I.

»Tusenfalt välkomna i morgon afton, Herrar Erke Biskoppar, den som blivit berömd, och den som skall bliva det», skrev en gång i ett brev till Carl von Rosenstein en stor poet, men en mycket större smickrare och stein en stor poet, men en mycket större smickrare och hovman - Carl Gustaf af Leopold.

»Den blivande ärkebiskopen» skulle min farfar vara!

Ack, han blev inte biskop en gång, ehuru Marcus Wallenberg, som gjort honom till domprost, också utpekat honom som sin efterträdare. Huvudorsaken till att min farfar vid 1833 års biskopsval i Linköping ej kom högre än på femte plats ligger kanske i den förargelse, han väckt bland sina kolleger vid prästmötet i Linköping två år tidigare, där han som Praeses skarpt uttalade sig mot det gamla slentrianmässiga predikosättet och den berömda och beledda prästerliga »predikofjerdingen».

Åtminstone går detta motiv igen i de kring valet cirkulerande handskrivna paskilierna på vers av vilka jag citerar några prov ur en av Albert Engström publicerad samling.

»Sång av Comministrar och Adjuncter.»
Melodi: Per Enebom, Per Enebom etcetera

"Du klent uti Cathedern stod
i brist på Classiskt snille,
och bröt så ut i vredesmod
på mötet, Svente lille!

Du klandrade en gammal sed
och Ståndet chicanera'.
Låt oss vår fjerding ha i fred
och med din åtting själv briljera."

Med åttingen åsyftas min farfars fem dagar före biskopsvalet födda åttonde barn, vars existens också beröres i en annan versserie:

"Som faddergåva åt din lilla son
Du röster knep av dina L6ister.
Du tänkte: man har glömt mitt hån
och mina dåd som Cardinal-Minister
Men ser du, än i Göthens bröst står kvar
en tro på redbarhet och gammal ära.
Jesuitismen ingen framgång har
i bredd med visa Fäders rena lära.
Nej, Lidman, slingra ej som ormen hal
uti Intrigens mörka Labyrinther.
Då hända kan att man vid nästa val
har hunnit glömma dina spelta quinter."

Och den omtalade predikofjerdingen går igen i ytterligare verser:

"Den ena gången är du söt och god,
en annan strömmar lik en stridig flod
skummigt ovett ur den täcka munnen.
Förr'n du bliver bättre funnen
du en biskopskräckla icke får,
om du också ifrån år till år
din fjerding icke tänker vända."

Men den som upplevde missräkningen djupast var nog domprostens lille nioårige son Sam. Ännu mer än ett halvsekel efter biskopsvalet skriver han 1885 i ett brev till sin bror Nils Rudolf:

»Med mycken förhoppning om framgång säg jag uti tidningarne att Du sökte Sundsvalls tullförvaltartjänst, och med mycken förargelse att Du därom gått miste. Men vad äro våra deconfiturer mot att salig Far ej nådde biskopsförslaget i Linköping! Det har varit min tröst i befordringsförluster.»

II.

Det kanske kan intressera dig, min vän, att få ett litet prov på domprostens predikokonst. Det är en liten predikan av min farfar vid en gammal fattig nittiofyraårig pigas bortgång. Den är tryckt i Linköping och lyder in extenso:

Till
Församlingen
då
Gamla Pigan
Catharina Andersdotter
född 1743 död 1837
Jordfästades
i
S:t Lars kyrka
2 Sönd. e. Trett. D.
af
Sven Lidman

I dag, på den till jorden nederstigne Frälsarens första underverksdag, hava vi fört denna vår döda till Guds hus. I dag, på den till Himlen återgångne Frälsarens sista underverksdag, hava vi fört henne till Altaret.

Henne, för vilken Herren, under en 94-årig levnad, mer än en gång förvandlade mödans och plågornas bittra vatten i glädjens och förnöjsamhetens ädla vin, och som i templet, på sjukbädden, så ofta blivit delaktig av Hans lekamen och blod.

Fört henne till templet, till altaret; - ej för att av HONOM, som liv giver och döden haver i sitt våld, äska ett nytt underverk: liv åt den döda. Eller skulle vi väl för henne, som aldrig bad ont över någon, för henne, vars första och sista bön blivit hörd, nu önska tillbaka den sekellånga kampen emot frestelserna, behovet och sorgen?

Nej, komne äro vi att nedkalla underverk för oss själva, komne att fromt och innerligt bedja: »Skapa i oss Gud ett rent hjärta och giv oss en ny viss ande», samma hjärta, som en gång klappade i denna här gömda stofthydda, samma Ande, av vilken hon en gång livades, på det att vi må leva som hon och dö som hon.

Det gives då något annat, något högre, än rikedomen, äran, makten; något ädlare än själva snillet, än de lysande bragderna, än de allmänt nyttiga värven; som påkallar aktning i livet och minne efter döden. Det är den rena Gudsfruktan, det är den fromma undergivenheten under Guds vilja, det är den barnsliga tron som satte de gråa hårens hederskrona på den hundraåriga gamla, »hos vilken intet svek funnit var».

Ja, det finnes något lika kraftigt, lika övertygande, men för oss mera glädjefullt än allt det underbara i naturen, allt det underbara i världshändelserna, som här talar om en allt vårdande faderlig försyn; det är denna fattiga, oförmögna krymplingen, som, under de tvenne mansåldrar hon levde, aldrig kunde genom eget arbete förvärva sitt dagliga bröd, men aldrig behövde tigga det - och ändå aldrig klagade: »vad skall jag äta? vad skall jag dricka? vad skall jag kläda mig med?»

Tom och öde är nu den låga kojan på kullen; bortgångna de båda gamla, där bodde. Hemgången först hon den trogna Martha som kraftfull, driftig, arbetsam hade omsorg om mångahanda, men främst och trognast om den sjuka, orkeslösa, äldre systern. Hemgången efter henne den gudfruktiga Maria som, i trettio år, aldrig såg den yngre vandra ut till arbete utan att fromt sucka: Herren göre din väg lyckosam; aldrig såg henne återkomma utan att tacksamt bedja: Välsignad du Goda. - - Och Herren, allas Gode Far, som är i Himmelen, gjorde vägen lyckosam, gjorde återkomsten välsignad. Födan kom, klädren kommo, de timliga behoven fylldes. Och varje ny vinter, och se, varmare blev det gamla syskonparets hydda; - och varje ny jul, och se, klarare brunno där juleljusen; - och varje nytt år, och se, ymnigare bröt Herren dem brödet.

Och på själva Trettondedagen, eden Himmelska Stjärnans dag, då den äldres enda jordiska stöd fördes till graven, slocknade hennes eget livs ljus.

Måtte vårt alltid lika milt brinna och en gång lika sakta slockna.

Och så i Guds namn, Fadrens, Sonens och den Heliga Andas, frid över dig, du minst lottade av oss alla. Du äldsta av oss alla. Du frommaste av oss alla.