilla epigonen-blåstrumpan blev till en stor och underbar och berömd författarinna. Det var en liten svensk småstadsfru, vilkens bekantskap hon gjort vid ett kort sommarbesök juni 1871 i Visby - »en stackars tjock småstadsfru, som hon gjort till sin slavinna för livstid». Den lilla småstadsfrun var 44 år gammal, moder till fyra barn och maka till min morfar, kronofogden Hindrik Nathanael Wolff. I sig själv hette hon Josephina Hulting och var instrumentmakarens dotter.
Man får en bild av henne redan i början av hennes första brev, daterat Visby den 1 juli 1871:
»Älskvärda sköna uppenbarelse, som ännu hägrar för min syn. Måtte minnet av de få dygnen, Ni tillbragte i vår åldriga stad, åstadkomma en längtan till återseende av densamma. Och måtte jag samt de mina inberäknas bland minnenas dragningskraft till nya studier.
Som Ni hade rest, började genast min längtan efter underrättelser från Er. Då är det lättförklarligt, att tiden och väntan blev mig dubbelt lång, när den ena postdagen gick efter den andra, utan att en solglimt kom i form av skrivelse. Slutligen randas dagen d. 29 juni, då jag med posten erhåller Ert genomälskliga brev samt upplysningar om att ett bokpaket skulle vara i antågande under min adress. I min lilla stuga blev festdag den dagen. Paketet erhölls vid middagstiden. Glädjen strålade på allas våra anleten vid åsynen av ditt konterfej, alla ville ha det, alla kunde icke se sig nöjda på de kära dragen. Men slutet på jublet blev det, att min man förklarade 'att om Josephine varit så artig och uppmärksam som sig bort emot fröken Lotten von Kræmer, så hade den frejdade författarinnan kvarstannat hos oss en längre tid och icke såsom nu lämnat oss efter att blott ha gjort bekantskap med käringar'.
Den falske karln, som talade så. Jag petade fram en av de skarpaste blickar, jag kunde få, och slungade på honom. Men mannen är närsynt: det gjorde icke den effekt jag väntade. Alltså ruskade jag om honom, och som han fann denna motion helt angenäm, så blev han ännu svårare i sitt tal om min huvudlöshet att emottaga artister.
- Men - allting har en ända. Föreläsningen tog slut, och jag tog tröst i brevet nummer två av din hand. Under det jag studerade detsamma, satte Olga din bild inom glas och ram. All män förnöjelse var rådande. Flickorna liksom jag blevo glatt över raskade av de oförtjänta presenterna, vi erhöllo. Dessa dina skrifter voro mig alldeles obekanta. Nästa vecka har jag bestämt för deras genomläsande, ty då skola vi och några familjer till göra utflykt till Stenstugu äng ena dagen, Suderbys park den andra, då jag lovat att läsa högt för sällskapet, och vi väntar oss alla ett stort nöje av den nya bekantskapen...»
Visby som sommarbadort, sitt umgänge och sig själv skildrar hon i följande rader:
»Här är omkring 800 badgäster, men de flesta Läsare av tredje klassen. Första och andra klassens Läsare uppehålla sig vid Mösseberg. Också har vår stad mest att uppvisa resande allmoge av båda könen; visserligen uppträder bland dem en och annan elegant kusk och stalldräng och därmed punktum. Men de icke Läsare har bildat sig ett kotteri eller bolag, som sammanträffar dagligen. Detta består av 90 personer, allt jämngott folk å för ståndets vägnar och allmän enighet härskar hos dem. De musicera, dansa och leka, och lida brist på eleganta ungkarlar. Följden därav blir brist på kurtis och intriger. De ungkarlar, som finnas, äro nybakade studenter, blyga, näpna och utan mod.»
Varav man kan se att fru Josephine Wolff f. Hulting delar den allmänt spridda uppfattningen, att musik, dans, intriger och kurtis med unga män är en så oerhört mycket människovärdigare och kulturellt rikare värld än bönemötenas och den gemensamma kristna andeaktens.
Någon blyghet för egen räkning har fru Josephine däremot inte. Hon skildrar oförbehållsamt sig själv och brister i breven:
»I dimma och regn ser jag ut som en råtthund - omöjligt att få håret knollrigt... Jag hatar tvång och förställning, kan aldrig vara falsk mot personer, jag håller utav. Naturmänniskan sticker för mycket fram hos mig, huru jag än må spöka till mig... Dessutom får jag nämna, att jag har tre stora fel: inbunden - lat - utan förmåga att strida mot övermakter. Dessa mina fel har jag mycket fått plikta för...»
Som pojke passerade jag en gång två fruntimmer i samspråk och uppsnappade med oerhörd tydlighet den enas replik: »Ja, kan du tänka dig, hon känner en riktig greve.» Jag har en liten besvärande förnimmelse, att fru Josephine Wolff uppfattar sin nya bekantskap som en dotter till en riktig baron, när hon i sitt nästa brev skriver:
»Jag har läst 'Strid'. Jag har läst den med eftertanke. Hör nu vad jag gjort i min fantasie - ja - Lotten Kræmer har bestämt älskat en man, som icke ägde ett 'namn' nog klingande att ställas vid sidan av namnen 'Kræmer och De la Gardie'. Lotten har slutligen segrat! Över sig själv! Men under tiden stridit och lidit mycket! Varje ord innebär något lidelsefullt, uppränningen är delad och förstådd smärta.»
Författarinnan svara klokt och nyktert och förnämnt bl. a.:
»Tala ej om något så ytligt med mig som 'ett namn', 'ett välklingande namn'. Skulle någon skymt av ett sådant motiv legat till grund för hjältinnans strid, då borde hon aldrig ha tecknats annat än en vanlig världslig dam, en fjolla i mina ögon.»
Men hon skriver också i samma brev några särskilt hjärtegripande rader, när man minnes, vilken av olyckor och motgångar tyngd lite människovarelse hon förefaller den, som läst hennes biografi av John Landquist:
»H. C. Andersen har har berättat en saga om 'lyckas galoscher'. Någon god fe måtte verkligen försett mig med en sådan, ty med en märkvärdig tur har jag på de flesta mina resor råkat att bli omfattad med godhet och tillgivenhet i något hus, inom någon aktad familj, som - vilket är det mest glädjande - haft till följd mer än en gång ett fortfarande livligt utbytande av tankar, erfarenheter och förtroenden. Ett sådant slags reseminne är bestämt bland de förnämnsta, man kan gömma på.»
Men hur hon uppskattar Josephine Wolff, f. Hulting, får man läsa i detta brev:
»Ehuru jag unnar din humoristiska herr man och dig själv av allt mitt hjärta lyckan av ett sällt familjeliv och ett hem - helst Ni så vänligt delte med av Er trevnad åt andra - så måste jag tillstå, att jag beklagar, det du ej blev artist. Du skulle spelat bra en 'Lady Macbeth', en 'Kung Märtha' eller kanske med mera förkärlek humoristiska roller? Men nu är det jag, som med min hand uppriver ett kanhända blott till hälften läkt sår i ditt bröst. Sådant händer.»
Lotten von Kræmer har verkligen rört vid den ömma punkten i sin nya väninnas själ och i något följande brev får hon bl. a. läsa:
»Jag anser icke äktenskapet för något så utomordentligt lyckligt utan anser däremot friheten såsom den sällaste lott på jorden. Hade jag fått följa min böjelse, hade jag aldrig varit gift. Men min Far fruktade alltid, att jag skulle ge mig till teatern. (Pappa såg endast teaterns brister, icke dess förtjänster.) För att göra ett slut på denna vurm måste jag efter mångåriga strider göra honom glädje på ålderdomen - d. v. s. gifta mig. Nåväl, ödet har gjort, att det gått någorlunda väl. Men det har icke varit min Fars förtjänst utan min egen.»
Och tydligen inte hennes mans heller, ty honom tecknar hon i ett av de nämnda breven på följande sätt:
»Min Man fotograferar sig aldrig, ty han tycker sig vara för gammal och för fet. Hans ansikte äger mycket likhet med Wilhelm von Brauns senaste porträtt. Till kroppen stor, stark och fet; han talar mycket fort, oftast tanklöst, är i vissa fall god ända till barnslighet, hans lynne omväxlar i varje timme. Älskar schweizeriliv, hatar ensamhet, mycket gästfri och mycket bizarr.»
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Erik
Printzsköld
1889-1908

Ogift.

Lennart
Kimvall
1944-

g. Sturell
g. Lidman
g. Silberstein
15 slumpade bilder